“Du tänker bara på dig själv. Och Lovisa har aldrig i sitt liv sett ett riktigt hav!” fräste Elin upprört, desperat försöka få sin man att förstå hennes känslor innan avfärden.
“I morgon åker jag till mamma på landet. En vecka, kanske längre. Vem som ska tvätta och stryka dina skjortor är inte mitt problem.”
“Vad menar du med att du åker? Jag trodde du skulle vara hemma. Kunde äntligen städa ordentligt.”
“Nej, jag bestämde mig för att det är bättre att vila hos mamma.”
Johan satt vid köksbordet med en kopp kaffe och låtsades läsa nyheterna på telefonen. I verkligheten följde han varje rörelse hans fru gjorde och kände spänningen i varje steg hon tog.
Elin hade varit tyst i tre dagar nu, och det var värre än alla bråk. Allt började med deras senaste “diskussion” om semester. Eller snarare, Johans vägran att resa till havet.
I år hade de för första gången på länge både tid och besparingar. Elin hade länge drömt om en resa till havet. Senast de var i Malmö var tio år sedan, bara de två. Sedan dess hade de fått en dotter Lovisa, som aldrig i sitt liv sett havet och dess brusande vågor med vitt skum.
Elin drömde också om solen och den varma sanden. Hon brydde sig inte om lukten av solkräm, gnisslande solstolar eller alla skrikande människor på stranden.
Men Johan vägrade igen:
“Jag har sagt att jag inte står ut med den sortens semester! Alla dessa människor, hettan, sanden i skorna… Jag föredrar landet. Lugnt, svalt under luftkonditioneringen, inget stress.”
“Du tänker bara på dig själv. Lovisa har aldrig sett ett riktigt hav!” sa Elin, hoppades att den informationen åtminstone skulle röra sin man.
“Varför behöver hon havet? Vi köpte ju en fin pool till henne förra året!” viftade han bort det och fortsatte läsa nyheterna.
Elin rättade nervöst till dottrens t-shirt, knäppte hennes ryggsäck och sköt undan en påse med leksaker. På köksbordet låg en lista: badkläder, sandaler, solhatt, sagobok, boll… Allt skulle vara i ordning, men hon kände sig inte lugn.
Johan satt fortfarande vid bordet, bläddrade slött genom nyheterna. På en halvtimme hade han inte frågat en enda gång om hon behövde hjälp. Inte med resan, inte med väskorna, inte med Lovisa. Och det fick Elin att vilja både skrika och gråta samtidigt.
“Mamma, har vi tagit med simglasögonen?” drog flickan i hennes arm.
“Ja, de ligger i din ryggsäck, älskling,” log Elin ansträngt, men hon kände sig inte lugn.
“Hörru, vill du att jag kör er?” sa Johan utan att lyfta blicken från telefonen.
Elin tittade på honom förvånat, med en blandning av trötthet, ilska och en nypa sorg.
“Nej tack. Vi klarar oss själva,” sa hon kort.
Med de orden tog hon bilnycklarna och de gick ut.
Gunhild stod vid grindén i en blommig förkläde med en dillkvist i handen. Hon såg bilen på avstånd och skyndade sig fram.
“Mina skönheter är här!” ropade hon glatt och hjälpte till att bära in matkassen.
Lovisa rusade direkt in i huset, visste att farmor som alltid hade lagat hennes favoritpannkakor. Elin bar in väskorna och sjönk långsamt ner på bänken vid altanen.
Gunhild ställde fram en tallrik med pannkakor och jordgubbssylt åt barnbarnet och gick sedan ut på altanen.
“Har något hänt?” frågade hon mjukt.
Elin teg länge. Sedan strök hon undan håret bakom öronen, suckade och berättade allt. Om Johans vägran att åka till havet, om likgiltigheten, om den förbannade poolen som enligt Johan kunde ersätta allt. Om hur hon gång på gång tog ett steg tillbaka för att bevara skenet av ett lyckligt familjeliv.
Gunhild lyssnade uppmärksamt utan att avbryta. Sedan tryckte hon Elins hand och viskade:
“Min flicka, du har rätt till lycka, vila och stöd. Vill du stanna över helgen? Du och Lovisa kan vara här med mig.”
“Jag har inte ens packat några grejor.”
“Det gör inget. Vi hittar något gammalt. Du har inte gått upp en gram på tio år, så allt kommer passa.”
Så blev det bestämt. Elin njöt av trädgården vattnade rabatterna, rensade mammas blommor och åt så mycket hallon hon orkade. På kvällen plaskade hon och Lovisa i poolen, drack bärsaft och lyssnade på syrsornas sång.
Johan kom inte ihåg att hans fru skulle ha varit hemma förrän sent på kvällen. Och då var det bara för att han behövde bilen, men nycklarna var inte på sin vanliga plats.
“När kommer du hemma?” hördes mannens missnöjda röst i telefonen.
“Ikväll kommer jag inte. I morgon,” svarade Elin kort.
“Vad menar du med i morgon? Jag behöver bilen. Jag skulle till Fredrik.”
“Ta en taxi. Kom på något. Det är för sent nu, jag åker ingenstans.” Elin visste att han nu skulle börja skr
