Du snor från min son, han har inte ens råd att köpa en glödlampa.
Det var en söndagsmorgon och jag låg under en filt på soffan, medan min make hade tagit bilen för att byta glödlampor hos sin mor i Sundsvall. Men innerst inne visste jag förstås att anledningen till att hon ville ha besök var en helt annan:
Min son, har du glömt att Ville fyller år idag?
Min man, Anders, är det som vi i Sverige skulle kalla slösaktig lönen försvinner snabbt som vårens sista is. Tur för oss båda att han alltid lämnar över pengar till räkningarna och matvaror innan han tappar huvudet i nästa teknikpryl eller köper avancerade datorspel och allt man bara kan önska sig till det. Jag bryr mig faktiskt inte, tycker hellre att han får leka än att han sitter med grabbarna i garaget och dricker folköl eller snurrar runt på Stureplan halva nätterna. Jag läste någonstans att de första fyrtio åren av barndomen är de svåraste för oss människor, och för vissa män tar barndomen aldrig slut.
Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, utan för att förklara varför Anders alltid klagar på att han är pank varje månad. Själv har jag aldrig haft det problemet faktum är att jag lyckas spara, och ibland får han låna av mig till tunnelbanan eller en ny laddare. Men när det handlar om pengar till hans mor, syster eller systerbarn, då säger jag nej. Där har jag dragit min gräns.
Kom förstås själv ihåg att det var Villes födelsedag idag, så redan förra veckan hade jag köpt en present och gav den till Anders innan han stack. Tog det som ett tillfälle att slappa framför någon klassisk Bergman-film medan han satt i bilen. Vi har alltid haft en kylig relation, jag och hans familj, så jag stannar hellre hemma. De tycker att jag är hjärtlös eftersom jag vägrar betala deras räkningar och tackar nej varje gång jag blir tillfrågad att passa barnen. En gång sa jag ja men ungarna blev kvar till kvällen, så jag kom sent till mitt jobb på biblioteket och råkade dessutom klaga. Det glömde vare sig svärmor eller svägerska, som genast döpte mig till fräck och oförskämd. Sedan dess har jag aldrig passat barnen igen, men det gör mig inget att Anders umgås med sina syskonbarn, de är faktiskt ganska goa.
Det dröjde inte länge efter att Anders hade åkt innan han plötsligt stod i vår hall igen men nu tillsammans med hela klanen: mor, syster, barnen och en flakkärra stämning. Svärmor trampade in i köket, hängde av sig kappan och deklarerade:
Vi har bestämt oss, Ville önskar sig en surfplatta, och den kostar fyra tusen kronor. Du ska betala två tusen. Ge dem nu.
Visst, en platta till Ville kunde jag tänka mig men inte för flera tusenlappar. Någon måtta.
Det var självklart att jag inte gav några pengar. Till och med Anders började anklaga mig för att vara snål och hjärtlös. Jag slog på datorn, ropade på Ville och tillsammans klickade vi hem en rolig liten pryl för några hundralappar.
Lycklig rusade Ville ut till sin mamma på verandan. Svägerskan alltid med fingrar som verkar fastna vid allt som blänker kastade en blick på kartongen, men svärmor knappt ryckte på ögonbrynen.
Det där var det ingen som bad om! Du skulle ha lämnat pengar. Nu bor du med min son medan han går runt som en tiggare som inte ens har råd med en glödlampa. Nu ger du mig två tusen kronor direkt, det vet du väl är Anders egna pengar!
Svärmor började gräva i min handväska på nattduksbordet. Jag stirrade på Anders och fräste mellan tänderna:
Tre minuter. Det är allt du har på dig att få ut dem härifrån!
Anders reste sig långsamt, tog tag i sin mor och ledde ut henne och resten av följet ur vårt hem. Tre tysta men avgörande minuter senare satt jag ensam kvar.
Det är faktiskt bättre att min man lägger sin lön på sina spel, tänker jag förr tog hans mamma ändå varenda krona. Hellre att han köper något han gillar än att den där skaran ständigt snor till sig allt. Nu när jag sitter här drömmer jag mig bort och undrar: hade det inte varit enklare att gifta sig med en föräldralös?









