Du kan glömma det! Den där friare trodde att han skulle få bo i min lägenhet och leva på min bekostnad.
Jag har verkligen haft tur som alltid varit målmedveten och envis. Redan innan jag fyllde 25 lyckades jag spara ihop till min egen bostadsrätt, helt på egen hand.
Varken mamma, pappa eller någon annan släkting hjälpte mig, utan allt fixade jag själv. Och när jag sedan träffade en kille och blev kär, var jag dum nog att tala om för honom att jag ägde min egen lägenhet.
Samtidigt sa jag tydligt ifrån att jag inte tänkte flytta in hos honom, utan han fick hyra en lägenhet åt oss två, så skulle jag hyra ut min egen och lägga undan pengarna till en bil.
Han gick med på den dealen och sa att han snart skulle ha sparat ihop till hyran så att vi kunde flytta ihop. Ett halvår senare dök han upp hos mig med en resväska. Han berättade att han hade blivit av med jobbet och nu inte hade några pengar.
Han bad om att få bo hos mig en tid. Tur för honom att han har föräldrar, tänkte jag. Nej, jag släppte faktiskt inte in honom. För mig var det uppenbart att han bara ville ha någon att leva på inget mer. Resultatet blev att jag gjorde slut direkt.









