Det var för länge sedan nu, men ändå minns jag tiden strax före mitt äktenskap. Jag hade hört från väninnor att när en man gifter sig här i Sverige, börjar han direkt se sin hustru som sin egendom och visar sitt sanna jag. Sådana historier gick ofta mellan kaffekopparna i köket.
Likt vilken naiv ung kvinna som helst, trodde jag ändå att min blivande make, Erik Andersson, absolut inte var sådan. Innan vi gifte oss var han alltid varsam mot mig, sa aldrig ett ont ord, var rädd att såra mig och ville alltid att vi skulle vara tillsammans. Men jag tog fel, precis som så många kvinnor före mig. Det visade sig att det låg en sanning i orden när en man väl har vunnit en kvinnas hjärta förändras han.
Några månader efter bröllopet började Erik tala illa om min mor, Birgitta. Varför ringer hon så ofta? Varför kommer hon och hälsar på varje vecka? Naturligtvis höll jag med honom jag var rädd om vårt äktenskap, så jag bad min mamma att låta bli att ringa och besöka, och ringde henne bara när jag själv var ensam. Men det tog inte slut där.
När jag blev gravid med vår dotter, Ingrid, förlorade jag tyvärr jobbet. Jag blev sängliggande för att graviditeten var svår, och då ville inte min arbetsgivare förnya mitt kontrakt. Då började Erik kritisera mig: Du går bara hemma hela dagarna och gör ingenting. Jag sa inget jag var rädd, tänk om han ville lämna mig under den här svåra tiden?
Ett och ett halvt år efter Ingrids födelse, började han kräva att jag behandlade honom som en kung i vårt lilla hus i Uppsala. När han kom hem från jobbet skulle jag stå i dörren med hans tofflor, maten måste stå färdig, varm och god på bordet allt skulle vara berett för honom. Att ta hand om barnet var uteslutande mitt ansvar, för det är kvinnans sak.
Med tiden blev jag helt slutkörd. En dag bestämde jag mig; jag packade våra saker, tog Ingrid med mig och åkte hem till min mamma Birgitta i Sundsvall. I två månader pratade vi inte alls, Erik och jag. Livet gick vidare, jag började jobba igen och kände mig starkare för var dag.
Så, en dag knackade Erik på dörren. Han såg sliten ut, mager och i gamla kläder, och gick ned på knä och bad mig om förlåtelse. Jag sa då: Om du vill att vi försöker igen, får du gå en matlagningskurs. När jag kommer hem ska du kunna laga mat och hjälpa till att städa, annars blir det inget mer. Erik gick med på det, men vi fick väl se hur det skulle gå…
