– Du rånar min son, han har inte ens råd att köpa en glödlampa. En söndagsmorgon låg jag under filten på soffan. Min man hade åkt hem till sin mamma för att byta glödlampor. Men anledningen till att svärmor kallade sin son på besök var såklart en annan: – Har du glömt att Hugo fyller år idag, min son? Min man är en riktig slösa. Hans lön räcker bara i några dagar. Tur att han ger mig pengar till elräkningar och mat. Resten bränner han på nya dataspel och allt som hör till. Jag låter honom hållas – bättre att han har sina spel än att han hänger i garaget eller springer på nattklubbar. Jag har läst någonstans att de första fyrtio åren av barndomen är svårast för en man. Jag berättar inte allt det här för att du ska tycka synd om mig, utan för att förklara varför min man alltid är pank. Själv har jag inga sådana problem, jag lyckas spara lite då och då. Ofta får jag låna honom pengar när det krisar. Men jag nekar alltid när det gäller hans mamma, syskonbarn eller syster. Såklart kom jag ihåg att Hugo fyller år, så jag köpte present till honom redan förra veckan. Innan min man åkte till släkten gav jag honom paketet och bänkade mig vid TV:n för att se på film. Jag följde aldrig med – vi och svärföräldrarna tycker inte särskilt mycket om varandra. De tror att jag inte älskar honom, bara för att jag vägrar att han ska ge bort våra pengar till dem, eller för att jag inte vill passa deras ungar. En gång gick jag med på att passa systerdottern och systersonen en timme – de hämtades först efter ett halvt dygn! Jag kom försent till jobbet och hade till och med mage att bli sur. Då kallade svärmor och svägerskan mig skamlös och oförskämd. Sedan dess har jag alltid sagt nej till barnpassning, men det gjorde mig inget att min man tog hand om barnen – jag gillar också att leka ibland. Efter att min man åkt tog det inte lång tid förrän han kom hem – med hela klanen i släptåg, inklusive syskonbarnen. Svärmor gick rakt in, ytterkläder och allt, och sa: – Vi har bestämt att eftersom Hugo fyller år så får han en surfplatta, precis den han vill ha – den kostar två tusen. Du ska ge mig tusen kronor nu, din del av presenten. Själv hade jag kunnat tänka mig en surfplatta, men knappast för två tusen. Självklart vägrade jag betala. Min man började genast anklaga mig för snålhet. Jag satte mig vid datorn, ropade på Hugo, och på fem minuter hittade vi en pryl han själv ville ha och beställde den direkt. Killen sprang lyckligt iväg till sin mamma, som satt kvar i hallen. Svägerskan var som vanligt klåfingrig, så något fastnade väl i fickorna. Svärmor såg inte särskilt imponerad ut – istället blev hon genast upprörd: – Ingen bad dig köpa något! Du skulle bara ge mig pengar. Min son är som en tiggare, han har inte ens råd med en glödlampa. Ge mig tusen kronor omedelbart, du vet att det är min sons pengar! I samma stund började hon rota i min handväska som låg på nattduksbordet. Jag tittade på min man och väste: – Du har tre minuter på dig att kasta ut dem! Då tog min man ett stadigt tag om sin mor och släpade ut henne. Tre minuter var allt han behövde. Jag föredrar att min man lägger sin lön på spel, för tidigare tog hans mamma allt. Hellre dataspel än att de där gamarna får tag på pengarna. Just nu sitter jag här och tänker att jag nog borde ha gift mig med en föräldralös.

Du stjäl från min son, han kan ju inte ens köpa en glödlampa.

En söndagsmorgon låg jag invirad i en yllefilt på soffan. Min make hade åkt till sin mamma i Malmö för att byta lampor. Men anledningen till att han skulle hälsa på var såklart en annan:
Har du glömt att Emil har namnsdag i dag, min son?

Min man är en riktig slösare. Hans lön räcker i bästa fall en vecka. Tur nog ger han mig pengar till el, hyra och mat. Resten bränner han på nya dataspel och allt som hör till. Jag bryr mig inte om det, för jag tycker han ska få leka som han vill, istället för att gräva ner sig i garaget eller slira på Stockholms nattklubbar. Dessutom har jag hört att de första fyrtio åren av barndomen är de tuffaste för alla människor.

Jag säger inte detta för att du ska tycka synd om mig, utan för att förklara varför min make alltid går omkring med tomma fickor. Själv har jag inga sådana bekymmer och lyckas till och med spara undan lite. Ofta får jag låna ut några hundralappar till honom när det krisar. Men när det gäller hans mammas eller systers behov säger jag blankt nej.

Namnsdagen kom jag såklart ihåg, så redan en vecka innan hade jag inhandlat Emils present. Innan maken åkte till släkten gav jag honom paketet och slog mig ner för att se på film. Jag följde inte med eftersom jag och svärfamiljen är ömsesidigt allergiska mot varandra.

De tycker inte att jag älskar honom bara för att jag nekar dem pengar och vägrar vara barnvakt åt hans systers ungar. Vid ett tillfälle gick jag motvilligt med på att passa barnen en timme, men de kom och hämtade dem först efter halva dagen. Därför blev jag försenad till jobbet och hade fräckheten att påpeka det. Sedan dess är jag enligt svärmor och svägerskan skamlös och respektlös. Därför säger jag alltid nej till barnvakt men att min make roar sig med brorsbarnen gör mig ingenting, för jag lekte gärna med dem jag med.

Efter att min make åkt tog det inte lång tid förrän han kom tillbaka, med hela sin familj i släptåg, inklusive barnen. Hans mamma traskade in i hallen med pjäxorna på och deklarerade:
Vi har bestämt att Emil ska få en surfplatta, den som han själv valt. Den kostar tjugotusen kronor. Du är skyldig mig tiotusen för presenten. Så du kan betala redan nu.

Jag hade kanske kunnat tänka mig att ge grabben en platta, men knappast en så dyr.

Det är självklart att jag inte gav dem ett öre. Just då började min man också skälla på mig för att jag var snål. Jag log, satte mig vid datorn, ropade på Emil och tillsammans beställde vi ett tekniskt pryl han blev förtjust i, på fem minuter.

Lycklig sprang grabben ut till sin mamma som suttit i trappuppgången hela tiden. Hans moster hade alltid kladdiga fingrar, så något brukade alltid fastna på vägen. Svärmor brydde sig inte ett dugg om min gest, istället fräste hon irriterat:

Ingen bad dig ordna något, du skulle ge pengar. Du lever med min son och han går alltid runt som en tiggare, kan inte ens köpa en glödlampa. Ge mig tiotusen kronor direkt du VET att de pengarna är min sons.

Då stack hon plötsligt ner sin hand i min handväska vid sängbordet. Jag blängde på maken och fräste:
Du har tre minuter på dig att få ut dem härifrån!

Min make tog då resolut tag i sin mamma och drog ut henne genom dörren. Tre minuter räckte gott.

Just därför tycker jag att min man hellre ska göra slut på sin lön på spel, än att svärfamiljen ska lägga vantarna på den. Bättre att han får något kul för pengarna än att de där smarta gästerna snor allt.

Nu sitter jag här och tänker att livet nog vore enklare om jag gift mig med en föräldralös.