Leif vankade av och an i det lilla köket som en burhållen björn. Han gnuggade händerna, flyttade på tallrikarna, justerade sockerburken, sökte stöd i vardagen han själv hatade. I huvudet malde monologen. Han måste säga det. Nu. Slut. Han klarade inte mer.
Malin skulle gråta, det visste han. Hon skulle be honom stanna, berätta om sin trötthet, om alla ansträngningar. Lova att allt kunde bli bra igen. Men han visste sanningen: det var över. Bara två främlingar som delade en bostadslån och en kyl. Ingen kärlek, ingen respekt, inte ens irritation. Tomhet.
Nyckeln vreds om i låset. Han spände sig som inför ett stup.
Malin kom in, sjönk ner på hallmöbeln. Först av allt – av med skorna. De förbannade nya skorna. En förfärlig dag som butiksbiträde på NK hade förvandlat henne till en flerarmad automat: hjälp till, hämta, prova, serva. Våren väckte i folk en längtan efter förändring – vissa sökte kärlek, andra en ny klänning.
»Hej. Trött?« frågade Leif försiktigt.
»Som en hund. Inte en minut att sitta«, suckade hon utan att möta hans blick.
»Jag förstår. Middag snart?«
Hon nickade och gick ut i köket. Tjugo minuter senare fräste det i pannor, dofterna spred sig, och Leif försökte fortfarande hitta meningen med allt i lukten.
Han stod i dörröppningen, samlade mod. Djupt andetag.
»Malin«, började han, »vi måste prata.«
Hon vände sig mot honom, fortsatte skrapa morötterna. Utan förvåning, utan oro.
»Vi ska skiljas«, stötte han fram. »Jag orkar inte mer. Vi är främlingar. Du har dödat min inspiration. Jag är en artist, du är bara vardag. Du kräver pengar, hindrar mig, klipper mina vingar. Jag vill inte leva så längre.«
Improviserat, men det lät bra, tyckte han. Nästan som en audition.
Malin skrapade morötterna mekaniskt, slängde sedan plötsligt kniven i diskhon, tog av sig förklädet, stängde av spisen och vände sig om.
»Visst«, sa hon lugnt. »Gör det, Leif. Åt helvete med den här tillvaron.«
Han stod som förstenad. Det här var inte en del av manuset. Var var gråten? Skriken?
Medan han kämpade med hennes reaktion, hällde hon upp kaffe, tog fram ost och pepparkakor, satte sig vid bordet.
»Malin… du är chockad. Det förstår jag. Men du kände det också, va? Du lagar mat utan glöd. Allt är bara rutin…«
»Japp. Utan glöd«, upprepade hon och tog en klunk.
Samtalet föll isär. Han tappade replikerna.
»Vi måste lösa lägenheten«, började han osäkert. »Och resten…«
»Jag trodde du kvävdes så här mycket att du skulle springa därifrån utan att se dig om. Men nej då – bostadslånet oroar dig«, svarade hon syrligt. »Okej. Du kan behålla lägenheten. Men då får jag hälften av det du betalat. Jag flyttar till pappa. Han har bett mig länge – han blir gammal.«
»Så avundsjuk du är«, suckade Leif. Han hade trott det var enklare. Han drömde om en karriär i film, gick på provspelningar medan han jobbade som vakt. Allt han tjänade gick till henne, utan att han brydde sig om detaljerna. Nu handlade det om pengar, räntor, papper.
Han ville ha frihet. Fick istället en uppgörelse.
»Malin, behåll allt. Du kan betala när du kan. Jag är inte ett monster«, sa han med patos, som om han skänkte henne ett slott.
»Tack. Förresten, har du träffat någon?« frågade hon likgiltigt.
»Det spelar ingen roll«, mumlade han djupsinnigt. Låt henne tro att han var eftertraktad.
Han gick med en känsla av seger. Frihet. Ett konstnärsliv utan stekpannor och anklagelser.
Ett halvår senare.
Leif stod utanför den välbekanta dörren och tvekade. Allt hade förändrats. Att bo hos morsan var ett helvete. Hon grälade om skilsmässan, hackade på hans misslyckade karriär, hittade på ursäkter för att köra ut honom, skrek hysteriskt när han tog med sig kvinnor hem. Till och med en servitris flydde efter hennes kritik.
Morsan var värre än Malin. Mycket värre.
Och nu – tvånget att flytta. Han var säker på att hon träffade någon. De bråkade. Hon kallade honom för misslyckad och krävde att han skaffade ett riktigt jobb, inte drömde om film.
Då ringde Malin. Hon ville avsluta bostadsfrågan och äntligen skiljas. Och nu stod han här.
Han förberedde sig: repeterade en lidande blick, ångerfulla ord, en ensam tår.
Han ringde på.
»Hej. Kom in«, sa Malin och öppnade. Hon såg… underbar ut. Eller var han bara ensam.
Han gick in i köket, som om han fortfarande ägde det. Och stannade tvärt.
Vid spisen stod en halvnaken kille i träningsbyxor och stekte kött. Pannan fräste, en hög sedlar låg på bordet.
»Vem är du?« kraxade Leif.
»Hannes«, svarade mannen utan att ens vända sig om.
»Malin… kan vi prata?« pressade Leif fram.
Inne i vardagsrummet väste han:
»Vem är han? Varför är han här?«
»Han lagar middag«, svarade hon lugnt.
»Och jag då?«
»Du gick.«
Tystnaden var tung som en dom.
»Och om jag… kom tillbaka?«
»Vart? Platsen är tagen. Hannes störs inte av min ’vardag’. Han vill ha familj, barn, sommarstuga. Vi gifter oss så fort skilsmässan är klar.«
»Och du?«
»Jag.«
»Och jag då?« tjöt han. »Vad har han som jag inte har?«
»Han ger mig middag. Du gav mig bara löften.«
Slut.
