– Maja, är du hemma?
– Nej, jag är på väg. Vad handlar det om?
– Vi behöver prata. När är du hemma ungefär?
– Om en halvtimme. Vad har hänt, mamma?
– Du får veta sen.
Sådan var konversationen mellan Maja och hennes mamma Elisabeth.
Maja hade knappt hunnit byta om och packa upp sina matvaror när det ringde på dörren.
– Mamma, vad har hänt?
Elisabeth kastade en misstänksam blick runt lägenheten innan hon gick in.
– Jag ser att ni har köpt en ny TV.
– Ja.
– Ni har det bra ställt nuförtiden, muttrade mamman och gick in i köket.
– Vill du ha te eller kaffe?
– Nej tack, jag är här för att prata om en sak.
Just då fick Elisabeth syn på den dyra charkuterin och en stor hög med frukter.
– Som jag sa, ni lever gott. Så mycket ni har köpt.
– Ja, mamma. Vi har råd.
– Så är det, jag och din pappa har slitit på fabriken hela livet, och nu har ni startat eget företag. Ni har haft tur!
Ja, Maja och hennes man Erik hade byggt upp sitt eget företag från grunden. Ingen hade hjälpt dem eller gett dem pengar för att komma igång.
Allt hade de uppnått genom eget slit. De tog risken och ansökte om lån, trots risken att misslyckas och stå med skulder. Ingen stödde dem då, men senare började folk kritisera dem för att de hade det bättre än andra i familjen.
Utifrån sin mammas humör förstod Maja väl att hon inte borde vänta sig något positivt just nu. Antingen var det ännu en önskan eller en anklagelse.
– Det är så att din syster Frida har jobbat för smulor de senaste månaderna. Hon fick ju jobb som butikssäljare.
– Ja, jag känner till det, nickade Maja.
– Jag har tänkt att det skulle vara bra om du kunde anställa henne i ditt företag.
– Hur menar du? sa Maja förvånat.
– Precis som jag sa. Ni behöver väl folk?
– Nej, vi har fyllt alla positioner.
Elisabeth såg anklagande på sin dotter.
– Så det finns verkligen inga platser alls?
– Jag sa ju att vi inte har några lediga tjänster.
Men modern lät sig inte hejdas av det argumentet utan stod på sig.
– Jag får känslan av att du bara inte vill hjälpa din syster. Därför hittar du på nya ursäkter.
Maja visste mycket väl varför mamman hade inlett den här konversationen. Det var inget nytt.
Sedan barndomen hade det varit så att Elisabeth älskade sin yngre dotter Frida mest. Så hon försökte alltid ge henne det bästa.
Frida blev van vid att få allt serverat, till skillnad från Maja som ville stå på egna ben och strävade efter ett bättre liv.
När föräldrarna jobbade var det omöjligt att få den yngre syster att arbeta. Men det blev nödvändigt, för man klarar sig inte så bra på bara pension.
Utan utbildning och erfarenhet var det inte många som ville anställa Frida, till skillnad från Maja som jobbade från 18 års ålder och samtidigt tog en högre examen.
Steg för steg arbetade hon för att tillsammans med Erik starta ett eget företag och leva som hon önskade. Men Frida var inte nöjd med sitt liv. Hon ville inte ändra det själv heller.
Det vore så mycket bättre om någon annan gjorde det åt henne. Mamma eller syster, till exempel. Och Elisabeth var inte långt efter i det tankesättet. Hon tyckte att Maja borde hjälpa sin yngre syster och stod fast vid det.
– Mamma, jag har redan förklarat.
– Ni anställer hellre främlingar än hjälper er familj.
Men Maja och Erik följde en princip: att inte anställa släktingar eller bekanta. Varför? Jo, de tenderar att slappa och bli fräcka.
Det var ett fel de redan gjort tidigare, och de hade svurit att inte göra det igen. Man får inte blanda affärer och relationer, gäller även släktingar.
Men detta var inte den enda anledningen till att Maja inte ville hjälpa sin syster. Från början hade deras relationer aldrig varit goda.
Man kan säga att de inte kunde stå ut med varandra sedan barndomen. Grunden lades när mamman började favorisera Frida över Maja.
Vad förväntade hon sig med en sådan attityd mot sin äldre dotter?
– Mamma, jag kan inte hjälpa. Jag tänker inte sparka någon eller anställa Frida.
– Du är så självisk, verkligen! Men vad kan man vänta sig? Ni är bessuttna och förstår oss vanliga människor inte.
Elisabeth vände på klacken och gick mot dörren. Men trots sin karaktär och förbittring tog hon med sig kassen med mat.
Maja stoppade henne inte, medveten om att det var meningslöst. Det skulle ses som en svaghet av mamman.
På kvällen kom Erik hem och såg att Maja hade gråtit.
– Maja, vad har hänt?
– Mamma kom förbi.
– Jag förstår. Bad hon för din systers skull igen?
– Ja.
Erik omfamnade Maja hårt för att visa sitt stöd.
– Jag hoppas du inte tog hennes ord alltför hårt?
– Nej, jag är van vid hennes fasoner, skakade Maja på huvudet.
– Det är rätt. Om du ger efter en gång, då tar de för sig mer och mer.
– Jag vet, men det känns ändå jobbigt.
Just då ringde telefonen och Fridas namn dök upp på skärmen.
– Hej, sade hon med likgiltig ton.
– Jag förstår inte, är du verkligen så snål?
– Vad menar du? Frida, vad pratar du om?
Först trodde Maja att det handlade om jobbet, men det visade sig vara något annat.
– Jag såg att mamma kom dit med charkeri och frukt. Varför gav du så lite? Ni kunde ha gett mer. Ni tjänar ju bra.
Maja suckade djupt och svarade:
– Varför skulle jag vara skyldig att ge dig något alls?
– För att jag är din syster, och du borde hjälpa mig.
– Nej, kära syster. Jag är inte skyldig dig någonting, lika lite som du är skyldig mig. Vi lever båda våra egna liv och efter våra egna möjligheter. Vill du ha ett bättre liv får du ta tag i det själv. Vänta inte på att få allt gratis.
Hon trodde att Frida skulle bli arg och lägga på, men Frida fortsatte.
– Enkelt för dig att säga, du har ju ett eget företag. Men hur är det för mig?
– Bygg ditt eget då, vad är problemet? Ge det ett försök!
Maja ville inte längre höra anklagelser. Hon förstod att systern och mamman var oförbätterliga. Att övertyga dem vore att slösa bort sin tid och energi.
Så sant, man ska värdesätta de som uppskattar en, istället för att försöka tillfredsställa någon bara för att de råkar vara släkt.
