Lina vände på de fräsande köttbitarna, lade locket på stekpannan och hörde motorns mullra och däcken skrapa mot grusgången utanför det öppna fönstret. Viktor var hemma, och hon hade inte hunnit bli klar med middagen. Lina kollade på äppelkakan i ugnen, tog fram grönsakerna ur kylskåpet och började skölja dem.
“Lina, jag är hemma!” ropade Viktor från hallen. “Vad härligt det luktar!” sa han när han kom in i köket och drog in den aptitretande doften.
“Hungrig?” Lina stängde kranen och vände sig mot sin man. “Du är tidig idag. Jag hann inte bli klar med middagen.”
“Det gör inget, jag väntar gärna. Blir det efterrätt till kaffet?”
“Ja, äppelkaka. Orkar du vänta lite?”
“Självklart.” Han försvann in i vardagsrummet medan Lina började skära grönsakerna till salladen. Hon tyckte inte om att göra flera saker samtidigt, än mindre laga två eller tre rätter på en gång. Hon kunde lätt bli distraherad och bränna något. Men idag gick allt perfekt. Lina dukade bordet och gick för att hämta Viktor. Han satt framför tv:n i vardagsrummet, utsträckt på soffan med slutna ögon. Nyheterna pågick på skärmen. Medan hon funderade på om hon skulle väcka honom eller inte, öppnade han ögonen.
“Trött? Du ser…” Lina skakade på huvudet, letade efter rätt ord.
“Lite. Är middagen klar?” Han reste sig från soffan.
De gick tillsammans in i köket.
“Mmm. Så fint, och vilken underbar doft!” Viktor såg sig omkring vid bordet.
“Vill du ha lite vin? Vi har en flaska kvar,” erbjöd Lina.
“Nej. Inte idag.”
Lina älskade att se sin man äta, med aptit men ändå prydligt. Hon älskade honom. Hon älskade att laga mat åt honom, stryka hans skjortor, somna mot hans axel. Han var inte perfekt, men hon älskade honom precis som han var, med alla hans vanor och brister.
***
De träffades när båda redan hade en historia av äktenskap bakom sig. Lina hade inte lyckats bli gravid i sitt första äktenskap, trots att båda var friska och läkarna inte hittat några fel. “Sånt händer,” sa de. “Man måste ha tålamod och inte ge upp hoppet.”
Medan Lina hoppades och väntade, slösade hennes man inte bort tiden. Han hittade en annan kvinna. En väninna berättade det för henne. Hon hade sett Linas man med sin gravida älskarinna på ett köpcenter – de valde kläder till barnet. Lina ville inte tro på det. Väninnan måste ha tagit fel. De hade ett bra förhållande, han skulle aldrig… Men så började bitarna falla på plats, och allt stämde.
Skulle hon göra en scen? Men skulle det ändra på något? Det ofödda barnet var oskyldigt, det förtjänade inte att växa upp utan sin far. Lina led, men hon bestämde sig för att inte hålla kvar sin man. Hon skulle inte klara av att veta att han sprang till en annan kvinna – vare sig i hemlighet eller öppet. Det här var ingen flyktig affär, det var kärlek, eftersom det blivit ett barn. Det betydde att han inte längre älskade henne.
Mannen kom hem som vanligt, lite senare än vanligt. Lina kunde inte laga mat, hon kunde inte ens titta på tv. Hjärtat brast av smärta och orättvisa.
“Är du sjuk?” frågade han när han fann henne sittande på soffan i det mörka rummet, med benen uppdragna.
“Nej. Jag är frisk.”
“Har något häntat”Han stod kvar ett ögonblick i dörren, som om han väntade på att hon skulle säga något mer, men då vände hon sig bort och såg hur regndropparna smälte samman på fönsterrutan, precis som hennes tårar på kinderna.”
