“Du kommer aldrig förlåta mig för det här!” skrek systern när Ignat bestämde sig för att lämna familjen, utan att låta sig manipuleras för systerdotterns skull.
Vid söndagsmiddagen hos modern märkte Ignat att hans mor och syster hela tiden utbytte blickar och fnissade osäkert, något som var helt olikt dem.
“De planerar säkert något igen”, tänkte han nervöst för sig själv. “Bara de inte håller på med något skumt. De är så lättlurade, vilken bedragare som helst kan lura dem. Och det värsta är att de aldrig erkänner sina misstag förrän det är för sent. Ja, mor är åtminstone äldre, men systern varför går hon alltid på sådant trams? Hon är ju inte dum!”
Ignat såg än en gång från mor till syster och sedan till systerdottern, som satt tyst och verkade helt försjunken i sina egna tankar, omedveten om allt runt omkring.
För att bryta den obekväma tystnaden frågade Ignat henne:
“Nå, Lova, hur går det på universitetet? Gillar du det?”
“Du kommer aldrig förlåta mig för det här!” skrek systern när Ignat bestämde sig för att lämna familjen, utan att låta sig manipuleras för systerdotterns skull.
“JA, morbror, jag älskar det! Allt är fantastiskt. Fast” Hon tittade osäkert på honom.
“Vad är det?” undrade Ignat. “Jag gick på samma universitet och var nöjd. Diploma är prestigefullt, jag fick jobb direkt de rev nästan av mig armar och ben för att få tag i mig. Sen byggde jag min egen karriär, tack vare min utbildning.”
“Ja, Lova”, inflikade modern snabbt, “morbror Emil klarade sig helt själv inga kontakter, inga privilegier, bara hårt arbete. Han fick toppbetyg, allt på egen hand. Han har aldrig ställt till med trassel och har alltid hjälpt din mor och mig. En sån förebild!”
“Ja, Emil är min underbara bror”, log systern Annika. “Han har alltid stått upp för mig. Han hjälpte till att uppfostra Lova efter skilsmässan med Viktor. Och han var en fadersgestalt för mamma efter pappas död. En riktig man och beskyddare.”
“Nu händer något skumt”, tänkte Ignat. “De vill något av mig därför är de så härliga och smöriga. Annika brukar ju skylla på mig för hennes skilsmässa, för att jag inte kunde komma överens med hennes Vicke. Men hur ska man komma överens med en kille som bara tänker på fest och klagar på jobbet? Jag skaffade honom flera anställningar, men han stannade aldrig mer än några veckor. Klagade på att lönen var för låg, att jag medvetet gav honom dåliga jobb han var ju en ‘kreativ själ’ som letade efter sig själv. Och nu är jag plötsligt världens bästa bror? Jaja!”
Efter teet flyttade alla till vardagsrummet och slog sig ner framför den stora TV:n, men av de spända blickarna förstod Ignat att det stora samtalet ännu inte var över.
“Hör nu, Emil”, började modern till slut, “vi har ett litet ärende” Hon tystnade.
“Förstår du, lillebror”, sa Annika mjukt, “Lova är vuxen nu, hon vill inte bo kvar hos mig.”
“Klart hon inte vill”, skrattade Ignat kort. “Hon är vuxen, hon har säkert en pojkvän nu. Eller hur, Lova?”
Lova svarade inte, bara sänkte blicken och rodnade lätt.
“Det är normalt i hennes ålder”, fortsatte Ignat. “Ungdomar måste bli självständiga. Du försöker väl fortfarande vårda henne som ett barn, gör allt åt henne och kontrollerar henne. Om hon inte vill bo hos dig kan hon ju söka studentbostad.”
“Studentbostad!” utbrast modern, Ingrid. “Vad tror du som händer där? Du minns väl själv!”
“Inget dåligt händer där!” sa Ignat bestämt. “Allt är under kontroll, och jag har inget emot studentbostäder. Då får hon lossa sig från mammas kjol och lära sig klara sig själv. Det är på tiden!”
“Nej, Emil, du missförstår”, sa Annika försonande. “Lova är nitton nu. Och ja, hon har en pojkvän en fin, intelligent kille som heter Oskar. Vi gillar honom. Men vi måste tänka på framtiden. Studentbostaden är bara tillfälligt vad händer sen?”
“Sen får de jobb och hyr en lägenhet. Eller tar ett bolån, många gör så. De kan ju söka ungdomslägenhet eller flytta till landsbygden med sitt examensbevis där kan de få stöd och bostad.”
“Nej, morbror, jag vill inte till landsbygden”, muttrade Lova. “Jag vill till Stockholm. Men det är dyrt att bo där, säger de. Hyror är skyhöga.”
“Därför måste vi ge henne en bra start i livet”, sa farmor. “Låt oss inte gå och dansa runt saken vi är familj, och vi tror att du, Emil, borde hjälpa Lova.”
“På vilket sätt, får man fråga?”
“Tja, du kan ju ta ett förmånligt bolån. Vi har sparat lite pengar åt Lova, och du behöver bara ställa upp som huvudman. Du har ju egna kontakter din gamla klasskamrat, Simon Berg? Han jobbar inom IT och berättade om programmet. Han säger att han gärna fixar en plats åt dig. Vi är så tacksamma. Kom igen, Emil, gör det för din systerdotter.”
“Mor, jag har sagt tusen gånger jag blandar mig inte i skumma affärer. Jag har ingen rätt till några förmånsprogram.”
“Men Emil, Simon säger att det går att ordna om man…”
“Jag vill inte höra vad Simon sagt. Det är bedrägeri! Jag riskerar inte mitt rykte för att skaffa en lägenhet åt Lova. Jag köpte min egen bostad genom hårt arbete, utan att be om något eller leta kryphål. Lova kommer klara sig när hon är färdig med studierna, och då kan vi alla bidra. Varför brådska?”
“Morbror, jag är vuxen nu, jag vill vara självständig. Jag kan jobba extra och hjälpa till att betala lånet…”, började Lova.
Annika gav henne en sträng blick, men flickan fortsatte:
“Du tror kanske att du måste betala allt själv, men mamma och farmor sa att de ska betala hälften. Du behöver bara hjälpa lite. Det är ju det här förmånliga programmet räntan är ju nästan ingenting!”
“Så ni har redan bestämt att jag ska betala? Underbart! Ni fördelar mina pengar utan att fråga? Så ni vill inte bara att jag ska ordna programmet, utan också betala för lägenheten? Varför säger ni inte bara rakt ut: ‘Emil, köp en lägenhet åt Lova, för hon är för vuxen för att bo hemma’? En självständig person brukar ju betala för sig själv.”
“Emil, varför är du så envis?” sa Annika med tårar i ögonen. “Titta på henne
