Du verkar inte känna till dagens ungar särskilt bra!
Hej, Karin, jag såg dig arbeta i trädgården och tänkte hälsa på, sa Birgitta Andersson och stod och trampade vid grinden.
Hon och Karin Johansson bodde i varsin ände av byn. Birgitta och hennes man Erik bodde nära ån, medan Karin bodde närmare skogen.
Tidigare hade de knappt pratat med varandra det fanns ju gott om grannar. Men nu hade grannarnas barnbarn redan blivit vuxna. Och i sommar skulle Birgittas son Lars och hans fru Elin skicka barnbarnen Viktor och Emil till dem i en hel månad. De var trötta på att sitta i stan, sa de.
Förr hade sonens familj haft det bättre ställt, så de åkte alltid utomlands på semester. Men nu hade situationen förändrats, och plötsligt kom de ihåg att mor och far bodde vid naturen, nära ån. Så de bestämde sig för att inte bara komma på helgerna, som de ibland gjorde, utan att skicka pojkarna i en hel månad.
Men mamma, de kommer inte särskilt bra överens, varnade sonen Lars. Emil, som är tretton, tror att han är vuxen. Och Viktor vill inte lyda honom, så de bråkar jämt!
Jamen, ska vi verkligen inte klara av våra egna barnbarn? Skicka hit dem, så löser vi det, sa Birgitta muntert. Men när hon lade på luren, tänkte hon om barn är inte som förr. Ibland vet man inte ens hur man ska närma sig dem. Sist de var här var de små. Hur skulle de bete sig nu? Plötsligt kändes det nästan skrämmande tänk om hon inte klarade av dem?
Erik, Birgittas man, var en sträng man som inte tålde olydnad. Bråk var det sista de behövde.
Så Birgitta bestämde sig för att vara på den säkra sidan och gå till Karin hennes barnbarn var väl ungefär i samma ålder?
Birgitta mindes själv att barn behövde sysselsättning. Då skulle det bli färre problem, och de kanske till och med blev vänner.
Kom in, Birgitta! ropade Karin när hon såg grannen. Vad får jag hälsningen av?
Jo, barnbarnen ska komma hit i en hel månad, och dina är väl ungefär i samma ålder? Vi borde låta dem träffas. Om de blir vänner blir det bra för alla, föreslog Birgitta.
Du verkar inte känna till dagens ungar särskilt bra! skrattade Karin. Är du inte rädd för att ta hand om dem så länge? Mina barnbarn tog verkligen på nerverna, och min man ville nästan skicka hem dem. Men eftersom jag sagt ja, så får du väl ta med dem hit. Vad ska vi annars göra? De är ju våra barnbarn!
På helgen kom sonen Lars med hustrun Elin och sönerna Emil och Viktor.
Pojkarna hade vuxit, och det syntes att de var glada att träffa morfar och mormor. Birgitta kände en lättnad.
Vad var det Karin hade oroat sig för? Kanske var hennes barnbarn bortskämda. Men här var de ju artiga och väluppfostrade! Och de gick bra i skolan också inget att oroa sig för.
Mamma, ring om det är något, så ska jag prata med dem, sa Lars när de åkte, men Birgitta viftade avfärdande. Sluta nu, min gosse, tror du inte vi kan uppfostra barn?
På kvällen kunde Emil och Viktor inte sluta tjattra. De fick sova i rummet som förr varit Lars’. Men de var uppenbarligen uppspelta av förändringen och ville inte somna. Deras prat och spring störde till och med Erik, som blev irriterad.
Varför sa du ja till det här, Birgitta? De behövde ju inte komma hit!
Men på morgonen gick det inte att väcka barnbarnen.
Det var nästan lunch, och de sov fortfarande!
Mormor, låt mig sova lite till, mumlade Emil.
Och Viktor sov så tungt att han inte ens hörde sin mormor.
Hur länge ska de sova?! utbrast Birgitta.
Sedan la hon märke till något på golvet. När hon tittade närmare, höll hon på att tappa hakan.
Deras telefoner låg och skräpade på golvet!
Har ni suttit uppe och spelat hela natten? Så här går det inte jag tar telefonen ifrån er!
Emil hoppade genast upp.
Ge tillbaka den! Den är inte din! Mamma låter mig!
Då ringer jag henne och frågar vad hon låter er göra! sa Birgitta, och Emil slutade försöka ta telefonen. Han blängde, gick ut och smällde dörren efter sig, muttrade bara: Ring du då!
I två timmar kom de inte ut. Erik var på väg att gå in och konfrontera dem vad var detta för bojkott redan första dagen? Men till slut kom pojkarna ut, båda i dåligt humör:
Vi vill inte ha gröt, vi vill ha nuggets eller smörgåsar.
Jaså minsann? Gröt är inte gott nog, så då får ni gå hungriga, sa Erik argt. Har ni bäddat era sängar? Nu ska jag kolla! Varför ligger det tomma chipsförpackningar och godispapper i sängen? Och inget är städat? Ni har inte ens förtjänat er gröt packa ihop skräpet och bädda sängarna!
Vi kan inte gå hungriga! sa Viktor och såg surt på morfar. Ni är elaka!
Erik höll på att explodera, men Birgitta ingrep. Kom, så visar jag hur man bäddar en säng, och i morgon gör ni det själva, okej? Och smörgåsarna får ni efter gröten, är vi överens?
Du skämmer bort dem, de behöver vara strängare, muttrade Erik. Så fräcka de är, och ingen respekt alls!
Emil och Viktor blev vänner med Karins barnbarn.
Men de fyra lyckades ställa till ofog!
Om de lekte i Birgittas trädgård, fick hon sedan i hemlighet plocka upp pinnar och kvistar som de dragit hit från ingenstans. Blommorna var trampade, de sprang in och ut hela tiden, drog in gräs på fötterna, och det låg smulor överallt. De hade gungat på stolarna så att benen var ostadiga, och ytterdörren smällde så hårt att den nästan lossnade från gångjärnen.
Ren vandalism!
Vad är det för ungar?! fräste Erik. De får aldrig komma hit igen, om de inte kan skärpa sig! Emil, kom med mig och hjälp till att laga era cyklar. Och Birgitta, ta med Viktor och lag
