“Att skilja på benen kan ni, men att ta ansvar? Då är det bättre att avstå från barnet.”
Linn och hennes man hade sitt första och efterlängtade barn på väg. Mannen, Johan, hade skyddat henne i nio månader, hämtat och lämnat henne vid universitetet. Särskilt på hala dagar förbjöd han henne att gå ut. Men precis innan förlossningen skickades han på arbetsresan. Han kunde ha sagt nej han tänkte ändå säga upp sig så fort barnet kom till världen. Det var inget liv att åka på jobbpass när Linn var ensam hemma med barnet.
Värkarna började så fort Johan hunnit iväg. Inte nog med att smärtan var outhärdlig, utan han var inte ens där. Det här var inte så hon hade drömt om att möta sitt första barn.
Barnet var friskt, men hon kände ingen lust att berätta för Johan. Han fick höra det av främlingar, nu när han ändå åkt.
Linn såg sig om i rummet. Mittemot låg en kvinna i fyrtioårsåldern. Vid sängen bredvid satt en ung tjej och pratade i telefon. Vid dörren stod en kvinna och grät, vänd mot väggen.
Efter den otroliga ansträngningen i förlossningssalen föll Linn ner på den blå kudden med trekantsstämpel och försvann i en djup sömn. Som om inget annat existerade.
“Tänker du amma?” hörde Linn genom sömnen. Hon vände sig glad om.
Sjuksköterskan stod vid kvinnan som grät mot väggen.
“Varför säger du inget? Ta henne åtminstone i din famn. Titta vilken liten älskling du fått.” Kvinnan stelnade till men vände sig inte om.
“Att skilja på benen kan ni, men att ta ansvar? Då är det bättre att avstå från barnet.” Sjuksköterskan stannade en stund till innan hon gick.
Den äldre kvinnan, Mona, bröt tystnaden utan att dölja sina känslor:
“Tror du jag ville ha det här barnet? Jag är fyrtiotre. Min son är gift, snart blir jag farmor och så händer det här. Vad ska jag göra? Nu är det som det är. Barnet är inte skyldigt. Om du inte ville ha det, skulle du inte behållit det. Men nu får det väl åka runt mellan fosterhem? Har du tänkt på hur det kommer att må när det förstår att det blev svikit redan från början?”
Emma grät ännu häftigare, nu utan att dölja tårarna. Hon snyftade högt, som om en damm hade brustit.
“Vad hjälper det att lipa?” sa Mona. “Ta din unge och ge henne bröstet. Var inte dum nu.”
“Kanske våldtog de henne?” föreslog Elin och lade ifrån sig telefonen. “Eller så är barnet från någon nära… styvfar kanske?”
Linn lyssnade på Emmas historia och kände skuld, som om det var hennes fel att det blivit så. Här var hon, lycklig, med en man som höll henne i handen, föräldrar som älskade henne och ändå hittade hon anledning att vara sur.
Men här fanns en människa som ingen brydde sig om. Och barnet, som just kommit till världen. En människa som inte gjort något ont men redan är övergiven.
Flickan kommer att växa upp bitter på hela livet. För hennes mor har föräldrar som dricker. Eller för att mannen hon trodde på, som lovade att gifta sig med henne, lämnade dem så fort han fick veta om barnet.
Inga ballonger för barnets ankomst, inga blommor till modern. Ingenstans att gå för mamman och med barnet blir det ännu svårare.
Linn skämdes och tyckte synd om dessa främlingar. Så hon frågade:
“Om du hade någonstans att ta vägen, skulle du ta med dig barnet då?”
Emma tittade på henne som om hon vore galen:
“Självklart, men så blir det aldrig.” Hon tog det som ett hån, vände sig mot väggen igen och sa inget mer.
Ett par timmar senare förkunnade Linn högtidligt:
“Du och barnet kan bo i studentbostaden. Min mamma är vaktmästare. Du kan städa trappor, så får ni ett rum.”
“Åh!” sa Elin och tittade upp från telefonen. “Jag har en ny babynest. Jag ringer min man. Vi har två, vi behöver inte så många.”
“Jag kan ge dig kläder,” sa Mona. “Från min dotter. De är inte nya, men fina. Jag har tvättat och strykt dem. Vi behöver dem inte jag har ju en son. Och barnbarnen får allt nytt.”
Nästa dag kom kvinnor från andra salar och erbjöd saker. Nån kom med en barnvagn, en annan med en liten säng och en filt.
“Jag har inget att ge,” sa en ung kvinna från ett annat rum, “men jag kan köpa mjölkersättning. Om det inte räcker till med bröstmjölk.”
Emma brast ut i gråt igen, inte av hopplöshet nu, utan av glädje över all oväntad hjälp.
“Jag ska betala tillbaka, jag ska jobba,” mumlade hon. Och de andra mammorna klappade henne på axeln och sa:
“Ge vidare till nån annan som behöver.”
Sent på kvällen, när hon somnade, tänkte Linn på hur bra allt ordnat sig. Allt kommer att bli bra för Emma. Hon kommer att träffa någon vettig.
Och hennes dotter kommer att må bra. Nu har hon sin mamma. Vad mer behövs?
Ge en tumme upp och skriv i kommentarerna har ni varit med om liknande mirakel i era liv?
