Det känns rättvist att säga att jag nyligen började jobba i en djuraffär här i Stockholm. Min provanställning tog slut i juni, och efter det blev jag fast anställd. Jag tänkte skriva ner lite om vad det egentligen innebär.
De som är fast anställda i butiken får ta hem varor som plockats bort ur sortimentet i slutet av varje månad. Det kan vara foderpåsar med trasiga förpackningar eller sånt som snart går ut, eller tillbehör till djur som har någon liten defekt.
Vi i personalen delar upp grejerna mellan oss. Jag har inga egna husdjur, men får ändå ta hem något ibland.
Första gången fick jag en stor påse med kattmat. Min frus föräldrar i Sundsvall har en katt, så jag gav maten till dem.
Sen insåg jag att jag alltid skulle försöka få med mig något till just katterna.
Nästa gång tog jag med ett klösbräde hem. Det var lite trasigt, men min svärmor lagade det snabbt med nål och tråd.
Men när jag lämnade över det märkte jag att de inte direkt blev glada. Just då var de även slut på kattmat, så istället för ett tack fick jag höra:
Du borde ju ha tagit hem maten! Hur kan du komma utan den?
Jag kände mig faktiskt rätt snopen, särskilt eftersom jag förklarat förut att varorna jag får hem är överblivna saker från jobbet. Den här gången påminde jag dem igen, och de låtsades väl lite halvhjärtat att de förstod.
På vägen hem sa jag till min fru Agnes att jag kunde köpa hem kattmat varje månad, så har de alltid hemma. Och blir det gratis mat på jobbet så tar jag förstås den också. Så det var planen.
Men det konstiga var att efter en månad hade 10 kilo kattmat försvunnit. När jag frågade svärmor om det erkände hon att hon redan lovat grannen att de också skulle få lite. Hon räknade ju med att jag snart skulle komma med mer, så hon gav bort av sitt lager. Samtidigt köpte vi hem dyrare kattmat till deras katt. Jag förklarade igen att maten var menad enbart till deras egna katt.
Men då fick jag bara en uppgiven kommentar tillbaka:
Men du jobbar ju i en djuraffär!
De verkade fortfarande tro att jag medvetet undvek att fixa maten till deras katt.
Just där och då insåg jag att jag måste sätta stopp för det här. Jag sa helt ärligt till Agnes föräldrar att av princip kommer jag inte ta med något mer hem till dem. Det var en dålig idé. Jag förklarade tydligt att de inte skulle förvänta sig något mer av mig i framtiden.
