Det stämmer att jag nyligen började jobba i en djuraffär här i Göteborg. Min provanställning tog slut nu i juni, och därefter blev jag fast anställd. Låt mig berätta lite om vad det faktiskt innebär.
På vårt djurcenter är det så att alla som är fast anställda får ta hem varor som har gått ur sortiment i slutet av varje månad. Det handlar till exempel om djurmat med trasiga förpackningar, varor som nyligen gått ut i datum, eller tillbehör till djur som har någon liten defekt.
Vi brukar komma överens med varandra om vem som får vad. Jag har inga egna djur, men det känns ändå dumt att låta saker gå till spillo, så självklart får jag också ta med något då och då.
Första gången tog jag hem en säck kattmat. Min svärmors föräldrar har ju en katt hemma i Majorna, så jag gick förbi och lämnade maten till dem.
Jag insåg ganska snabbt att jag nog alltid skulle försöka knipa åt mig något till katten framöver.
Nästa gång fick jag tag på ett klösträd. Det var lite trasigt men min svärmor, Britta, sydde enkelt ihop det igen.
När jag kom med det där klösträdet blev hon dock inte särskilt glad. De hade precis fått slut på kattmaten, så istället för ett tack fick jag höra:
Du borde väl ha tagit kattmat istället, det kan du ju lätt ordna själv!
Jag ska erkänna att det kändes lite surt, för sist hade jag ju faktiskt berättat för dem hur jag kommit över grejerna från butiken. Ändå var det som om de låtsades höra för första gången.
När vi gick hemåt föreslog jag för min fru, Agnes, att jag varje månad skulle köpa bra kattmat till hennes föräldrars katt. Får jag tag på nåt gratis så tar jag det, annars får vi köpa. Så kom vi överens om det.
Men en månad senare saknades plötsligt tio kilo kattmat hos svärmor. Jag frågade henne vad som hänt, och då erkände hon att hon redan lovat ge lite av maten till grannen.
För hon visste ju att jag snart skulle komma med mer, så hon delade med sig och vi köpte dessutom ibland jättefin, dyr mat till katten. Då fick jag förklara igen att det faktiskt bara är menat för deras egen katt.
Men istället för förståelse hörde jag bara nästa anklagelse:
Du jobbar ju i en djuraffär!
Tydligen trodde de fortfarande att jag bara försökte slingra mig undan och inte ville ordna mat till katten.
Så då insåg jag att nu fick det vara nog. Jag sa helt enkelt till Agnes föräldrar att det var slut på gratismaten härifrån, och att de inte skulle förvänta sig något mer från mig. Det var nog det bästa beslutet, även om det kändes lite tråkigt att behöva säga det rakt ut.
