Det var i början av sommaren jag fick min fasta tjänst på zoobutiken här i Uppsala. Min provanställning tog slut i juni och plötsligt var jag en del av det ordinarie teamet. Det förändrade faktiskt en hel del.
På zoobutiken är det nämligen så att personalen får ta vara på varor som har gått ur sortimentet eller fått mindre skador till exempel kattmat med trasiga förpackningar eller någon udda pryl till djur som fått en repa. Det här sker i slutet av varje månad och vi brukar komma överens om vem som tar vad. Jag har ju inga egna husdjur, men ändå känns det som att jag alltid får med mig något hem.
Första gången fick jag med mig en påse kattmat. Min svärmors katt, Kerstin, är ändå ganska kräsen, men tänkte att det skulle bli uppskattat. Och, såklart, hon blev glad för maten.
Sedan upptäckte jag att jag omedvetet alltid försökte få med mig något till katter oavsett vad. Nästa gång blev det en klösbräda som var lite trasig. Min svärmor lyckades sy ihop det hela rätt fint.
Men när jag kom med klösbrädan blev det inte som jag tänkt. All kattmat var redan slut där hemma hos svärföräldrarna, så istället för tacksamma miner möttes jag av:
Du kunde väl ha tagit kattmat, varför kommer du hit utan det?
Det kändes faktiskt lite snopet särskilt eftersom jag förklarat så noga att jag bara kunde ta det som ändå skulle kastas. Jag försökte påminna dem om det även nu, men det var som om de inte riktigt ville förstå.
På vägen hem sa jag till min fru, Linnea, att vi för enkelhetens skull lika gärna kunde köpa kattmat själva varje månad till hennes föräldrars katt, men när det finns något gratis i butiken kan jag ta det. Vi enades om det.
Det konstiga var bara att efter nästa månad var det plötsligt slut på tio kilo kattmat igen. Jag frågade min svärmor hur det gått till, och då erkände hon att hon lovat bort lite av maten till grannen. Hon resonerade att jag ändå skulle ta med nytt nästa gång.
Vi hade ju till och med köpt ett dyrt foder för egna pengar! Jag försökte förklara att jag bara tog hem kattmaten för deras egen katt, inte hela kvarterets husdjur.
Då fick jag till svar, med en viss suck:
Men du jobbar ju på zoobutik!
Känslan av att det kvittade vad jag sa var tydlig. De trodde på allvar att jag med flit undanhöll kattmat från deras älskade Kerstin.
Där och då bestämde jag mig. Jag sa uppriktigt och bestämt att de från och med nu inte skulle räkna med att jag tar hem något alls. Det kändes hårt att säga, men det behövdes. Jag förklarade läget en sista gång och bad dem att inte förvänta sig mer av mig.
Det är märkligt hur vissa saker landar hos folk. Även med goda intentioner blir det sällan helt rätt i slutändan.
