Jag hade varit föräldraledig i fyra år. Det råkade bli så att det inte var så stor åldersskillnad mellan barnen, så jag gjorde min plikt som mamma. Min man hade två jobb, vi ägde vår egen lägenhet i Uppsala, så vi klarade oss.
Vad har du åstadkommit vid 25 års ålder? Man borde ju ha en karriär då, precis som min dotter, sa min svärmor, Barbro, med skarp röst.
Min svägerska, Linnea, hade inga planer på att gifta sig. Hon hade höga ambitioner, satte sin ungdom och skönhet först och tänkte inte offra någon frihet för barnens skull. Men det var hennes val, precis som jag valde mitt liv för fem år sedan. Hennes karriär gick faktiskt inte särskilt bra. Hon var bara avundsjuk och spred elaka rykten om alla runt sig.
Linnea slösade inte bort tiden hon reste, tog semester på Gotland och levde ett fritt, vilt liv. Men för en månad sedan kom hon plötsligt springande, desperat. Hennes chef skulle gå på föräldraledighet, och nu sökte de någon som kunde ta över rollen. Den som skrev det bästa projektet skulle få ledartjänsten. Linnea var knappast någon fena på datorer, så det var högst osannolikt att hon skulle klara det på egen hand.
Min svärmor började också pressa mig. Jag förstod inte hur jag skulle kunna jonglera projektet med barnen. Men min mans mamma lovade dyrt och heligt att ta över allt hushållsarbete, bara för att jag skulle hjälpa hennes dotter. Jag gick med på det.
Jag kan inte ta hand om barnen, sa svärmor redan nästa dag i telefon. Jag måste till sommarstugan utanför Sundsvall. Ska lägga in gurkor senare, så ni får klara er själva.
Inte heller Linnea dök upp för att hjälpa till. Jag slet hela natten, men var så klart helt slutkörd. Trots att jag ville hjälpa henne fanns det ingen tid ingen under alla dessa år hade någonsin tagit hand om mina barn ens en enda gång.
Varför är det inte klart än? Du lovade! skrek Linnea frustrerat i telefon.
Både du och din mamma lovade ta hand om barnen. Jag har inte haft en chans att göra ett riktigt jobb, svarade jag trött.
Hon flippade ur och sa att hon skulle fixa allt själv. Såklart blev inget gjort, för latheten var starkare än viljan, och därför fick hon inte jobbet.
Du är hemsk! Du satte dit min dotter med flit! Du är bara avundsjuk, fräste Barbro.
Jag behövde inte förklara mig för någon. Det viktigaste var att min man, Oskar, förstod. Han förbjöd mig att ha någon kontakt med hans syster. Låt henne klara sig själv nu. Fri och självständig, som hon alltid har velat.
