Du, Lisa, din hud hänger lite där! ropar Lars, sextiotvå år och full av sig själv efter tredje nubben brännvin, och nyper mig bestämt i sidan där jag sitter vid köksbordet hemma hos oss i Uppsala.
Alla gäster är där. Han gör det inte ens diskret, utan mitt framför ögonen på grannen Gunnar och hans fru Maj-Britt.
Jag försöker försiktigt lossa hans korviga fingrar från min midja, ungefär som man borstar bort en envis fluga, men han har ingen tanke på att sluta.
Kolla själv, Gunnar! säger Lars med gapflabb så skjortan nästan spricker, magen som en stor, studsande husvagnskudde. Jag säger åt Lisa: Sluta med bullar på kvällen! Men hon bara: Det är åldern, det är hormoner.
Vilka hormoner? fortsätter han, vänder sig morsk till oss alla. Det där är ren latmask, inte biologi. Det säger jag som sanning!
Jag vill sjunka genom golvet när kinderna blossar och Gunnar plötsligt blir hemskt intresserad av sillaröran på sin tallrik. Maj-Britt börjar storleksordna besticken, som om det vore något viktigt.
Lars är i sitt esse nu. Han pekar igen, nästan testar om det blir en vetedeg under fingret: Här ser ni, det hänger som på en mops, det där är inget man visar!
Det blir så tyst att man kan höra kylen ticka från köket.
Och så med den där pedagogiska rösten, armarna i kors som vore han domare i något tv-program säger han: Jag säger det för din skull, Lisa. En kvinna ska hålla form, så mannen har nåt fint att titta på. Det är naturens lag.
Jag ser på honom länge.
Trettio år som gifta, och det känns som jag precis ser honom på riktigt. Magen hänger över byxkanten som ett regnmoln över åkern. Dubbelhaka som glider rakt ner i axlarna, inga konturer kvar. Den där blanka flinten. Han ser ut som en pannkaka nyss stekt till fettglans.
Jag känner hur något slår om inom mig, som när man vrider om ett stort, gammalt relä i en kraftstation. Jag är inte ens arg. Ingen lust att ducka. Klarsynthet, kallas det kanske.
Så det är för ögats skull, alltså? säger jag, och min röst är så lugn att jag undrar om det verkligen är jag själv som talar.
Jamen visst, säger Lars, bröstar upp sig, klappar sig på bröstet så det dummar. Jag håller ju formen!
Vilken form då? frågar jag, blicken fast.
Manlig! säger han, sträcker på sig tills ryggen knakar. Styrketräning varje morgon, fem minuter med hantlar. Jag är i toppform.
Han försöker dra in magen, men det är som att försöka trycka in en ballong i en konservburk. Magen hoppar bara till lite och lägger sig snällt på rätt plats igen.
En karl ska vara en örn, inte en potatissäck, avslutar han, nöjd med sin föreläsning.
Jag reser mig lugnt. Vart ska du, blev du sur? ropar han efter mig och häller upp mer brännvin. Sanningen svider, Lisa du borde banta istället för att sura!
Jag går ut i hallen, där det luktar gammalt skinn och skoputs. På väggen hänger mammas gamla, tunga spegel med träinramning den har sett oss smala och unga båda två.
Jag lyfter ner spegeln, minst fem kilo väger den men det känns som luft. Kliver in igen med den framför bröstet, som en riddarsköld. Eller som en dom, man inte kan överklaga.
Alla fryser till, Maj-Britt med munnen öppen, en liten inlagd gurka synlig mellan tänderna.
Lars, res dig upp, säger jag, lågt men bestämt. Ingen vågar flina nu.
Varför det? undrar han stressat, men när han ser på mig lyder han utan protest. Jaha? Ska vi dansa, eller?
Nej, säger jag och kliver nära, känner doften av brännvin och lök. Nu ska vi beskåda örnen.
Jag trycker spegeln rakt mot hans näsa. Här. Håll.
Han griper tag i ramen, överraskad av tyngden, armarna skakar.
Vad håller du på med, Lisa? Nu hörs det en första nerv i rösten.
Titta! säger jag med bestämda kattröst. Titta noga.
Han glor förvirrat på sin spegelbild, måste stötta sig och det vinglar i händerna.
Ja, men ser mig själv, vad då?
Titta längre ner, säger jag och pekar med fingret rakt mot skjortan där magen syns. Ser du?
Ser vadå? Han försöker stå emot.
Din hud hänger! säger jag, så tydligt att det ekar. Jag härmar hans ton, från förut. Och det är inte lite, Lars, det ligger kvar!
Lisa! försöker han lägga undan spegeln, ansiktet blossar rött.
Nej, håll kvar! trycker till ramen. Vad är det där ovanför bältet? Stålpressad magmuskel?
Gunnar hostar till av skratt och döljer det halvdant i näven.
Inte det, gubben, det är en badring. Ifall du skulle drunkna i ditt eget fett.
Lars, ilsket tomatröd. Och det här? pekar jag på sidorna där skjortan buktar. Är det örnvingar? Eller är det fläsköron, som på grisen till jul?
Sluta! viskar han, försöker vända sig bort. Folk ser ju, måste du skämma ut mig?
Låt dem du ville ju ha sanningen! Du är ju vår stora estetskrigare här hemma!
Jag tar ett steg bakåt, ser hela honom i spegeln.
Då kan vi ta din estetik nu. Vänd dig mot fönstret.
Jag tänker inte mumlar han, men jag höjer rösten så bestick rasslar. Vänd dig nu!
Som förtrollad byter han fot och svänger sig mothåll. I spegeln syns profilen långt, långt från någon antikbyst.
Och hans nacke, eller snarare, den där trippelvågen där nacken borde vara.
Ser du den där trippelsvåra nacken? Det där är en mops, Lars. Stamtavla.
Maj-Britt skrattar tyst ner i servetten, axlarna hoppar.
Och här under hakan? säger jag rätt skoningslöst. Det där är en pelikanpung. Har du gömt sill där?
Jag är man! piper Lars, fast argumentet låter rätt klent.
Jaha, så då får du se ut så här? fnissar jag, men nu är jag iskall. Så om jag fått en valk av två barn och trettio år vid spisen då är det slapphet? Men när du utvecklar hela sortimentet gelatin, du har morskat dig i TV-soffan, då är det manlighet?
Jag sliter åt mig spegeln, ser hur svetten kommit fram på Lars panna. Skjortknappen orkar inte mer, ploppar loss och rullar under bordet någonstans.
Ornen försvann nu var det bara en vanlig äldre man, rund och naken i insikt, mitt i rummet.
Sätt dig, säger jag lugnt, ställer spegeln mot byrån. Och ät.
Han sjunker ner så stolen gnisslar.
Och nästa gång jag hör en kommentar om min kropp jag svär, Lars, då hänger jag spegeln mittemot din stol. Så får du äta och beundra din pelikan varje middag.
Gunnar brister ut i gapflabb, tårarna rinner. Maj-Britt torkar ögonen.
Lars pillar tyst upp en liten inlagd kantarell, tuggar långsamt och glor ner i tallriken. Han är så liten där, nästan genomskinlig.
All spänning är borta nu, allt känns öppet och luftigt som om någon öppnat fönstret i en unken källare.
Jag sätter mig ner på min plats som rättmätig värdinna, tar tårtspaden och lägger upp en monstruös bit Napoleontårta till mig själv. Den jag bakat hela gårdagen, den jag tänkt hoppa över för formen.
Krämen rinner ut, botten smular sig under gaffeln och Maj-Britt räcker fram sin tallrik.
Ta för mig också, Lisa, rejäl bit, säger hon leende, skit samma i dieten, vi lever en gång.
Och för min del! blinkar Gunnar. Tror nog mina örnvingar behöver näring!
Lars kastar en blick upp mot mig, för första gången respektfull. Sedan sneglar han på spegeln vid väggen.
I nederkanten syns hans strumpor under bordet en blå, en svart. Hemmaörnen, tänker jag tyst för mig själv.
Förlåt, Lisa, muttrar han, allting i rösten är skamsenhet och lite lättnad, det blev bara fel, förlåt.
Ät nu, Lars, säger jag, tar en stor tugga av tårtan. Du behöver kraft.
Han lyfter ett ögonbryn.
Hantlarna, vet du. Idrottsmannen i dig behöver dem.
Kvällen går vidare med prat om priser, stugan, vädret. Men något klickade om i hela matbordet den kvällen.
Min hemmaörns kritikdogma är borta. Nu är han en vanlig man, lite rund, lite rädd, men väldigt, väldigt mänsklig.
Och vet du vad? Den där tårtan var absolut godast på tjugo år.
Spegeln står kvar där i vardagsrummet. Lars drar in magen varje gång han går förbi.
Och aldrig mer har han nämnt något om min hängande hud.
Rädd för att väcka pelikanen, antagligen.
