Du har redan fyllt femtio, vem skulle vara intresserad av dig? brukade min man, Bengt, le ironiskt. Men jag, Estrid, tänkte att det där gick att ta reda på.
Min man, Bengt Olofsson, är en man med fasta övertygelser. Inte bara en eller två, utan närmare tjugo och alla lika orubbliga. Det är bara nötkött man ska ha i köttfärssås. Katter är intelligentare än hundar. Volymen på tv:n ska vara exakt fyrtiotvå, varken mer eller mindre. Men hans största teori är denna: kvinnor över femtio är inte intressanta för män.
Han uttrycker teorin lite olika, beroende på humöret.
Ibland vetenskapligt: det är biologin, Estrid, inget vi kan rå för.
Ibland filosofiskt: så är livet, du kan inte argumentera emot.
Men ofta, särskilt när jag klär upp mig eller lägger på ett extra lager läppstift, säger han bara rakt ut: du är redan femtio, vem skulle bry sig om dig.
Alltid som ett faktum, aldrig som en fråga.
Jag är femtiotvå. Jobbar som redovisningsekonom på ett byggföretag, gör min morgongympa, läser böcker på kvällarna och bakar kanelbullar på helgerna vilka Bengt slukar utan att någonsin fundera över vem det är som egentligen står vid ugnen.
Vi har varit tillsammans i tjugosex år. Under den tiden har Bengt lagt på sig ett par kilon, tappat håret och cementerat sina teorier. Jag, Estrid, har kanske förändrats, men på ett annat sätt.
Min väninna, Siv, märkte det först.
Estrid, sade hon en dag på caféet, med det där speciella uttrycket som alltid kommer innan hon släpper en galen men viktig idé. Har du förstått att du faktiskt är jättevacker?
Sluta nu, svarade jag av vana.
Nej men allvarligt. Det är du. Och du, ska vi inte testa att registrera dig på en dejtingsida? Bara som ett experiment.
Jag satte ned kaffemuggen.
Nu får du väl ge dig?
Men vi gör bara en profil. Väljer ett vackert foto. Du får se vad som händer.
Det händer inget, sade jag. Jag är över femtio. Vem vill ha mig.
Jag hann knappt säga det förrän jag hörde Bengts röst i mina egna ord.
Siv har aldrig kunnat tjata, det ligger inte för henne. Istället gör hon bara så att det känns moraliskt omöjligt att säga nej. Så den kvällen kom hon hem till mig med sin bärbara dator under armen och en flaska rött vin, full av beslutsamhet.
Nu gör vi det här, sade hon när hon klivit innanför dörren och slog an tonen. En profil. Snabbt och smidigt, inga diskussioner.
Men alltså, jag hann inte ens ta av mig förklädet. Vadå profil?
På dejtingsajten jag nämnde.
Jag sa ju nej.
Du sa: vem vill ha mig. Det är något annat.
Jag såg på Siv. Hon mötte blicken med hela sin självsäkerhet, som om hon redan visste exakt vad som var sant.
Siv, jag är femtiotvå.
Jag vet! Jag har ju känt dig i trettio år.
Och?
Inget. Sätt dig.
Jag satte mig, mest för att benen värkte efter en lång dag på jobbet. Tänkte bara sitta en stund.
Nu kör vi bilden, sade Siv och öppnade datorn.
Vilket foto ska jag ta då?
Något bra har du väl på lager?
Jag tänkte efter. De senaste bilderna var från firmafesten. Där står jag lite vid sidan, med ett glas vin i handen och blicken åt ett annat håll Bengt hade nämligen ringt tre gånger den kvällen och undrat när jag skulle komma hem.
Jag har en från nyår, sade jag tveksamt.
Visa då.
Jag visade. Siv granskade länge.
Den är bra. Verkligen! Varför står du alltid med axlarna nere, men har så rak hållning här?
För att ingen ser mig på bilden, svarade jag, och insåg inte riktigt själv vad jag menade.
Siv såg på mig länge, öppnade sedan vinet.
Det tog tid att fixa profilen. Eller, Siv gjorde det medan jag protesterade. På allt.
Relationens syfte? Estrid, skriv sällskap.
Jag vill faktiskt inte ha sällskap.
Skriv ändå.
Berätta om dig själv. Vad ska jag skriva? Ekonom, bra på köttfärssås, gift med en gubbe med teorier om kvinnor över femtio?
Vi skriver: Aktiv och nyfiken, älskar böcker och drömmer om att resa mer.
Jag reser ju aldrig.
Vill du?
Jag tänkte efter.
Ja, det vill jag.
Där ser du.
Vi valde bilden från nyår. Jag i vinröd klänning, håret uppsatt, blicken mjuk och levande. Bengt såg aldrig den klänningen den kvällen sov han redan när jag kom hem.
Sådär, konstaterade Siv och stängde datorn. Klart.
Och nu?
Nu väntar vi.
Väntar på vad?
Du får se.
Jag hällde upp vin åt mig. Tittade ut mot den ljusa kvällshimlen. Utanför lyste lyktstolpen mot ett kalt björkträd, allt var som vanligt. Bengt satt i vardagsrummet med tv:n på exakt fyrtiotvå. Vanlig vardag.
Jaja, profil som profil, tänkte jag. Det leder ändå ingenstans.
Jag drack ur vinet och gick för att diska.
Morgonen därpå tänkte jag inte ett dugg på profilen. Nej. Jag for till jobbet, kämpade med kvartalsrapporten, åt en trist soppa i lunchrummet och satt därpå och tittade ut, räknade duvor på fönsterblecket.
Mobilen låg i väskan.
Vid fem tog jag ändå fram den, mest för att kolla om Bengt hört av sig. Inget från honom. Men det var en notis från dejtingsidan en röd plupp med en siffra.
Det stod 11.
Elva meddelanden. På en dag.
Jag stirrade på mobilen. Mobilen stirrade tillbaka. Jag stoppade ner den i väskan, satt i tre minuter, tog sedan upp den igen.
Elva.
Det är väl bara spam, tänkte jag.
Men när jag öppnade var det ingen skräppost. Det var elva män med bilder, namn och meddelanden. Några skrev kort: Hej, spännande profil. Några längre. En, Jonas, femtiofyra, skrev tre stycken om böcker, om att han inte ofta sett kvinnor med sådana ögon på ett foto, och om hur gärna han reser.
Jag läste det två gånger.
Resa, tänkte jag. Det skrev ju jag. Lite skamsen blev jag, men bara lite.
På kvällen ringde jag Siv.
Det är elva stycken, sa jag utan att hälsa.
Redan? Siv lät nöjd. Vad var det jag sa!
En skriver om böcker.
Svara då!
Aldrig.
Estrid.
Men på riktigt, jag är femtiotvå och gift.
Svara ändå.
Jag svarade inte, men när jag stod och diskade senare på kvällen tänkte jag på Jonas och hans tre stycken.
Nu är du larvig, sa jag till mig själv.
Men morgonen därpå öppnade jag appen. Den röda siffran var inte elva längre.
Tjugooåtta.
Jag sjönk ner på sängkanten. Bengt sov än.
Tjugooåtta personer hade skrivit över natten.
Jag bläddrade lite försiktigt, som om telefonen skulle gå sönder. Här var Erik, fyrtioåtta, ingenjör, med en rolig kattbild. Här var Magnus, femtiosex, formell i slips, skrev: Du är väldigt vacker. En annan David, fyrtioett, bergsfoto som profil, skrev: Hej! Berätta gärna om dig själv.
Fyrtioett. Elva år yngre än jag.
Jag stängde telefonen. Öppnade igen.
På kvällen, andra dagen, var antalet över femtio.
Femtiofyra meddelanden. Femtiofem innan jag hunnit räkna klart.
Jag satt i köket med en kopp te och scrollade som om jag gått till Konsum för att köpa mjölk och i stället hittat en skatt. Här var Thomas, femtio, företagare, skickade en dikt; visserligen någon annans men ändå fint. Ola skrev: Du verkar intressant, vill gärna lära känna dig bättre. Och David med bergen skrev igen, för att jag inte svarade, vänligt och utan krav: Kanske upptagen? Det är okej.
Jag stirrade länge på det.
Bengt pratade åt tv:n i vardagsrummet. Tv:n svarade tillbaka. De båda kom rätt bra överens.
Vem vill ha dig, tänkte jag.
Femtiofyra personer på två dygn. Flera i min ålder. Några yngre. En skickade en dikt. Någon väntade tålmodigt och skrev igen.
Bengts teori började knaka i fogarna. Långsamt, men det hördes.
Jag tog sista klunken te och ställde koppen i diskhon. För första gången på länge såg jag mig själv i köksfönstrets mörka glas inte i förbifarten, utan på riktigt.
Där stod en kvinna på femtiotvå. Rakryggad. Med kloka ögon. Hon som femtiofyra okända män skrev till, på bara ett par dagar.
Inte dåligt, mumlade jag till mitt eget ansikte.
Reflektionen slog an ett leende.
Mobilen låg på nattduksbordet.
Bengt trevade efter sina glasögon. I samma stund lyste skärmen upp ett nytt meddelande. Han lyfte mobilen, som någon som väntar sig inget särskilt. Tittade. Rynkade pannan.
Tittade igen.
På skärmen stod: David: God morgon! Tänkte på dig
Bengt satt tyst i sängen. Länge som en man som just fått veta något avgörande, utan att förstå om det var bra eller dåligt.
Estrid! ropade han.
Jag höll på med kaffet i köket. Jag hörde, men tog inte bråttom.
Estrid!
Kommer.
Jag gick in med en kaffemugg i handen. Lugnt. Bengt höll mobilen som om han fångat något levande och inte visste om han skulle släppa det eller ej.
Vad är det här? frågade han.
Jag kastade en blick på skärmen, sedan på Bengt. Tog en klunk kaffe.
En notis, sade jag.
Jag ser det. Vem är David?
Från dejtingsidan.
En tystnad följde. En sån där ordentlig paus.
Dating?? Bengt reste sig, upprörd. Du har registrerat dig där?
Ja.
Varför?
Jag ställde muggen på bordet och mötte hans blick, utan ilska, nästan med nyfikenhet. Som någon som redan kan svaret på matteuppgiften.
Ville bara testa din teori, sade jag.
Vilken teori?
Om kvinnor över femtio. Minns du? Vem bryr sig?
Bengt gapade. Stängde munnen. Granskade mobilen igen nu med tre nya notiser, de hade kommit medan han stod där.
Hur många är det? han tystnade.
Femtiofyra, sa jag. På två dygn.
Femtiofyra Bengt upprepade tyst, som om siffran inte riktigt passade.
Några yngre än jag, tillade jag, tog min mugg och gick ut till köket.
Bengt stod kvar med mobilen i handen. Ute var det vanligt, svenskt morgonljus lyktstolpen hade slocknat, björken utanför var naken och småfåglarna flaxade på trappräcket. Allt såg ut som vanligt, men plötsligt fungerade hans teori inte längre.
Inte alls.
Den här veckan har jag lärt mig att teorier kan kännas sanna om man aldrig vågar ifrågasätta dem men vågar man ta plats i sitt eget liv, så kan man bli både sedd och uppskattad. Och det är aldrig för sent.
