“Du har verkligen problem, lillasyster, det här är inte ditt hus.”
Min mors syster fick aldrig barn, men hon hade en fantastisk lägenhet med tre sovrum mitt i Stockholm och allvarliga hälsoproblem. Hennes man var en samlare, så mosters hem liknade mer ett museum.
Min yngre syster, Elsa, har en lat man och två barn. De bor i ett hyrt rum i en studentkorridor. När Elsa hörde om mosters hälsa skyndade hon dit för att klaga över sitt hårda öde.
Jag måste säga det direkt vår moster är en ganska obehaglig person som inte direkt sugarcoat sina ord och gärna ger folk en läxa. I flera år bjöd hon hit mig och min man (hon ville att vi skulle bo hos henne) och lovade att vi skulle få hennes lägenhet.
Vi hade vårt eget hem och tackade nej till det “generösa erbjudandet”, men ibland hämtar vi mat och medicin åt henne, och jag städar hennes lägenhet. Vi gör det av pliktkänsla, inte för kvadratmetrarnas skull. Efter besöket flyttade Elsa och hennes familj in hos moster efter några dagar.
Jag och min syster har aldrig kommit överens hon har alltid avundats mig: Jag har en hårt arbetande, kärleksfull man, en underbar son, ett bra jobb, hög lön och ett eget hem. Min syster ringde bara när hon behövde låna pengar.
Men hon har dåligt minne, så hon betalade aldrig tillbaka. Efter att jag blev gravid igen hade jag inte tid för moster, även om min man fortfarande tog med godsaker till henne ibland. När mitt barn var sex månader gammalt åkte jag till moster. När jag kom till dörren hörde jag skrik det var Elsas röst:
“Tills du skriver över lägenheten får du ingen mat, så vänd dig om och kryp tillbaka in, och i kväll får du inte lämna hundkojan!”
Jag ringde på. När Elsa såg mig hade hon ingen tanke på att släppa in mig och blev otrevlig:
“Glöm det, du kommer inte in här och du får inte den här lägenheten!”
Jag fick komma in först när jag hotade med polisen. Moster hade åldrats mycket, nästan tio år, sedan jag senast såg henne. När hon fick syn på mig började hon gråta.
“Varför gråter du? Säg åt henne hur bra du har det hos oss och att hon ska hålla sig borta! Se, hon orkar inte ens ta med barnet hit!” skrek Elsa.
I mosters rum fanns bara en säng. Till och med hennes garderob var borta, och alla hennes saker låg på golvet. Lägenheten var tom på samlarföremål, och moster bar inte längre sitt fina smycken. Det stod klart för mig att min syster och hennes man fortfarande var arbetslösa och levde på att sälja mosters ägodelar.
Jag sa att jag behövde gå på toa och skickade sedan ett sms till min man: *Moster måste räddas, hon kan inte stanna kvar hos Elsa.* Sedan återvände jag till moster och berättade om allt som hänt det senaste året. När jag nämnde min babys födelse sa jag: “Du får vänta lite,” samtidigt som jag kramade hennes hand och blinkade menande. Moster förstod och tittade tacksamt på mig.
Min syster försökte knuffa ut mig, och hennes man kom in och frågade om jag inte skulle gå hem mitt barn måste väl sakna mig? Min man kom precis en timme senare, och med honom en polis från stationen. Elsa hade ingen brådska att öppna. Sedan sa jag att det bara var min man som hämtade mig.
Polisen var en obehaglig överraskning för Elsa och hennes man. Jag bad polisen titta på moster och sa:
“Här är offret jag hörde själv att de inte ger henne mat. De har sålt alla möbler, smycken och prylar. Mosters man var samlare, det fanns många värdefulla saker här.”
Under Elsas protester frågade polisen moster:
“Vill du anmäla detta?”
Min syster fick ett milt straff, men hennes man fick sitta två år i fängelse. Min mamma tog emot Elsa och hennes barn, trots att hon sparkat ut henne för flera år sedan. Moster var arg på mig för polisanmälan, men som tack för att jag räddade henne fick jag ändå lägenheten.
Nu besöker vi moster som förr, och vi har anställt en sjuksköterska åt henne. Jag kan inte ens föreställa mig vad hon gick igenom hos Elsa!
