— Du gör mig galen!!!… Du äter fel…, klär dig fel…, ja, du gör allt fel!!! — skrek Pavel uppgivet. — Du kan ingenting!!!… Inte ens tjäna ordentligt med pengar!… Hemma får man aldrig hjälp av dig!… — grät Marina, — …Och inga barn har vi heller…, — viskade hon tyst. Belka — vår tioåriga vit- och rödrandiga katt, låg tyst uppe på skåpet och följde det senaste grälet. Hon visste, kände till och med, att mamma och pappa älskade varandra, mycket… Så varför sårade de varandra så? Mamma sprang gråtande in i sovrummet, pappa började kedjeröka vid köksfönstret. Belka, som såg familjen falla isär, tänkte: “Vi behöver lycka i huset…, och lycka — det är barn…, vi måste hitta barn…” Belka kunde inte få egna — hon var steriliserad sen länge, och mamma…, läkarna sa att det kanske gick, men ändå gick det inte. Nästa morgon, när de vuxna gått till jobbet, smet Belka ut genom vädringsfönstret och gick till grannen, katten Tassen, för råd. — Men varför vill ni ha barn?!, fnös Tassen. Våra ungar bara bråkar och kladdar med läppstift — jag gömmer mig jämt för dem! — Vi vill ha snälla barn… Men var hittar man sådana…, suckade Belka. — Nja… Stray-Maja har ju precis fått fem stycken nere vid källaren…, sa Tassen fundersamt, välj du. Belka vågade sig ut, hoppade från balkong till balkong till bakgården. Nervöst trängde hon in genom källargallret och ropade: — Maja, kom ut en sekund… Inne från mörkret hördes pip, och där — fem små blinda kattungar, kalla och hungriga under ett element, ingen mamma på minst tre dagar. Belka grät nästan, men släpade en efter en ut till porten. Hon lade sig nära dem, väntade oroligt på att “mamma och pappa” skulle komma hem. Pavel och Marina såg chockade ut när de kom hem — där låg Belka, som aldrig varit ute själv, omringad av pipande kattungar. — Hur gick det här till??, undrade Pavel yrvaket. — Ett mirakel…, viskade Marina, tog upp Belka och småttingarna och rusade in. — Vad ska vi göra med dem?, frågade Pavel. — Jag matar dem för hand…, sen när de växer — kan vi hitta hem till dem… Jag ringer mina väninnor…, svarade Marina tyst. Några månader senare satt Marina med kattgänget i knät, förundrad, och mumlade: — Det här händer ju inte…, sånt här händer inte… Sedan grät de och skrattade, Pavel snurrade henne i famnen, de pratade i mun på varandra: — Det var inte förgäves jag byggde huset klart! — Barn mår bra av frisk luft! — Kattungarna får springa fritt! — Vi får plats allihop! — Jag älskar dig! — Jag älskar dig ännu mer! Kloka Belka torkade bort en tår — och livet började ordna sig igen…

Men du gör mig galen! Allt du gör är fel hur du äter, hur du klär dig, vad du än tar dig för! ropade Patrik till slut, rösten brast.

Och du kan ingenting! Du tjänar ju knappt några pengar… Hjälpa till hemma kan du glömma! snyftade Linnea, Och vi har inga barn lade hon knappt hörbart till.

Birka, en tioårig vit- och rödskäckig katt, satt tyst uppe på garderoben och betraktade det hela på avstånd. Hon visste, ja till och med kände i hjärta och svans, att mamma och pappa älskade varandra, väldigt mycket till och med Därför kunde hon inte begripa varför de använde så sårande ord som bara gjorde allting värre.

Mamma sprang gråtande in i sovrummet, medan pappa kedjerökte vid köksfönstret.

Birka förstod att familjen höll på att falla isär. “Hemmet behöver lycka”, funderade hon. “Och lycka det är barn Men var ska man få barn ifrån”

Själv kunde Birka inte få ungar hon hade blivit steriliserad för länge sedan, och med mamma ja, läkarna sade att det skulle gå, men något ville aldrig riktigt fungera.

Nästa morgon, när föräldrarna gått till jobbet, smög Birka för första gången ut genom vädringsfönstret och tassade över till grannkatten Lappis för att prata och fråga om råd.

Varför skulle ni vilja ha barn? fnös Lappis. Ser du våra, då gömmer jag mig bara De smetar in nosen i mammas läppstift och kramas så hårt att man knappt får luft!

Birka suckade. Vi vill ha riktiga barn Frågan är bara, var hittar man sådana

Nä Du, Utekissen Maja nere vid gatan har precis fått ungar Fem stycken faktiskt, sade Lappis fundersamt. Ta och välj därifrån om du vågar

Äventyrlig som hon var hoppade Birka från balkong till balkong, tills hon nådde marken. Hon smög nervöst genom de rostiga järnstängerna till källarfönstret och jamade:

Maja, kan du komma en liten stund?

Ett svagt pipande hördes djupt inifrån det dunkla källarutrymmet.

Birka kröp försiktigt in och kisade i mörkret. Under ett element, mitt på gruset, låg fem små blinda kattungar och pep och sökte sin mammas närhet. Birka nosade oroligt på dem och förstod genast Maja hade inte varit där på flera dagar, minst tre, och ungarna svalt.

Nästan med tårar i ögonen bar Birka en efter en av kattungarna försiktigt upp till porten.

Där, på trappavsatsen utanför huset, lade hon sig bredvid de hungriga små, och väntade med oro i blicken på att pappa och mamma skulle komma hem.

När Patrik och Linnea möttes utanför huset efter jobbet, blev de helt paffa. På trappan, där deras Birka (som aldrig vågat gå ut förut) låg, försökte fem pipande småkatter dia henne.

Men vad är det här? Patrik såg förvirrad ut.

Det är ju ett mirakel stammade Linnea. De tog snabbt in Birka och de små in i värmen.

När de i köket såg på katten som låg nöjt och spann i lådan tillsammans med de små, frågade Patrik:

Men vad ska vi göra nu?

Jag matar dem med nappflaska Sen hittar vi nya hem åt dem när de blivit större. Jag kan ringa mina väninnor sa Linnea tyst.

Tre månader senare satt Linnea, smått chockad, och klappade kattgänget. Hon stirrade tomt ut och mumlade gång på gång: Sådant här händer inte det händer inte

Men sedan grät hon och Patrik lyckliga tillsammans, han snurrade henne i sin famn och de pratade om allt som låg dem varmt om hjärtat:

Tänk att jag ändå byggde klart huset!

Ja, det är perfekt för barn att växa upp här ute!

Och katterna får springa fritt i trädgården!

Här finns plats åt oss alla!

Jag älskar dig!!!

Och jag dig, mer än någonsin!!!

Den kloka Birka torkade bort en tår livet kan verkligen vända, när man minst anar det. Ibland hittar man lycka i det oväntade, och det är när vi ger, som vi också får allt det vi saknat.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
— Du gör mig galen!!!… Du äter fel…, klär dig fel…, ja, du gör allt fel!!! — skrek Pavel uppgivet. — Du kan ingenting!!!… Inte ens tjäna ordentligt med pengar!… Hemma får man aldrig hjälp av dig!… — grät Marina, — …Och inga barn har vi heller…, — viskade hon tyst. Belka — vår tioåriga vit- och rödrandiga katt, låg tyst uppe på skåpet och följde det senaste grälet. Hon visste, kände till och med, att mamma och pappa älskade varandra, mycket… Så varför sårade de varandra så? Mamma sprang gråtande in i sovrummet, pappa började kedjeröka vid köksfönstret. Belka, som såg familjen falla isär, tänkte: “Vi behöver lycka i huset…, och lycka — det är barn…, vi måste hitta barn…” Belka kunde inte få egna — hon var steriliserad sen länge, och mamma…, läkarna sa att det kanske gick, men ändå gick det inte. Nästa morgon, när de vuxna gått till jobbet, smet Belka ut genom vädringsfönstret och gick till grannen, katten Tassen, för råd. — Men varför vill ni ha barn?!, fnös Tassen. Våra ungar bara bråkar och kladdar med läppstift — jag gömmer mig jämt för dem! — Vi vill ha snälla barn… Men var hittar man sådana…, suckade Belka. — Nja… Stray-Maja har ju precis fått fem stycken nere vid källaren…, sa Tassen fundersamt, välj du. Belka vågade sig ut, hoppade från balkong till balkong till bakgården. Nervöst trängde hon in genom källargallret och ropade: — Maja, kom ut en sekund… Inne från mörkret hördes pip, och där — fem små blinda kattungar, kalla och hungriga under ett element, ingen mamma på minst tre dagar. Belka grät nästan, men släpade en efter en ut till porten. Hon lade sig nära dem, väntade oroligt på att “mamma och pappa” skulle komma hem. Pavel och Marina såg chockade ut när de kom hem — där låg Belka, som aldrig varit ute själv, omringad av pipande kattungar. — Hur gick det här till??, undrade Pavel yrvaket. — Ett mirakel…, viskade Marina, tog upp Belka och småttingarna och rusade in. — Vad ska vi göra med dem?, frågade Pavel. — Jag matar dem för hand…, sen när de växer — kan vi hitta hem till dem… Jag ringer mina väninnor…, svarade Marina tyst. Några månader senare satt Marina med kattgänget i knät, förundrad, och mumlade: — Det här händer ju inte…, sånt här händer inte… Sedan grät de och skrattade, Pavel snurrade henne i famnen, de pratade i mun på varandra: — Det var inte förgäves jag byggde huset klart! — Barn mår bra av frisk luft! — Kattungarna får springa fritt! — Vi får plats allihop! — Jag älskar dig! — Jag älskar dig ännu mer! Kloka Belka torkade bort en tår — och livet började ordna sig igen…