Du glömde bjuda in oss till festen

Du glömde bjuda in oss till festen

Svea älskade verkligen sin man. Hon ansåg att hon hade haft tur som träffat honom. Olof var en omtänksam och kärleksfull man som gjorde allt för sin älskade.

Men med Olofs släktingar hade Svea haft mindre tur. Det finns ett ordspråk om att det alltid finns ett svarta får i familjen. Hos dem var det precis tvärtom. Det verkade som om Olof var den enda normala, medan alla andra var lite udda.

Svärfadern, till exempel, brukade alltid påpeka att Svea blivit rundare varje gång de träffades. Han undrade om hon gömde någon liten hemlighet i magen.

Svea var i fantastisk form och hade inte gått upp ett enda kilo sedan hon träffade Olofs föräldrar. Men det verkade inte besvära Leif Andersson som alltid körde med samma kommentar. Även om Svea skulle gått ner tio kilo skulle han ändå inte glömma att påpeka det.

Dessutom gillade han opassande skämt. Han skrattade mest själv åt dem, vilket gjorde Svea generad. Hans vana att gå runt i huset med bar överkropp gjorde det inte bättre.

Svärmor, Inga Andersson, älskade att lära ut saker, även om hon själv inte hade någon koll.

Hon gav Svea råd om hur hon skulle klä sig, vilken frisyr hon borde ha, och vilken läppstiftsfärg som passade henne. När Svea och Olof flyttade till sin egen lägenhet, blev Inga ännu mer påstridig. Hon stack näsan i varje hörn och kritiserade hur de hade inrett.

Olof hade även en yngre syster, en vimsig kvinna med två barn. Barnen hade olika pappor och hon hade aldrig haft några seriösa relationer med dem. Hon drog alltid med barnen överallt, och tyckte att alla borde ta hänsyn på grund av att hon var mamma. Folk skulle ge plats på bussen, låta henne gå före i kön, och servera henne först.

Trots att hon fick underhåll från barnens pappor och bidrag från staten, och bodde hemma hos föräldrarna, var hon ständigt på jakt efter gratis saker. Hon tog även med sig saker hon inte behövde, vilket hon kallade för sitt affärsknep: att låtsas vara fattig och sedan sälja vidare. Därför låg det ständigt oanvända blöjpaket, onödiga kläder, och leksaker i deras hem.

Hennes barn var ouppfostrade och bortskämda. Det var dock inte deras fel; med en sådan mamma kunde de inte bli annat. När de hälsade på någon letade de snabbt upp något gott, tog det utan att fråga, och bads aldrig om ursäkt av sin mamma.

Svea mindes med fasa den enda gången Olofs syster och hennes barn kom till deras inflyttningsfest. Hon hade med sig en teservis som hon antagligen också hade fått gratis, och efter deras besök fanns det inte en enda godsak kvar i huset, en ny vas var sönder, och på gardinerna fanns kladdiga chokladfläckar. Svea övertalade sig själv att det faktiskt var choklad.

Det var därför inte förvånande att när Sveas födelsedag närmade sig bestämde hon sig för att inte bjuda in Olofs familj. Annars skulle hennes fest bli förstörd. Svärfar skulle dra sina gamla skämt, svärmor skulle ge oönskade råd, och systern skulle tigga saker medan barnen rev ner hela lägenheten.

Även om hon kände sig en aning skyldig mot sin man för beslutet, hoppades hon att han skulle förstå.

– Olof, jag vill fira min födelsedag hemma. Jag bjuder in mina föräldrar och några vänner.

– Det låter bra, vi har ju gjort lägenheten så fin! – log han.

– Ja, nu ser det ut som en fotografistudio här. Men…

– Vad är det? – undrade Olof.

– Snälla, bli inte arg. Men jag vill inte bjuda dina släktingar.

Olof suckade djupt och nickade.

– Förlåt, men jag har verkligen svårt för dem. På min födelsedag vill jag koppla av utan att oroa mig för något, – sa Svea skamset.

– Jag förstår helt, du behöver inte förklara. De är verkligen ingen enkel familj.

– Är du inte arg?

– Nej, inte alls. Det är din dag och du bestämmer.

Svea insåg återigen att hennes man var den bästa i världen. Hon kunde inte låta bli att undra om han kanske var adopterad. Det skulle förklara mycket.

Svea nämnde inget om sin födelsedagsfest till Olofs föräldrar. Hon sa att hon och Olof skulle fira ensamma, som han hade bett henne att inte berätta något för deras familj.

Men ändå fick de reda på det. Svärmor ringde Sveas mamma för att fråga om något relaterat till hennes yrke, och då råkade hennes mamma försäga sig.

– Så, dina fru behandlar oss så här! – skrek Inga i telefonen. – Tycker hon att vi inte passar in, eller vad?!

– Mamma, – försökte Olof lugna henne, – Svea vill fira med sina föräldrar och några nära vänner. Det är hennes födelsedag och hon bestämmer. Det blir ingen stor fest denna gång, annars skulle ni också vara inbjudna.

– Jaså, jag förstår. Hälsa din fru att vi är oerhört förolämpade!

Olofs mamma lade på, och han skakade bara på huvudet. Han förstod sin fru väl. Det var kanske inte rätt att säga så, men han hade alltid skämts över sina släktingar. Han ville inte att Svea skulle behöva skämmas också.

Därför sa han inget till Svea, han ville inte förstöra hennes dag. Han tänkte berätta om samtalet efter födelsedagen.

På morgonen, när Svea fyllde tjugosex, gav Olof henne en blombukett och ett presentkort på ett spa. Han visste att hon var utmattad efter bröllopet, renoveringen och flytten. Hon hade också haft mycket på jobbet och behövde verkligen koppla av.

På eftermiddagen kom gästerna. Svea hade ansträngt sig mycket: lagat en utsökt middag, klätt upp sig och fixat håret. Hon såg så lycklig ut och förväntade sig många fina stunder från sin födelsedag.

Men hon hade ingen aning om vad som väntade henne.

När alla satt sig till bords hördes plötsligt dörrklockan.

– Det är nog tårtan, – utropade Svea och skyndade sig till dörren.

Med ett leende öppnade hon dörren, men leendet försvann snabbt. Utanför stod de oinbjudna gästerna. Hela sällskapet.

– Grattis på födelsedagen, Svea! – sa svärmor alldeles oskyldigt och räckte fram en ensam ros. – Släpper du in oss?

Det fanns inget annat val än att släppa in dem.

Omedelbart blev det livligt. Barnen kastade av sig skorna och sprang till bordet. Svärfar kommenterade genast att Sveas klänning var för liten.

– Du borde nog ha tagit en storlek större, – skrattade han.

– Du glömde kanske att bjuda oss, – fortsatte svärmor, – jag ser att du har gäster här. Och vi var inte på listan. Herregud, Svea! Du bjöd in folk, men glömde tvätta golvet.

Svea var tvungen att hålla tyst även om hon gärna velat säga att det var deras egna barnbarn som precis hade smutsat ner.

Stämningen sjönk. Barnen började genast skrika och greppa efter maten, rotade runt i skåpen på jakt efter godis. Och sedan började den yngsta gråta när han inte hittade tårtan.

– Du kunde väl ha köpt en tårta, titta, Serna blev ledsen! – sa Olofs syster. – Och är det parfymer du fått? Låt mig testa. Då kan du ge mig dina gamla.

Svea hade inte sagt ett ord under hela tiden. Olof var också tyst, iakttog hans familj när de satte sig runt bordet, begärde tallrikar, medan hans mamma kritiserade maten och pappan drog sina konstiga skämt.

Men Olofs tålamod tog slut när han såg sin syster, trodde att ingen såg henne, stjäla kuvertet med pengar från bordet.

– Lägg tillbaka det! – röt Olof.

– Vad menar du? – sa hon och blinkade oskyldigt.

– Jag såg allt!

– Jag ville bara lägga i mer pengar, jag hade inte en annan kuvert, – försökte hans syster.

– Olof, sluta haka upp dig på sådant, förstör inte kvällen, – sa hans mamma. – Påminn heller din fru om att det är oartigt att inte bjuda in släkten.

– Och också säga vilken klädstorlek som passar, – skrattade svärfar, – Svea, alla veck syns med den klänningen.

– Nu räcker det! – Olof slog handen mot bordet, vilket fick till och med barnen att tystna. – Mamma, pappa, Natali, ni måste gå.

– Vad?! – protesterade mamman. – Hur vågar du?

– Hur vågar ni komma utan inbjudan? Hur vågar ni förolämpa min fru? Och hur vågar dina barn, Natali, vara så fräcka? Tills ni lär er att uppföra er, är ni inte välkomna här.

Självklart blev det ett bråk. Men Svea drog en lättnadens suck när de oinbjudna gästerna äntligen försvann.

Naturligtvis blev födelsedagen förstörd. Och även om vänner och föräldrar försökte lätta upp stämningen var det svårt att hitta tillbaka till den glädje som hade funnits.

Det fanns dock en ljuspunkt: Svea försäkrades återigen om att hon hade valt rätt livspartner. En man som stod upp för henne, som vågade sätta gränser även mot sin egen familj. Oavsett vad som hände, visste Svea att Olof alltid skulle finnas där för henne. Och det, kanske, var den bästa gåvan i hennes liv.