Du går ut som du kom hit! sade mannen. Men hans självsäkerhet föll tillbaka på honom själv.
Jag stängde av spisen. Det kändes ovanligt viktigt, eftersom min ärtsoppa annars kunde kokat över på det viset mat gör ibland i drömmar.
Mattias, vad har hänt? frågade jag lugnt, utan att riktigt veta om det var min röst eller någon annans.
Ingenting har hänt, muttrade Mattias. Det är bara så att du inte bor här längre. Lägenheten är min, bilen är min, och sommarstugan på Öland allt är mitt. Och du du lämnar allt precis som du är.
Han sade det så sakligt, som om han läste upp anteckningar på ett arbetsmöte. Fjorton år gifta och nu kastades jag ut, som en bortsprungen tax. Väggarna liksom blundade.
Men är du verkligen allvarlig?
Fullständigt, sade han bestämt.
Vi blev tysta. Under tystnaden nöp jag mig själv i armen, sådär hårt som man gör när man vill vakna ur något som är för märkligt för att vara sant.
En sorts personlig utveckling
Kan du inte bara säga vad jag gjort för fel? frågade jag, eller någon annan röst i mitt huvud.
Du har inte gjort något. Jag har bara träffat någon annan. Och jag ska lämna in skilsmässopapperen.
Jag sjönk ner på stolen. Benen föll undan som om de tillhörde någon annan och visste bättre än jag, att nu skulle man sitta. Mattias glodde ut genom fönstret och såg ut lite som en uggla.
Mattias, kan vi inte tala ut? Vi har ändå varit gifta i fjorton år
Det finns inget att tala om! snäste han. Och börja inte prata om de där fjorton åren. Josefin hon är dotter till Per-Gunnar. Allt är redan bestämt.
Josefin chefens dotter. Tjugosex år, söt, Instagramkonto med över trehundra tusen följare. Jag hade sett henne på firmafesten när hon tog bilder på maten, och slickade skeden innan hon åt, och log som om det var världens fest.
Och nu var det hon och Mattias som skulle bli ett. Inte för kärleken, utan för karriären.
Och hur ska jag började jag.
Inga hur. Du har ingenting. Allt står på mig. Du har suttit på min axel i fjorton år, det räcker nu!
Knepiga plånböcker
Sanningen var snarare att jag jobbat på hans firma tills han bad mig sluta, och skött både hemmet och vardagen. Nu verkade det som om inget av det betyder något. Beslutet var gjort.
Och vad ska jag ta mig till? undrade jag, mer till köksklockan än till Mattias.
Jag hade faktiskt inget eget. Ingen väninna som kunde låna ut en madrass, ingen buffert. Eller vänta Mamma.
Samma kväll ringde jag henne. Britta Andersson, så kallade till och med jag henne ibland, svarade direkt som om hon stått med handen på luren.
Mamma, kan jag komma hem?
Såklart, sa hon.
Mer blev inte sagt. Mamma var sådan först handling, sen ord.
Morsans lilla by låg tretton mil från Göteborg. Huset med de blå snickerierna var gammalt, men höll ihop. Under köksfönstret växte ett envist äppelträd, vars syrliga frukter varje september täckte marken i sura, oätliga små klot.
Mamma väntade på bron iförd sitt eviga förkläde med prästkragar på. Det doftade jäst och blåbär. Hon kramade mig och drog mig in i köket.
Så, berätta nu, sade hon när vi satt ned vid köksbordet.
Så jag berättade hela konstiga drömmen: hur han gett mig tre dagar att packa, hur han berättat om Josefin Mamma lyssnade tyst, med blicken fäst på min hand som snurrade på tekoppen.
Så du går som du kom, muttrade hon till sist.
Ja.
Och hyrbilarna då?
Jag blinkade. Allt var som i dimma.
Vilka hyrbilar?
Biluthyrningen, och parkeringsgaraget på Hantverksgatan. Allt står på mig, du har väl inte glömt?
Det hade jag faktiskt gjort. Eller mest aldrig tänkt på. Mattias var statligt anställd, och kunde inte äga företag, så han skrivit allt på sin dumma svärmor från landet, som han trodde inte visste vad debet och kredit var.
Mamma drog fram en mapp ur byrålådan.
Jag är ekonom, Elin, sade hon. Fyrtio år på kommunens bokföringsavdelning sätter sina spår. Klart jag fattade vad jag skrev under.
Hon la ut papper på bordet avtal, fullmakter, utdrag. Allt i pärm, i ordning, färgade flikar.
Så. Fullmakten drar jag in i morgon. Vi åker in till stan tillsammans.
Veckan försvann i ett slags halvt sovande. Mamma agerade metodiskt, nästan kallt. Först drog hon in fullmakten, sen gick vi till banken och spärrade Mattias från kontona. Sedan, för säkerhets skull, rådgjorde hon med sin gamla klasskamrat som nu var advokat. Jag bodde i mitt gamla flickrum.
Mattias lämnade in skilsmässopapperna och ringde varje dag ville att jag skrev på diverse papper.
Jag skriver, Mattias, en vacker dag. Men inte nu.
När då?
Nästa vecka.
Han fräste, men hade fullt upp med att förbereda bröllop med Josefin köpa ringar, boka restaurang.
Låt honom hålla på, skrattade mamma. Ju mer han satsar, desto roligare blir fallet.
Köparna till hyrbilarna dök upp från parkeringen bredvid. De hade spanat på verksamheten länge. Mamma förhandlade tufft, som om hon gjort det hela sitt liv vilket hon kanske hade, man lär sig sitt kneg på kommunen.
Affären gick igenom på torsdagen. Pengarna satt på kontot på fredag morgon.
Mattias fick veta på lördagen.
Han dök upp oannonserad. Slog upp grinden så den skallrade kring äppelträdet. Mamma plockade just äpplen till en kompott.
Vad sysslar ni med?! vrålade han så att grannens höns flaxade.
Vad menar du, Mattias? frågade mamma lugnt.
Det är MITT! Mattias ansikte blev rödfläckigt. ALLT är mitt! Jag ska
Med vad då? undrade mamma och vände sig mot honom.
Hennes ögon var kalla som Vätternis. Tänker du hota mig? I närvaro av vittne?
Hon drog fram mobilen och viftade den framför näsan på honom.
Allt är inspelat, käre svärson. Från början till slut.
Mattias tystnade. Som tjänsteman visste han exakt vad ett felaktigt ord kunde innebära.
Ni Ni hade ingen rätt
Jo, jag hade, sade mamma och stoppade undan mobilen. Allt är mitt och gick rätt till. Och du, Mattias, du får skylla dig själv. Du trodde att jag var vad var det du trodde?
Tio minuter senare hade han åkt.
En månad därefter fick Mattias sparken. Per-Gunnar, chefen och icke-svärfar, tålde inte förlorare. Och Josefin ryktet sa att hon gifte sig med en riksdagsman.
Jag och mamma bor kvar i byn. Nu med ny staket, treglasfönster och en hygglig Volvo. Mattias tänker jag inte på. Varför skulle jag? Det man kämpar för blir ofta det man förlorar
Vad tycker ni om min mammas agerande? Skriv era tankar bland kommentarerna och tryck på hjärtat!
