Du förstår dig bara inte på honom – Jag tänker inte göra det där! Och du bestämmer inte över mig! Du är ingen för mig! Daniel slungade tallriken i diskhon så att vattnet skvätte över hela bänken. Anna höll andan ett ögonblick. Den femtonåriga killen tittade på henne med en sådan ilska, som om hon personligen förstört hans liv. – Jag bad dig bara om hjälp med disken, – svarade Anna så lugnt hon kunde. – Det är en helt vanlig önskan. – Min mamma tvingade mig aldrig att diska! Jag är ingen tjej! Och vem är du att bestämma här egentligen? Daniel vände och gick ut från köket. En sekund senare dånade musiken från hans rum. Anna lutade sig mot kylskåpet och blundade. För ett år sedan såg allt helt annorlunda ut… Max dök upp i hennes liv av en slump. Han jobbade som ingenjör på ett stort byggbolag i Stockholm, på avdelningen intill hennes. De sprang ofta på varandra på jobbet. Först kaffe på fikarasten, sen middagar efter jobbet, långa samtal i telefon till midnatt. – Jag har en son, – erkände Max på tredje dejten, pillande nervöst med en servett. – Daniel är femton. Jag och hans mamma skiljde oss för två år sen, och han… han har det svårt. – Jag förstår, – sa Anna och lade handen på hans. – Barn tar alltid en skilsmässa hårt. Det är fullt normalt. – Är du verkligen beredd att ta oss båda? Då trodde Anna ärligt att hon var redo. Hon var trettiotvå, med ett kraschat äktenskap bakom sig och inga barn – och drömde om en riktig familj. Max verkade vara precis den man man kunde bygga något tryggt med. Efter ett halvår friade han – lite tafatt, generad, och hade gömt ringen i en ask med Annas favoritkanelbullar. Anna skrattade och svarade ja, utan att tveka en sekund. Bröllopet var litet: föräldrarna från båda sidor, några nära vänner, en enkel restaurang i Sundbyberg. Daniel satt hela kvällen med mobilen utan att titta upp på brudparet. – Han vänjer sig, – viskade Max när han såg Annas vilsenhet. – Ge honom bara tid. Anna flyttade in i Max rymliga trea dagen efter bröllopet. Lägenheten var ljus, med stort kök och balkong mot gården. Men redan första kvällen kände Anna sig som en gäst i någon annans hem… Daniel såg på henne som på en möbel – igenom henne, förbi. När hon kom in i rummet satte han demonstrativt på sig hörlurarna. När hon frågade något svarade han enstavigt och tittade åt sidan. De första veckorna skyllde Anna allt på anpassningen. Pojken behövde tid. Det var svårt att acceptera att pappan har en ny fru. Det skulle lösa sig. Men det löste sig aldrig. – Daniel, äter du i rummet? Vi får ju ohyra! – Pappa sa att jag fick. – Har du gjort läxorna? – Inte din sak. – Kan du plocka undan efter dig, snälla? – Gör det själv. Du verkar ju ändå inte ha nåt bättre för dig. Anna försökte prata med Max. Försiktigt, för att inte låta som en ond styvmor ur sagorna. – Jag tycker vi behöver några grundregler, – sa hon en kväll när Daniel gått in till sig. – Inte äta i rummen, plocka undan, göra läxorna innan man går ut… – Anna, han har det redan tufft. – Max gned sig mellan ögonen. – Skilsmässan, ny person i huset… Låt oss inte pressa honom. – Jag pressar inte. Jag vill bara att det ska vara ordning hemma. – Han är ju fortfarande barn. – Han är femton, Max. I den åldern kan man klara av att diska sin egen kopp. Men Max bara suckade och slog på TV:n, och det var tydligt att diskussionen var över. Läget blev sämre för varje dag. När Anna bad Daniel hjälpa till att gå ut med soporna gav han henne en blick full av förakt. – Du är inte min mamma. Och du kommer aldrig bli det. Du har ingen rätt att bestämma. – Jag bestämmer inte. Jag ber om hjälp hemma. – Det här är inte ditt hem. Det är pappas. Och mitt. Anna sökte sig till sin man igen. Han lyssnade, nickade, lovade prata med sonen. Men inget hände – eller så blev det aldrig någon pratstund, Anna visste inte längre. Daniel började komma hem efter midnatt. Utan att höra av sig. Anna låg vaken, lyssnade efter ljuden i trapphuset. Max snarkade bredvid, helt lugn. – Kan du åtminstone säga åt honom att sms:a var han är? Tänk om något skulle hända, – bad Anna på morgonen. – Han är nästan vuxen, Anna. Du kan inte kontrollera honom. – Han är femton! – Jag var också ute sent i den åldern. – Men kan du i alla fall prata med honom? Så han fattar att vi bryr oss? Max ryckte på axlarna och gick till jobbet… Varje försök att sätta gränser ledde till bråk. Daniel skrek, smällde i dörrarna, anklagade Anna för att splittra deras familj. Och Max stod alltid på sin sons sida. – Han har det jobbigt sedan skilsmässan, – upprepade han hela tiden. – Du måste förstå det. – Men jag då? Jag bor i ett hem där jag öppet föraktas och min man blundar för allt! – Du överdriver. – Överdriver?! Din son sa rakt ut att jag är ingen. Ordagrant. – Han är tonåring. De är såna. Anna ringde sin mamma, som alltid haft de rätta orden. – Älskling, – mammas röst var orolig. – Du är olycklig. Jag hör det i allt du säger. – Mamma, jag vet inte vad jag ska göra. Max vägrar se problemet. – Det är för att han tycker allt är bra. Det är bara du som lider. Svetlana Petrovna blev tyst, sen sa hon lågt: – Du förtjänar bättre, Anna. Tänk på det. Daniel hade nu full kontroll. Musiken dundrade nätterna igenom. Smutsig disk överallt – på soffbordet, på fönsterbrädan i sovrummet, till och med i badrummet. Strumpor i hallen, skolböcker på köksbordet. Anna städade för att hon inte tålde smutsen. Städade och grät av vanmakt. Efter ett tag slutade Daniel hälsa. Hon existerade bara när han ville snäsa eller vara otrevlig. – Du kan bara inte hitta vägen till honom, – sa Max en dag. – Kanske är det dig det är fel på? – Vägen? – Anna log bittert. – Jag har försökt i ett halvår. Men han kallar mig ”hon” rakt framför dig. – Du överdriver. Sista försöket att nå fram till Daniel kostade Anna en hel dag. Hon hittade receptet på hans favoritmat – honungsglacerad kyckling med klyftpotatis à la landet. Köpte de bästa råvarorna, stod i köket i fyra timmar. – Daniel, nu är det middag! – ropade hon, hade dukat fint. Tonåringen kom ut, tittade på tallriken och rynkade på näsan. – Äter inte det där. – Varför inte? – För att du har lagat det. Han vände och gick. Strax smällde ytterdörren – Daniel försvann till kompisarna. Max kom hem, såg den ljumna middagen och en ledsen fru. – Vad har hänt? Anna berättade. Max suckade. – Men Anna… Ta det inte så hårt. Han menar inget illa. – Inget illa?! Han förnedrar mig med flit! Varje dag! – Du tar det för personligt. En vecka senare tog Daniel hem fem killar från klassen. Köket såg ut som ett slagfält när de gått. – Nu får det räcka, ni får gå hem! – Anna klev in i vardagsrummet där gänget låg utslängda. – Klockan är elva! Daniel brydde sig inte. – Det är mitt hem. Jag gör som jag vill. – Det är vårt gemensamma hem. Här gäller våra regler. – Vilka då? – en av killarna fnittrade. – Vem är det där? – Ingen särskild. Skit i henne. Anna gick in i sovrummet och ringde Max. Han kom en timme senare, när killarna gått. Han såg röran, såg sin utmattade fru. – Anna, varför överreagerar du? Det var bara några grabbar här en stund. – En stund?! – Du överdriver. Och förresten – du försöker få mig att vända mig emot min son. Anna såg på sin man och kände inte igen honom. – Max, vi måste prata allvar. Om oss. Om framtiden. Han såg spänd ut, men satte sig. – Jag klarar inte mer, – sa Anna allvarligt. – Jag har stått ut i ett halvår. Från Daniel: respektlöshet och otrevligheter. Från dig: att du blundar för allt. – Anna, jag… – Låt mig prata klart. Jag har försökt, verkligen försökt bli en del av er familj. Men någon familj finns inte. Det finns du, din son och jag – en främmande kvinna som tolereras för att hon lagar mat och städar. – Du är orättvis. – Orättvis? När sa din son senast något snällt till mig? När stod du senast på min sida? Max sa ingenting. – Jag älskar dig, – sa han till slut tyst. – Men Daniel är min son. Han är viktigast. – Viktigare än mig? – Viktigare än alla relationer. Anna nickade. Det var bara tomt i bröstet. – Tack för ärligheten. Två dagar senare rann bägaren över. Anna hittade sin blus – mammas födelsedagspresent – sönderskuren i bitar noggrant utlagda på kudden. Det rådde inget tvivel om vem som gjort det. – Daniel! – Anna gick ut i hallen med tygbitarna i händerna. – Vad är det här?! Pojken ryckte på axlarna utan att släppa mobilen. – Ingen aning. – Det är min blus! – Så? – Max! – Anna ringde sin man. – Kom hem genast. Max kom, tittade på blusen, på sin son och på frun. – Daniel, var det du? – Nej. – Ser du? – Max ryckte på axlarna. – Han säger nej. – Jaha, vem var det då? Vår katt? Vi har ingen katt! – Du kanske råkade själv… – Max! Anna såg på honom och visste att det var meningslöst. Han skulle aldrig ändra sig. Aldrig ta hennes parti. För honom fanns bara en människa – hans son. Och hon själv var bara en praktisk funktion i hemmet. – Daniel har det jobbigt utan sin mamma, – sa Max igen. – Du måste förstå. – Jag förstår, – svarade Anna lugnt. – Jag förstår allt. På kvällen packade hon sin resväska. – Vad gör du? – stod Max i sovrumsdörren. – Jag packar. Jag går nu. – Anna, vänta! Vi kan prata! – Vi har pratat i ett halvår. Ingenting förändras, – Anna vek ihop kläderna. – Jag har också rätt till lycka, Max. – Jag ska ändra mig! Jag ska prata med Daniel! – För sent. Hon såg på sin man – vuxen, stilig – men som aldrig lärt sig vara make. Bara pappa. En pappa som förstör sin pojke med blind kärlek. – Jag lämnar in skilsmässopapperen nästa vecka, – sa Anna, drog igen väskan. – Anna! – Hej då, Max. Hon lämnade lägenheten utan att se sig om. I hallen skymtade Daniels ansikte – för första gången såg hon något annat än förakt i hans blick. Förvirring? Rädsla? Anna brydde sig inte längre. Hyreslägenheten var liten, men trivsam – en etta med utsikt mot en lugn grön innergård. Anna packade upp, bryggde te och satte sig i fönstret. För första gången på ett halvår var det tyst i själen. …Skilsmässan gick igenom efter två månader. Max ringde flera gånger och bad om en chans till. Anna svarade artigt men bestämt: nej. Hon gick inte sönder. Hon blev inte bitter. Hon förstod bara att lycka inte är att ständigt offra sig och härda ut. Lycka är att bli respekterad och uppskattad. Och en dag ska hon hitta den. Bara inte med den här mannen.