Nej, Elin, räkna inte med mig. Du gifte dig var då med din man, inte med mig. Jag vill inte ha någon främling i mitt hem, sa Karin bestämt.
Elin svalde hårt och kramade telefonen hårdare. En klump växte i halsen. Hon hade inte räknat med en så kall avvisning.
Mamma Han är ingen främling. Han är min man, din svärson. Vi ber dig inte om att köpa en lägenhet åt oss, vi vill bara bo hos dig en kort tid tills vi sparat ihop till kontantinsatsen.
Ett kort, irriterat skratt hördes i luren.
Jag vet hur sånt här går. Låter ni er komma in, så blir det svårt att få bort er. Först är det kontantinsatsen, sedan renoveringar, och sen något annat. Nej tack, Elin, ta inte illa upp, men din far och jag klarade oss själva utan att be andra om hjälp. Ni får göra detsamma.
Mamma, hur ska vi klara oss själva? Elin gav inte upp. Du vet att vi båda jobbar och sparar varenda krona. Nästan allt går till hyran. Med dessa priser kommer vi bara att kunna köpa en kartong på tolv år.
Vem har det lätt nu för tiden? röt Karin. Din far och jag bodde aldrig hos våra föräldrar. Vi klarade oss själva och klagade aldrig.
Själva, själva Mamma, snälla, låt bli att ljuga. Jag minns allt! Jag minns hur farmor hjälpte er.
Det är inte samma sak. Farmor hjälpte för att hon ville och kunde. Vi bad henne inte. Jag har kämpat för den här lägenheten med din far
Jag bad dig inte att föda mig till ett liv i fattigdom, fräste Elin och lade på.
Inuti kokade hon av ilska. Kanske hade hennes mor rätt att säga nej, men sättet hon gjorde det på Som om hon byggt ett helt imperium själv, medan Elin, den giriga dottern, försökte ta sig in på någon annans bekostnad. Men så var det inte.
När Karin upptäckte att hon var gravid var hon inte gift. Henrik, Elins far, var omogen och letade inte efter ansvar. Hans mor var likadan, länge skild och ständigt på jakt efter lycka. Därför vände sig Karin till Astrid, Henriks farmor.
Astrid grät av glädje när hon hörde nyheten, kramade Karin och lovade att hjälpa till.
Tänk inte ens på att inte behålla barnet, sa hon. Jag ska prata med Henrik. Och eftersom det är så här, kanske jag skriver över stugan på dig. Jag flyttar till min dotter. Det är för tungt att bo ensam, och Lena behöver hjälp. Då får ni ett ställe att växa upp på.
Astrid, menar du allvar? Karin kunde knappt tro sina öron. Det är ju en hel stuga!
Jag kan inte ta den med mig när jag dör. Jag var inte lycklig, men du kan bli det, suckade Astrid.
Hon höll sitt löfte och mer därtill. Stugan skrevs över på Karin, eftersom hon visste att Henrik inte var en pålitlig familjefar. Karin bytte sedan stugan mot en tvåa.
När Elin föddes förändrades ingenting. Henrik var otrogen, och hans enda bidrag till familjen var hans lön när han kom ihåg att ta med den hem.
Karin visste allt men valde att stå ut. Hon klagade ibland, grät till och med, men stod ut.
Barn mår bäst i en hel familj, sa hon till sin mor när denna föreslog skilsmässa. När Elin fyller arton lämnar jag honom.
Men Elin tyckte annorlunda. Hellre en ensam mor och att växa upp fort än att vara någons bollplank, höra skrik och behöva lugna sina föräldrer.
Karin höll ut tills Elin blev myndig och skilde sig. Men glädjen var kortvarig.
Elin, nu är det bara vi två. Båda är vi vuxna, så vi delar på allt, sa Karin. Den här månaden kan du vila, men nästa månad delar vi på hyra och mat.
Elin studerade på heltid och blev skräckslagen. Hon fick stipendium, men det räckte inte ens till bröd. Karin var van vid kött, fisk och grönsaker. Elin försökte föreslå separata hyllor i kylen, men det hjälpte inte.
Inget extrajobb betalade tillräckligt för att täcka hennes del. Hon tvingades börja jobba heltid.
Efter ett halvår hoppade Elin av universitetet. Hon kunde ha bytt till distansstudier, men hon visste att det krävde tid hon inte hade. Och vilken arbetsgivare vill anställa en student?
Beslutet jagade henne länge. Överallt föredrogs kandidater med examen. Även för enkla jobb.
Först skyllde hon på sig själv, men när hon pratade med jämnåriga insåg hon: hon fick ingen riktig chans.
Karin reagerade lugnt på nyheten.
Då var det inte meningen, sa hon bara.
Därefter levde de som rumskamrater. Inga bråk, men ingen värme heller.
Tio år senare gifte sig Elin med Markus. De hyrde en etta i utkanten. Han jobbade som elektriker ett viktigt jobb, men lönen var dålig. Extrajobb hjälpte, men pengarna gick till vinterkängor, tandläkarbesök eller att täcka hål i budgeten. De lyckades spara lite, men
Om det fortsätter så här tar det tolv år att spara ihop till en kontantinsats, suckade Markus en kväll.
Då bestämde sig Elin för att prata med sin mor. Karin hade en tvåa med ett ledigt rum.
Men Karin ville inte ha dem där. Särskilt inte med en “främling”.
Elin visste inte hur hon skulle reagera. Hon förstod att hennes mors liv inte var enkelt. Kanske skulle hon själv blivit hård i samma sits, men det gjorde ont. Efter alla år av hårt arbete, att inte be om något, och när hon väl bad kall avvisning.
Nåväl. Då fick de klara sig själva. Elin hade ett alternativ kvar. En sommarstuga hon nästan glömt.
Du har redan ditt, Karin. Låt Elin få sitt, sa en gång hennes mormor.
När mormor dog var Elin tolv. Karin skötte stugan helt: odlade potatis, grälade med grannar. Elin nämnde aldrig att stugan var hennes. Det vore dumt. Allt Karin odlade kom familjen till gagn.
Men om Karin nu var så stolt över sin självständighet, varför inte följa hennes exempel?
Två dagar senare ringde Elin igen. I en annan ton.
Mamma, jag ringer för att säga att du måste hämta dina saker från stugan. Vi ska hyra ut den.
Tystnad. Karin fnös.
Hyra ut? Vem skulle hyra den?
Det är inte din sak. Den står ändå obebodd, och jag betalar skatt för ingenting.
Inte min sak? Om inte jag hade skött den, hade den ruttnat! Jag har lagt tid och pengar på den, fixat taket Du har inte lyft ett finger!
Ingen bad dig. Du gjorde det själv, avbröt
