Mamma, Elsa har bitit sönder min penna igen!
Ida kom rusande in i köket med en trasig färgpenna i handen. Bakom henne skuttade den skyldiga labradoren, Saga, svansen viftande som om inget hänt. Ingrid, jag, lyfte blicken från spisen där både köttbullar fräste och potatis kokade, och suckade. Tredje pennan idag.
Släng den i soporna och ta en ny från lådan, sa jag. Erik, har du gjort matteuppgifterna? Nästan! ropade han från sitt rum.
Nästan betydde i tolvåringens värld att mobilen var i handen och matteboken låg orörd. Jag visste det, men just nu behövde köttbullarna vändas, potatisen röras om, Linus vår fyraåring fångas innan han hunnit krypa till Sagas matskål, och tvätten i maskinen avslutas.
Trettiotvå år. Tre barn. En man. En svärmor. En labrador. Och jag den enda motorn som fick hela maskineriet att fungera.
Sjuk blev jag sällan inte för att jag hade järnhälsa, utan för att jag helt enkelt inte kunde tillåta mig det. Vem skulle annars laga mat? Packa skolväskor? Gå ut med Saga? Svaret var självklart ingen.
Ingrid lilla, blir det middag snart? Svärmor, Rut, dök upp i dörren och stödde sig på sin käpp. Åttiofem år, skarpt sinne och alltid hungrig.
Under de fem år vi bott ihop kunde jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger Rut hjälpt till hemma.
Om tio minuter, Rut, svarade jag. Hon nickade och stapplade ut till sitt tv-program. Ibland, men bara ibland, läste hon saga för Linus. Bockarna Bruse eller Pannkakan inte mer avancerat, men Linus älskade att lyssna. Annars satt Rut på sitt rum och såg på TV, i väntan på nästa mål mat.
Klockan var halv sex när dörren öppnades. Mattias kom in, som efter ett långt maraton.
Är maten klar? Inte ens ett hej. Jag pekade bara mot det dukade bordet. Mattias tvättade händerna och slog sig ner på sin plats. TV:n gick på fjärrkontrollen satt som klistrad i hans hand.
Ida fick ett A i läsning idag, försökte jag. Mmm. Och Erik behöver hjälp med SO-projektet. Mmm.
Mmm det var allt jag kunde förvänta mig. Efter middagen la sig Mattias på soffan. Arbetsdagen var över, missionen genomförd. Han hade tjänat ihop till hyran; resten var inte hans bekymmer.
Senare, när barnen somnat, öppnade jag min laptop. Distansjobbet på nätbutiken ta hand om ordrar, svara kunder, paketera leveranser. Inga stora pengar, men mina egna. Plus inkomsten från lägenheten jag hyrt ut i fyra år.
Vi borde flytta, tänkte jag, men lika snabbt kom ursäkterna: Erik har en bra skola, Ida trivs på förskolan, hyran behövs Jag stängde datorn. Imorgon. Allt får bli imorgon.
December kom med både julstress och influensa. Febern steg till nästan fyrtio på bara några timmar. Kroppen värkte, halsen brann, huvudet dunkade. Jag släpade mig till sängen.
Mamma, är du sjuk? konstaterade Erik i dörren.
Mattias dök upp. Oro i blicken men inte för mig.
Smitta inte mamma Rut. Hon tål inte influensa i hennes ålder.
Jag stängde ögonen. Självklart. Rut. Hur kunde jag glömma det viktigaste?
De följande tre dagarna smälte ihop i ett febermörker. Ingen varken Mattias, Rut eller barnen kom någonsin med ett glas vatten. Vattenkokaren stod i köket, tio steg från sängen men de stegen fick jag ta själv, lutad mot väggarna.
Alla var bara oroliga för Rut. Gå inte in, mamma är sjuk där. Ta på dig munskydd om du passerar hennes rum. Ska hon kanske sova någon annanstans? Hon det var jag. I mitt eget hem var jag en smitthärd att skydda de verkligt viktiga mot.
En vecka senare blev resten av familjen sjuka. Först Linus, snorig och varm. Sen Ida. Mattias la sig demonstrativt med trettiosju graders feber. Rut till sist mest dramatiskt av alla.
Jag var inte ens frisk än men reste mig ändå. Kycklingsoppa, apoteket, termometer, våttorkning, tvätt. Samma gamla bana, nu med skakiga ben.
Mattias, ta Linus en timme. Jag måste till apoteket.
Han himlade med ögonen men gick med på det. Exakt sextio minuter jag tog tid kom Linus tillbaka.
Jag är trött. Har ju också feber. Trettiosex och åtta, kollade jag.
Våren blev inte bättre. Ny förkylning, nya sjuka barn, mer sömnlösa nätter. Linus gnällde, Ida vägrade medicin, Rut ville ha specialmat. Och i det här kaoset nya, pigga Mattias.
Mattias, hjälp till med barnen. Ingrid, jag hjälpte sist då var det ändå helg. Nu är det jobb. Jag är jättetrött när jag kommer hem.
Han ryckte på axlarna. En enkel gest, som räckte som förklaring. På kvällen satt han bara och väntade på middag. Sjuka barn, slutkörd fru, stökigt inte hans problem.
En kväll när Linus somnat och de stora gjorde läxor satte jag mig bredvid honom. Fotboll på TV.
Varför hjälper du mig aldrig? Inget svar. Ljudet på TV:n höjdes.
Jag stod kvar och såg på honom. Allt blev glasklart utan ett ord.
Nästa dag packade jag några väskor. Barnens kläder, leksaker, papper. Erik stannade i dörren:
Mamma, ska vi åka någonstans? Hem till mormor Ingrid. Länge? Vi får se.
Ida hoppade av glädje mormor Ingrid bakar hennes favoritbullar. Linus förstod inte, men släpade sin mjuka kanin efter sig.
Sista minuten kom jag på Saga ska med.
Mattias låg på soffan. Väskor, barn i jackor, färdigpackat inget av det fick honom att släppa fjärrkontrollen. När jag stängde ytterdörren bytte han säkert bara kanal.
Min mamma Ingrid öppnade utan frågor. Lagade mat, kramade oss. Femtiotta år, skolfröken i trettio förstod ändå allt.
Stanna så länge du behöver.
Telefonen började ringa efter tre dagar. Mattias.
Kom tillbaka. Allt är smutsigt här. Finns inget att äta. Rut klagar hela tiden.
Inte ett jag saknar er. Inte ett det är tomt. Bara: han besvärades.
Mattias, du behöver inte en fru, du behöver en hushållerska. Vad menar du? … Har du ens saknat barnen?
Tystnad. Lång och talande.
Jag drar ju in pengarna, försökte han till slut. Vad mer vill du?
Jag la på. Det var slut. Och lättnad.
Två veckor senare flyttade mina hyresgäster ut. Flyttlasset gick på en dag. Ny skola till Erik, ny förskola till Ida allt ordnade sig snabbare än jag trott.
Sista samtalet blev också vårt sista någonsin. All ouppskattad oro, sväljda ord, sömnlösa nätter allt vällde ut i ett enda långt utbrott.
I tolv år har jag varit gratis hembiträde. Inte en gång har du frågat hur jag mår! Aldrig! Det räcker!
Numret blev blockerat. Jag ansökte om skilsmässa.
Domstolen tog tjugo minuter. Mattias bråkade inte. Skrev på pappren, nickade åt domaren och gick ut. Kanske förstod han något. Mer troligt han orkade inte längre.
På kvällen satt jag i köket i vår nya-gamla lägenhet. Erik läste i sitt rum. Ida ritade vid bordet med tungan rätt i mun. Linus byggde med klossar på mattan.
Tyst. Lugnt. Saga vilade vid mina fötter, huvudet på tassarna.
Mat och tvätt och jobb på kvällarna fanns fortfarande. Men nu för dem som verkligen var min familj. Och jag skulle finnas där för mina barn, så de aldrig blev som sin far.
Mamma, sa Ida plötsligt och såg upp från sitt papper, du ler mycket mer nu.
Jag log igen. Hon hade rätt.
