Du bara sitter hemma hela dagen och gör ingenting – efter de orden bestämde jag mig för att hämnas Innan jag gifte mig hade jag hört från vänner att när en man väl gifter sig, ser han sin fru som sin egendom och börjar visa sitt sanna jag. Som den naiva unga kvinna jag var, trodde jag inte att min man skulle bli sådan. Även innan vi gifte oss var han alltid omtänksam, sa aldrig ett ont ord, var rädd för att såra mig, och ville ha mig nära hela tiden. Jag hade fel, precis som så många kvinnor. Det stämmer att när en man har vunnit en kvinnas hjärta förändras han. Min man började tala illa om min mamma bara några månader in i äktenskapet. Varför ringer hon så ofta? Varför hälsar hon på en gång i veckan? För äktenskapets skull höll jag med, bad min mamma sluta ringa, och kontaktade henne bara när jag var ensam. Sedan blev jag gravid och förlorade jobbet – tvingades vila på grund av en riskfylld graviditet och fick inte förnyat kontrakt. Då började min man säga: “Du bara sitter hemma hela dagen och gör ingenting.” Jag teg – gravid och rädd för att bli lämnad. Ett och ett halvt år efter att vår dotter föddes ville min man att jag skulle behandla honom som en kung. Jag skulle möta honom i hallen när han kom hem, ställa fram tofflorna, ha middagen klar i köket så han fick varm och god mat. Barnet skulle jag självklart ta hand om – hans ansvar slutade där. Jag blev fullständigt slut. Till sist packade jag och tog med barnet hem till mamma. Jag hörde inte av min man på två månader. Livet gick vidare, jag började jobba igen och mådde bättre för varje dag. Plötsligt stod han där, smal och sliten, och bad om förlåtelse på knä inför oss. Jag sa att han får gå en matlagingskurs. Han ska laga mat och städa när jag kommer hem. Han gick med på det, men vi får se hur det går.

Jag minns tiden för länge sedan, när jag nyss blivit hustru till Anders Nilsson. Alla mina väninnor hade varnat mig, sådär som det alltid sägs: När en man gifter sig, tror han att frun är hans ägodel och visar först då sitt rätta ansikte. Jag, Sigrid, var ung och godtrogen, övertygad om att min Anders var annorlunda. Innan vi gifte oss var han alltid omtänksam, sa aldrig ett ont ord, och ville ha mig nära. Men snart förstod jag, så som många andra kvinnor före mig, att en mans sätt kan förändras efter att han vunnit ens hjärta.

Det började redan några månader efter att vi gift oss i Göteborgs lilla stadshus. Plötsligt ogillade Anders hur ofta min mor, Ingrid, hörde av sig. Varför måste din mamma ringa varje dag? Varför kommer hon varje söndag? undrade han. För husfridens skull bad jag min kära mor att minska på samtalen och besöken. Jag smög till och med med våra konversationer, bara för att bevara min mans goda humör. Men det räckte inte.

När jag blev gravid och förlorade jobbet min lärartjänst på lågstadiet blev inte förlängd då jag var tvungen att sjukskriva mig började Anders prata nedlåtande. Han stirrade kallt och sa: Du är bara hemma hela dagen, gör inte ett smack. Jag bet ihop. Vad hade jag för val, höggravid och orolig att bli lämnad?

När vår dotter, Ebba, var ett och ett halvt år började Anders ställa mer och mer förnedrande krav. När han kom hem från jobbet i hamnen i Göteborg, väntade han sig att jag skulle stå i hallen, räcka fram hans tofflor, ha maten färdig en varm gryta, nybakat bröd och en flaska svenskt lättöl på bordet. Vår dotter var enbart mitt ansvar, men till slut orkade jag inte. Jag var utmattad, utbränd och ledsen.

En dag hade jag fått nog. Jag samlade mina saker, tog Ebba i famnen och åkte med tåget till min mors lilla lägenhet i Uppsala. Under två månader hörde jag inte av Anders. Istället fann jag styrkan igen; började arbeta som folkskolelärare på nytt, kände hur livet långsamt återvände till min kropp.

Så, en regnig kväll i slutet av april, dök Anders plötsligt upp utanför dörren. Han såg mager ut och hans kläder var slitna. På knä bad han mig om förlåtelse. Jag sa: Du får komma tillbaka, Anders, men först måste du lära dig laga mat och ta hand om hemmet. Han gick motvilligt med på att gå på matlagningskurs, lovade att hjälpa till när jag kom hem. Om han menade allvar, det skulle visa sig men där och då, insåg jag att ingen annan än jag själv kunde bestämma över mitt liv.

Jag tänker ofta på de där åren när livet lärde mig att i Sverige, där jämlikhet är viktigare än gamla traditioner, måste man våga stå upp för sig själv. Och aldrig, aldrig glömma sitt eget värde.