Världens bästa
Erik och Saga bodde i samma hus, i samma trappuppgång, på femte våningen. Erik hade precis börjat fjärde klass och var gammal nog att få passa femåriga Saga som bodde mittemot. Hennes mamma var kirurg och blev ofta inkallad under helgerna.
Erik tog sitt ansvar på stort allvar – han matade henne, skyddade henne, och gav henne skäll när det behövdes. Saga lydde utan att protestera och hängde efter honom som en liten skugga, med stora svarta ögon som alltid såg upp till honom.
En sommardag blev Saga sjuk i halsfluss. Hur hon lyckades bli förkyld i juni? Erik fick stanna hemma med henne hela dagarna. Hans kompisar ringde till Sagas lägenhet för att fråga om han kunde komma och spela fotboll.
“Kan inte. Måste passa Saga,” sa Erik bestämt.
“Ta med henne då, hon kan heja på oss,” föreslog Albin.
“Hon har halsfluss och feber. Kan inte. Spela utan mig idag.”
“Utan dig? Vem ska stå i mål då?” muttrade stackars Pelle.
“Ni kan turas om,” föreslog Erik och såg deras långa miner.
“Nej, det blir inte kul. Då stannar vi hellre här.”
“Då får ni komma in då,” suckade Erik och släppte in dem.
Saga satt i soffan med en halsduk om halsen och tittade på bilder i en bok. När hon fick se pojkarna lyste hon upp.
“Mina kompisar – Pelle och Albin,” presenterade Erik dem. “De stannar här ett tag, är det okej?”
“Läs en bok för mig,” sa Saga och räckte fram boken med barnslig iver.
“Vi kan bygga en koja istället,” sa Pelle och stirrade på det runda bordet i vardagsrummet.
“Hur då? Vi har ju inga pinnar eller halm,” sa Saga, med ögon som glittrade av feber eller förtjusning.
“Behövs inte. Kan vi ta av överkastet från soffan?” frågade Pelle. “Vi lägger det över bordet, så blir det en koja under.”
Men ett överkast räckte inte. Saga visade var de kunde hitta en filt i garderoben. Snart satt alla fyra under bordet – i en kvav, mörk, men spännande liten värld.
“Ska vi berätta läskiga historier?” föreslog Albin. “Min farfar var med i kriget.”
“Äh, krig är trist,” fnös Pelle.
“Han hade massor av medaljer! Han körde bröd till Stockholm under beredskapstiden.”
“Krig är ändå tråkigt,” suckade Pelle.
“Vet du vad? Under svåra tider åt folk inte bara katter och hundar, utan varandra – till och med sina egna släktingar. De kokade soppa av dem. Och brödet innehöll sågspån,” fortsatte Albin entusiastiskt.
“Blä! Man äter inte människor,” ryste Saga och tryckte sig närmare Erik.
“Jag vet en läskig historia om Svarte Mads,” sa Pelle glatt. “Vi berättade om honom på lägret förra året. Jätteskrämmande.”
Saga stelnade till. Ordet “svart” i sig självt var redan obehagligt, särskilt i mörkret under bordet. Och när Pelle sa “jätteskmrämmande” började hon darra.
“Han klär sig helt i svart. Om någon är oförsiktig, tar han med sig dem. Och ingen ser dem någonsin igen. Svarte Mads dyker upp och försvinner som en skugga. Han gillar små barn särskilt. Om ett barn springer iväg från sina föräldrar…”
“Sluta nu. Du skrämmer ju Saga,” avbröt Erik när han kände hur hon darrade och klamrade sig fast vid honom. “Hon kommer inte ens kunna sova inatt. Hon är för liten för sånt.”
“Jag är inte liten,” muttrade Saga. “Men jag vill inte höra mer om Svarte Mads. Det är för läskigt.” Hennes röst darrade, hon var nära gråten.
Plötsligt hördes dörren slå igen. Barnen under bordet tystnade. Långsamma försiktiga steg närmade sig. Pelle vred sig oroligt, Albins andning blev snabb. Saga klamrade sig fast vid Eriks bröst. Hennes kind mot hans hjärta, som bultade hårt.
Då lyftes filtkanten långsamt upp. Saga skrek och slöt ögonen.
“Här är ni ju!” hördes mammas röst.
“Mamma!” Saga öppnade ögonen, kröp fram och sprang till henne.
“Varför är bordet täckt? Vad har ni hållit på med?” frågade mamma och såg på de ruffiga pojkarna.
“Det är en koja. Vi satt därinne och berättade skräckhistorier,” babblade Saga.
“Var du inte rädd?”
“Jo. När jag hörde stegen trodde jag det var Svarte Mads som kommit för att ta oss.”
“Vem då?” Mamma gav pojkarna en blick, och Erik sänkte skuldmedvetet huvudet.
“Okej, riv kojan och tvätta händerna. Dags för middag,” sa mamma och tog med sig Saga till köket.
Efter middag gick Erik och pojkarna ut för att spela fotboll ändå. Mamma lade Saga att sova, men varje gång hon slöt ögonen såg hon Svarte Mads framför sig.
När Erik började sjunde klass, gick Saga precis i första. Han var stor nu och behövde inte passa henne lika ofta. Och hon kunde vara ensam hemma. Men hon sprang ändå till honom för frågor, eller när det åskade. Hon var livrädd för åska.
När killarna gick på bio, åkte skridskor eller hängde, hängde hon alltid med. Om de inte ville ta henne, använde hon tårar – och Erik, som alltid gav efter, övertalade dem.
Det var Erik som lärde henne åka skridskor, värma soppa i mikron, och fick henne att älska äventyrsböcker. På gymnasiet gick Erik på bio med en söt klasskamrat, Moa. En dag såg Saga dem kyssas bakom huset. Hennes hjärta bröts av svartsjuka.
Efter studenten började Erik på militärhögskolan. Han var sällan hemma. Det glädde Saga – inga tjejer i sikte. Men hon saknade honom också.
En gång kom han hem på permission, men hans föräldrar var borta. Han hälsade på grannarna. När Saga såg honom i uniform blev hon generad. Erik lade märke till hur vacker hon blivit – som om han såg henne för första gången.
Under middagen sneglade han på henne. Hennes långa ögonfransar darrade och kinderna blev röda. Mamma frågade om hans studier och framtida tjänst. Han pratade, men såg bara på Saga, som om orden var till henne. Hennes hjärta slog snabbt.
När hans föräldrar kom hem gick han. Saga såg honom inte mer den gången.
Efter högskolan blev Erik stationerad vid gränsen. Saga började på läkarprogrammet. Tre år senare kom han hem igen. Hon väntade med bultande hjärta, stod vid fönstret, lyssnade efter hans steg.
“Han är vuxen. Snart gifter han sig. Du måste studera. Sluta tänka på honom – han ser dig som en lillasyster,” sa mammaOch så en dag, när hon minst anade det, stod han där igen, med samma gamla leende och viskade: “Du har alltid varit den enda jag velat ha.”
