Lina strök ut klänningen över höfterna framför spegeln, smetade rosa läppstift över munnen och rufsade till en spröd lock. Hon klev bakåt några steg och granskade sig själv med ett kritiskt öga. “Snygg!” hon log belåtet mot sin spegelbild.
Mannen syntes i dörröppningen till hallen och lutade axeln mot karmen.
“Oj! Vart ska du så fin?” frågade han.
“Till jobbet. Är du svartsjuk, eller?” Lina spärrade upp sina redan stora, vackert markerade ögon.
“Självklart är jag svartsjuk. Ska jag köra dig? Du blir ju mosad i bussen,” erbjöd han ivrigt.
“Sitt hemma. Vart tänker du åka med gipset?” Lina drog upp blixtlåset på sin ljusvadderade jacka, rättade till halsduken och virade den högt upp mot hakan för värme.
“Jag går nu.” Men innan hon öppnade dörren stannade hon.
“Ja, jag glömde nästan. Jag blir sen. Nina ska gifta sig. Vi ska ha något slags flickkväll. Tar en kaffe ute. Oroa dig inte.”
“Vänta, ska jag inte hämta dig ändå?” Han lossade axeln från dörrkarmen.
“Behövs inte.” Lina pucklade på läpparna, blåste en liten kyss i luften och lämnade lägenheten.
Henrik gick till fönstret och väntade på att Lina skulle dyka upp nere på gatan.
“Jag har sagt tusen gånger att du borde ta körkort. Då hade du kunnat åka bil till jobbet istället för att trängas i bussen,” muttrade han högt, som om hon kunde höra honom genom fönstret. Han såg hur hon skyndade sig över gården med snabba steg.
På kaféet spelade musik. Sex kvinnor satt runt ihopskjutna bord, drack drinkar och berättade skrattande om roliga händelser från sina bröllop. Plötsligt kom en servitör med en bricka och ställde en flaska dyr vin framför Lina.
“Det här är från herren vid bordet bredvid. Ska jag öppna den?” Servitören böjde sig lätt framåt.
Lina vred på huvudet och tittade på den givmilde mannen. Han nickade och log mot henne. Hjärtat hoppade plötsligt över ett slag och började dunka i takt med musiken. Hennes ansikte hettade och leendet försvann från hennes läppar som snö från ett berg – snabbt och obevekligt.
Hon kände igen honom. Hur kunde hon glömma? Erik var den snyggaste killen på universitetet, äldre årskurs. Tjejarna låg ihop för honom. Före terminens slut hade hon misslyckats med en tenta. Hon satt på den breda järntrappan mellan våningarna och grät. Första tentamen var om två dagar, och utan godkänd tenta fick hon inte gå upp.
“Varför gråter du? Kuggade du?”
Lina tittade upp och såg Erik bredvid sig. Han pratade med henne! Och där satt hon, rödögd och med mascaran utsmetad.
“Jag klarade inte tentan,” svarade hon och torkade tårarna under ögonen.
“Sånt händer. Men nu ser du bara ut som en gris.” Hon flämtade och rotade i väskan efter en spegel. Erik räckte henne en näsduk.
“Spring till professorn innan han går. Säg att du pluggat hela natten, är trött och inte kan tänka. Det funkar säkert.”
“Tror du?” tvekade hon, men reste sig ändå.
“Du får prova. Skynda dig.” Han knuffade henne lätt i ryggen, och hon sprang uppför trappan. Järntrappan ekade under hennes springande steg.
När hon kom ut från salen, glad och lättad, väntade Erik på henne.
“Där ser vi. Mycket bättre,” sa han.
Han följde henne hem och pratade hela vägen. Hon hörde knappt ett ord, försvarslös inför en enda tanke: *Han går bredvid mig. Med mig!* Hon såg hur främmande kvinnor tittade på honom, och stolthet vällde upp inom henne.
Efter tentamen umgicks de ett tag. De gick på bio, till stranden… Hon visste att han bytte tjejer som strumpor, men hjärtet lyssnade inte på förnuftet. Plötsligt försvann Erik. Hon visste inte var han bodde och hade ingen att fråga – alla hade åkt hem över sommaren. Lina led och intalade sig att han bara var upptagen, att han skulle komma imorgon… tills hon insåg att hon var gravid.
“Förut var du så glad, nu sitter du bara hemma. Är du sjuk?” undrade hennes mamma.
“Jag har väl badat för mycket,” ljög hon och hostade övertygande.
“Gå till doktorn, skojar inte med sånt,” suckade mamman.
“Ja, mamma. Imorgon.”
Nästa dag gick hon till en privat klinik. Hon var rädd att träffa någon hon kände på BB. Graviditeten bekräftades.
“Mamma dödar mig… Jag måste plugga… Och han är borta…” Lina brast i gråt på mottagningen.
Läkaren tyckte synd om henne, sa att det var tidigt och att det gick att ordna, men att det kostade pengar. Hemma ljög hon för mamma om dyra mediciner och dåliga blodprover. Mamman gav henne pengar, och tillsammans med sina egna sparade pengar räckte det.
Två dagar krampade magen som om den drogs samman med ståltråd. Hon höll tandarna tätt sammanbitna så att mamma inte skulle märka något.
På hösten återvände hon till skolan med ett enda önskemål – att få se Erik igen. Men han gick förbi henne med en söt förstårsstudent och låtsades inte känna igen henne. Och klasskamraterna hällde bara olja på elden när de sa att Erik skulle gifta sig och att alla kunde slappna av då. Lina höll tillbaka tårarna med nöd och näppe.
På föreläsningen satte sig Henrik bredvid henne. Han var en helt vanlig, obemärkt kille. Lina visste att han gillade henne. Ingen stilighet, inga tjejer som sprang efter honom. Kanske för att låna anteckningar.
“Varför ser du så sur ut? Orkar inte plugga? Vad gör du ikväll? Vill du gå på bio?” frågade han.
Lina ryckte på axlarna. Hellre bio än att gråta över Erik hela kvällen. Efter filmen promenerade de genom stan. Henrik berättade om en bok han läst. Det var så intressant att hon nästan glömde bort Erik.
Med Henrik var det lätt. Inget spel, ingen stress. När de kom fram till hennes hus, blurtade hon plötsligt ut:
“Henke, gillar du mig? Gif dig med mig.”
Han stirrade på henne, förvånad.
“Är du seriös? Jag gillar dig. Men inte så här.” Han vände sig om och gick.
“Till och med den här dumbommen lämnar mig.” Självförtroendet sjönk under golvbrädorna.
NästaNär Henrik dagen därpå lade armarna om henne i det varma sovrumsljuset och viskade “Nu får vi en familj,” insåg Lina att äventyret med Erik bara varit en dröm, men livet med Henrik var verkligheten hon alltid velat ha.
