**Dagboksanteckning**
*”Du är inte min fru: vi har ju aldrig varit på Skatteverket, eller hur?”*
Vilken fru? Har vi varit på Skatteverket? Har vi skrivit under något? Har du ens fått en ring?
Annika sänkte blicken. Hon hade drömt om allt detta, men åren gick, och livet flöt på utan formaliteter.
Nej! Nej! Och nej! vrålade Erik. Du är ingen för mig! Varför tror du att du kan kalla dig min fru?
Snälla Erik, prata med mig! bad hon och strök honom över armen.
Har du mer att tillägga? Han ryggade undan. Du har redan sagt för mycket!
Jag har ju inte sagt något mumlade Annika.
Kom ihåg det här: tystnad är guld! Speciellt för dig! Han vände sig demonstrativt mot fönstret.
Sluta vara sur, älskling! hon flyttade sig närmare.
Du borde hålla tungan i styr! Erik slog ut med armarna. Varifrån får ni tjejer förmågan att förstöra allt med en enda mening? Lär de er hur man driver män till vansinne i skolan?
Annika antog att han var arg över deras morgonbråk: Erik hade krossat två koppar sin egen och hennes.
Hur kan du vara så klumpig? kokade hon. Andra har ju vanliga händer, men du har fanimej trägrevar! Din egen kopp, okej, men varför tog du min? Var det meningen att inga älskade koppar skulle finnas kvar?
En vanlig småsquabb. Sånt brukar man skaka av sig. Men Erik hade gått sur till jobbet, och när han kommit hem höll han sig tyst hela kvällen. Ignorerade henne, kom inte till middagen trots att hon ropade tre gånger. Det var dags att försonas.
Låt bli att tjura, vi köper nya koppar på NK på lördag! Och händerna ja, du får öva lite!
Vad spelar kopparna för roll? Erik blängde. Förstår du ens vad du har ställt till med med ditt prat?
Jag kan be om ursäkt Annika blev osäker. Var inte arg.
Ursäkta? Han brast ut i ett hysteriskt skratt. Om man kunde sudda bort dina ord med ett “förlåt”, hade jag varit på himmelriket nu! Men nu har du bara kört ner mig i botten!
Herregud, vad sa jag egentligen? Äntligen gick det upp för henne: det handlade inte om kopparna.
Vem var det som sa till min chef idag att hon pratade med Eriks fru?! Han skakade av ilska.
Du var i duschen, telefonen ringde hon stammade. Jag svarade och sa att hon kunde vänta. Hon frågade vem jag var. Så jag sa att jag var din fru. Men när jag räckte över luren hade hon redan lagt på. Vad är det för fel med det?
Du frågar ändå?! Erik blev mörkröd, en pulsåder bultade vid tinningen. Vilken fru? Var vi på Skatteverket? Skrev vi under något? Gav jag dig en ring?
Annika sväljde. Hon hade drömt om det, men
Nej! Nej! Och nej! skrek han. Du är ingen! Hur vågar du kalla dig min fru?
***
Hur länge ska den här cirkusen pågå? fnös Margareta.
Mamma Annika rynkade pannan. Det är en annan tid nu. Du kan väl inte döma? Efter pappa var du ju själv inte direkt ensam!
Ljug inte på din mor! Margareta log fortfarande. I min ålder fastnar inga skvaller. Men du är ung tänk på framtiden!
Mamma, femtiofem är inte gammalt! Du kan ju själv bli gift igen!
Om en hygglig man dyker upp varför inte? Hon rättade till de grå lockarna. Tills dess klarar jag mig utan surrogat.
Oj, vad du kan! fnittrade Annika.
Då blev modern allvarlig:
Annika, jag förstår: många bor ihop nu för tiden, skaffar barn. Men juridiskt är det ett samboende. Inga garantier!
Om det finns kärlek behövs inga garantier.
Kärleken kan försvinna då finns bara tomhet kvar. En officiell man ger dig rätt till underhåll, del i egendomen. Men så här du får inget, inte ens genom domstol!
Erik och jag har det bra! Sex år tillsammans. Varför behövs en skylt? Vi tjänar lika.
Dåligt argument! modern viftade med fingret. Led honom i rätt riktning! Kalla honom “lilla mannen”, skämta om “lilla frun”. Låt honom vänja sig. Sen vigsel!
Tänk om jag skrämmer bort honom? Annika skakade på huvudet. Lycka är ömtåligt testa inte ödet!
Ditt liv, suckade Margareta. Men kom ihåg: ansvar är en mognadsmarkör. Och hos er bara virrvarr.
***
Mammas ord fastnade i huvudet. Äktenskap var en försäkring för kvinnan. Hennes väninna Linnea höll med:
Tänk om ni tar ett bolån. Skrivs på Erik. Och ni går isär?
Så pessimistisk!
Låt oss säga att han vill ge lägenheten till sin systerson. Du kan inte ens protestera! Utan vigsel slöseri med tid och nerver.
Jag sparar kvitton, hittar vittnen!
Eller Linnea log listigt, gif bara dig med honom.
Mamma sa också att jag skulle retas med “lilla mannen”. Vänja honom lite i taget.
Då vet du vad du ska göra!
***
Annika började kalla Erik för “make” vid varje tillfälle. Först skrattade han, men vande sig så småningom. Trots att hon själv började tro på leken tills hon svarade hans chef med det ödesdigra: *”Det är hans fru.”*
***
Vi har varit tillsammans i sex år! Annikas röst darrade. Jag trodde vi var en familj. Barn, åldras sida vid sida
Då borde du hållit käften! han stormade fram och tillbaka i rummet. Varför blandade du dig in med Helena? Nu får jag sparken!
Men jag kallar dig alltid min man!
Skillnaden är att du förstörde min karriär! Erik slängde nycklarna på bordet. Inte nog med att vi inte är gifta jag stannar inte ens hos dig! Jag packar!
Menar du allvar? hon stelnade. Jag sa bara att jag var din fru
Helena höll kvar mig på grund av personliga skäl! Nu när jag är “gift” är du ett hinder för henne!
***
En vecka senare ringde det på dörren. Helena stod där:
Förlåt att jag stör, sa hon, men jag ville förklara. Inte för uppsägningen för era år av bedrägeri. Alla trodde han var ogift
Vi är inte gifta, viskade Annika.
Sambo, rättade hon. Men nu är ni fria. Och vet du hennes läppar drogs upp i ett leende, han är inte värdig dig
