“-Du är inte längre min dotter. Vem han är och varifrån han kommer vet ingen. Jag skäms för dig. Flytta till mormors stuga och lev som en vuxen. Känn ansvar för dina handlingar.”
“Elin, hörde du? De har skickat hit personal för att hjälpa oss. Ska vi gå till dansen i kväll?” sa Maja belåtet och sjönk ner i stolen.
“Maja, vad pratar du om? Vem ska ta hand om Vilde då? Ska jag ta med honom?” skrattade Elin.
“Kanske faster Agda kan hjälpa?” föreslog Maja försiktigt.
Elin viftade avfärdande med handen.
“Snälla du. Hon har fortfarande inte förlåtit mig för att jag fick Vilde. Hon ville ju att jag skulle gifta mig med Anders, men jag åkte till stan för att plugga. Jag kom tillbaka med barn istället. Hon var arg på mig i ett helt år, började prata med mig först för två månader sedan. Gå med någon annan. Kanske har du tur och träffar någon.”
Maja suckade.
“Okej, jag går med Tova då. Jag berättar allt imorgon.”
Elin lade Vilde att sova och gick ut på verandan. Musiken från dansen hördes svagt. Inhöljd i en sjal föreställde hon sig alla som dansade och hade roligt. Maja hade säkert på sig sin “tigerklänning” igen. Elin log för sig själv hon såg ut som en tigerfjärilslarv i den. Hon suckade lätt och gick och lade sig.
På morgonen kom Maja springande tidigt. Och som om det inte vore nog, var Elins mamma också på besök. Elin satte fingret mot läpparna, men Maja kunde inte hålla sig.
“Så synd att du inte var där igår! Det fanns så fina killar. En av dem gick hem med mig, han heter Ville. Så pratsam och rolig. Jag ska träffa honom igen idag,” pladdrade Maja ivrigt.
Elins mamma såg ogillande på henne.
“Gift, antar jag?”
Maja ryckte på axlarna.
“Vet inte, tittade inte i hans pass. Även om han är det, så får jag åtminstone något att minnas.”
“Tjejer, vad håller ni på med? Anders är ju en fin kille. Min dotter har redan förstört sitt liv, men du, Maja, kan fortfarande få honom att falla för dig,” sa faster Agna entusiastiskt.
“Faster Agna, vad säger du? Vem vill ha honom? Och hans mamma på köpet? Nej tack till sådan lycka!” utbrast Maja.
Hon vände sig till Elin:
“Det var en kille där, så snygg att man inte kunde slita blicken från honom. Alla tjejerna var förälskade. Men han stod bara med sina vänner och gick sen. Bjöd inte ens upp någon till dans.”
Och då hände det otroliga. Faster Agna sa eftertänksamt:
“Du borde också gå på dans, Elin. Jag kan passa Vilde. Tänk om du träffar någon? En seriös och pålitlig karl. Vilde behöver en pappa. Men välj inte någon som redan är gift. De känner lukten av en ensam kvinna. Förstått?”
Elin kunde knappt tro sin lycka och nickade ivrigt. Hon kunde inte hålla sig och kramade om sin mamma.
“Gå nu, lismare,” muttrade mamma.
Elin stod i sin finaste klänning och skrattade med sina väninnor. Hon hade saknat sådana här lättsamma stunder.
“Titta. Där är han. Han kom tillbaka,” viskade tjejerna.
Elin tittade nyfiket åt hans håll och benen darrade. Hon vände sig tvärt bort och viskade till Maja:
“Jag tror jag går hem. Vilde gråter säkert utan mig.”
Maja såg förvånad ut.
“Elin, vad menar du? Första gången du går ut på dans och nu vill du gå hem? Du har inte ens dansat en enda gång.”
Men Elin var bestämd.
“Jag går. Din Ville kommer säkert nu. Du behöver inte vara ensam,” sa hon och gick mot utgången.
Vid dörren tog någon oväntat hennes hand.
“Vill du dansa?”
Utan att titta upp försökte Elin dra åt sig handen.
“Jag dansar inte.”
Men killen var envis.
“Ge mig en dans, snälla.”
Hon vände sig om och hjärtat slog häftigt. Det var han den där killen vars tillfälliga möte förändrade hennes liv för alltid. Och tydligen kände han inte igen henne. En lättnad kom över henne och hon log.
“Okej. Men bara en dans, jag har bråttom.”
Han snurrade henne runt på dansgolvet.
“Jag förstår, din man är nog orolig?”
Elin svarade torrt:
“Jag är inte gift.”
Han blinkade åt henne, så välbekant att det tog hennes andetag.
“Har jag en chans då?” frågade han skälmskt.
Elin backade undan.
“Dröm inte ens om det,” sa hon och sprang ut.
På vägen hem grät hon. Hon hade minns honom för alltid, kunde säga att hon blev kär direkt, men han kände inte igen henne.
De hade träffats på tåget. Hon var ledsen efter att ha misslyckats med sina tentor. Han var på väg hem till sina föräldrar. När han såg att Elin var nere försökte han muntra upp henne.
“Jag heter Max. Mamma kallar mig Maxe, min systerson kallar mig Massi. Välj det du gillar.”
Elin log.
“Massi är roligare.”
Han sträckte fram handen.
“Då är vi nästan bekanta. Vad heter du, vackra varelse?”
Hon log.
“Elin.”
Max nickade allvarligt.
“Jag trodde det. Ett kungligt namn.”
Sakta men säkert berättade hon om sina misslyckade tentor och hur hennes mamma skulle påminna henne om det i åratal.
“Plugga under vintern och försök igen,” föreslog Max.
Elin lyste upp.
“Det är sant! Jag tänkte inte på det. Tack.”
Han tittade på henne fundersamt.
“Inget att tacka för. Har ingen sagt att du är väldigt vacker?”
Elin rodnade.
“Jag är helt vanlig, överdriv inte. Men tack ändå.”
Max flyttade sig närmare.
“Men det är sant,” sa han och kysste henne oväntat. Elins huvud snurrade. Det som hände sen var både skämmigt och underbart. Max gick av tidigare.
“Jag ska hitta dig.”
Men sedan insåg Elin bittert att han inte ens frågat var hon bodde.
Sen upptäckte hon att hon väntade barn, och hennes mamma sa med avsky:
“Du är inte längre min dotter. Vem han är och varifrån han kommer vet ingen. Jag skäms för dig. Flytta till mormors stuga och lev som en vuxen.”
Elin fick jobb på biblioteket och arbetade tills det var dags för förlossning. Maja hämtade henne från sjukhuset. Hennes mamma kom inte ens. Först när Vilde var fem månader gammal dök hon upp.
“Han är inte av vår sort,” sa hon utan omsvep.
Men hon började komma oftare, med leksaker till sitt barnbarn.
“Varf
