Du är inte vår släkt sade svärmodern och flyttade köttet från svärdotters tallrik tillbaka till grytan.
Elin stelnade till vid spisen med tallriken i handen. På den fanns fortfarande såsen från köttgrytan som Ragna Elisabet just lagat. Bitarna försvann en efter en tillbaka i grytan, som om svärmodern räknade dem en och en.
Ursäkta? frågade Elin och trodde knappt sina öron.
Vad är det du inte förstår? Ragna Elisabet torkade händerna på förklädet och vände sig mot svärdottern. Vi tog dig inte in i familjen. Du trängde dig på oss.
I köket blev det så tyst att man hörde soppan bubbla på spisen. Elin ställde ner tallriken på bordet och strök undan en lock hår från pannan. Händerna darrade.
Ragna Elisabet, jag förstår inte. Viktor och jag har varit gifta i fem år! Vi har en dotter
Och vad gör det? avbröt svärmodern. Lova är vårt blod, det är sant. Men du förblir en främling.
Dörren till köket öppnades, och Viktor kom in. Håret var rufsigt, skjortan uppknäppt han hade tydligen slumrat på soffan efter jobbet.
Vad händer här? frågade han och såg från sin fru till sin mor. Varför skriker ni?
Vi skriker inte svarade Ragna Elisabet lugnt. Vi pratar bara. Förklarar för din fru hur hon ska uppföra sig i vårt hem.
Viktor rynkade pannan och såg på Elin. Hon stod blek och bet ihop läpparna.
Mamma, vad sade du?
Sanningen. Att köttet inte är till alla. Familjen är stor, men bitarna är få.
Elin kände en klump växa i halsen. Så var det alltså. Fem år hade hon trott att hon blivit en del av familjen. Fem år hade hon försökt stå till svärmoderns lags, tagit emot hennes stickord och kritik, hoppats att relationerna skulle förbättras med tiden.
Viktor, jag åker hem, sade hon lågt till sin man. Till mamma.
Vilket hem? fräste Ragna Elisabet. Ditt hem är här nu. Tror du att du kan komma och gå som du vill?
Mamma, sluta nu, Viktor tog ett steg mot Elin. Vad har hänt?
Elin teg. Hur skulle hon förklara för sin man att hans mor just gjort klart för henne att hon inte hörde hemma här? Att inte ens en tallrik köttgryta var för mycket att hoppas på?
Jag packar Lovas saker, sade hon istället. Sedan tar jag med henne till mamma över helgen.
Varför det? spjärnade svärmodern emot. Farmor är här, varför behöver barnet släpas någonstans?
För att farmor anser att hennes mamma inte är släkt, svarade Elin stilla. Kanske finns det ett bättre ställe för hennes barnbarn också.
Hon vände sig om och gick mot köksdörren. Viktor grep hennes arm.
Elin, vänta! Förklara ordentligt, vad har hänt?
Elin vände sig om. Mannen såg på henne med förvåning, medan svärmodern stod vid spisen och låtsades röra i soppan.
Fråga din mamma, sade Elin. Hon kan säkert berätta bättre.
I barnrummet lekte den treåriga Lova med sina dockor. När hon såg sin mamma sprang hon glatt fram.
Mamma! Titta, jag matar dockan!
Så fint, älskling, Elin hukade sig ner och omfamnade dottern. Är du hungrig?
Ja! Farmor sa att det blir köttgryta ikväll.
Det blir det, min lilla sol. Men vi ska åka och äta hos farmor Majken.
Hos din mamma? jublade Lova. Jippi! Kommer pappa också?
Nej, pappa stannar hemma.
Elin började packa barnsaker i väskan. Klänningar, strumpor, leksaker allt som behövdes för några dagar. Medan hon lade ihop kläderna tittade Viktor in i rummet.
Elin, vad är det här för barnsligheter? Varför ska ni åka för något struntprat?
Barnsligheter? Elin rätade på sig och tittade på mannen. Din mamma sa mig rakt i ansiktet att jag inte är släkt! Tog ifrån mig maten! Är det struntprat?
Mamma säger mycket! Du vet ju hur hon är, hetsig. I morgon har hon glömt det.
Men jag glömmer inte, Viktor! Det här är inte första gången.
Sluta nu! Mamma är bara trött. Hon har problem på jobbet, och då blir hon irriterad.
Elin skrattade, men skrattet var bittert.
Trött är hon. Fem år har hon varit trött?! Och alltid tar hon ut det på mig.
Strunta bara i henne!
Strunta i att jag kallas främling i mitt eget hem? Viktor, hör du vad du säger?
Viktor gick runt i rummet och gned sig i nacken. En bekant gest så gjorde han alltid när han inte visste vad han skulle säga.
Elin, vart ska du ta vägen? Vi är ju en familj. Vi har ett barn.
Just därför åker jag. Jag vill inte att Lova ska höra när hennes mamma blir förolämpad!
Vem förolämpar dig? Mamma uttryckte bara sin åsikt.
Sin åsikt? Elin slutade packa och stirrade på mannen. Viktor, hon tog ifrån mig maten! Sa att jag var en främling! Är det en åsikt?
Hon kanske uttryckte sig hårt. Men du förstår väl, mamma har burit hela familjen hela sitt liv. Pappa gick bort tidigt, hon fick ta hand om mig och min bror. Hon är van vid att ha kontroll.
Ska jag då tåla hennes kontroll resten av mitt liv?
Viktor satte sig på sängkanten och tog sin frus händer.
Elin, låt oss inte gräla. Jag ska prata med mamma, förklara läget.
Vad ska du förklara? Att jag också är en människa? Har känslor?
Just det. Ska säga åt henne att inte vara oförskämd.
Elin skakade på huvudet.
Viktor, det handlar inte om oförskämdhet. Det handlar om att din mamma inte accepterar mig! Och det vet du.
Mamma behöver bara tid
Fem år är inte nog? Hur länge till ska jag vänta?
Från köket hördes Ragna Elisabets röst:
Viktor! Kom och ät! Maten kallnar!
Viktor reste sig.
Kom nu, låt oss äta en ordentlig middag. Sedan pratar vi.
Nej tack. Jag har ingen aptit.
Mannen stod kvar en stund, men gick sedan. Elin hörde honom prata med sin mor i köket, men orden gick inte att urskilja. Röster höjdes och sänktes.
Hon tog fram telefonen och ringde sin mor.
Mamma? Det är jag. Kan vi komma till dig några dagar?
Självklart, älskling. Vad har hänt?
