” Du är inte vår släkt,” sa svärmor och flyttade köttet från svärdottrens tallrik tillbaka till grytan.
Elin stelnade till vid spisen med tallriken i handen. På den fanns fortfarande såsen från köttgrytan som Raisa Petrovna just lagat. Bitarna försvann en efter en ner i grytan, som om svärmor räknade dem en och en.
“Ursäkta?” frågade Elin och trodde knappt sina öron.
“Vad är det du inte förstår?” Raisa Petrovna torkade händerna på förklädet och vände sig mot svärdottern. “Vi tog aldrig in dig i familjen. Du trängde dig på själv.”
Det blev så tyst i köket att man kunde höra soppan bubbla på spisen. Elin ställde ner tallriken på bordet och strök undan en hårslinga. Händerna skakade.
“Raisa Petrovna, jag förstår inte. Victor och jag har varit gifta i fem år! Vi har en dotter…”
“Och vad spelar det för roll?” avbröt svärmor. “Liz är vårt blod, det är sant. Men du förblir en främling.”
Köksdörren öppnades, och in kom Viktor. Håret var rufsigt, skjortan uppknäppt han hade tydligen tagit en tupplur på soffan efter jobbet.
“Vad är det som händer?” frågade han och såg från sin fru till sin mor. “Varför skriker ni?”
“Vi skriker inte,” svarade Raisa Petrovna lugnt. “Vi bara pratar. Förklarar för din fru hur man beter sig i vårt hem.”
Viktor rynkade pannan och såg på Elin. Hon stod blek och bet ihop läpparna.
“Mamma, vad sa du?”
“Sanningen. Att inte alla får kött. Familjen är stor, men bitarna är få.”
Elin kände en klump i halsen. Så var det. Fem år hade hon trott att hon blivit en del av familjen. Fem år hade hon försökt ställa sig in hos svärmor, stått ut med hennes pikar och gnabb, hoppats att relationerna skulle bli bättre med tiden.
“Viktor, jag åker hem,” sa hon lågt till sin man. “Till mamma.”
“Vilket hem?” fräste Raisa Petrovna. “Ditt hem är här nu. Eller tror du att du kan komma och gå som du vill?”
“Mamma, sluta,” sa Viktor och tog ett steg mot Elin. “Vad har hänt?”
Elin teg. Hur skulle hon förklara för sin man att hans mor just gjort klart för henne att hon inte hörde hemma här? Att inte ens en tallrik köttgryta var för mycket att be om?
“Jag packar Liz,” sa hon istället. “Sedan tar jag med henne till mamma över helgen.”
“Varför det?” protesterade svärmor. “Farmor är här, varför ska barnet släpas någonstans?”
“Farmor anser att hennes mamma inte är släkt,” sa Elin stilla. “Kanske finns det ett bättre ställe för hennes barnbarn också.”
Hon vände sig om och gick mot köksdörren. Viktor grep hennes arm.
“Elin, vänta! Förklara ordentligt, vad har hänt?”
Elin vände sig om. Mannen såg på henne med förvåning, medan svärmor stod vid spisen och låtsades röra om i soppan.
“Fråga din mamma,” sa Elin. “Hon kan förklara bättre.”
I barnrummet lekte den treåriga Liz med sina dockor. När hon såg sin mamma sprang hon glatt fram.
“Mamma! Titta, jag matar Katja!”
“Så duktig du är, älskling.” Elin sjönk ner på knä och omfamnade dottern. “Är du hungrig?”
“Ja! Farmor sa att det blir köttgryta ikväll.”
“Det blir det, solstråle. Men vi ska äta hos farmor Svetlana.”
“Hos din mamma?” Liz lyste upp. “Jippie! Kommer pappa också?”
“Nej, pappa stannar hemma.”
Elin började packa barnsaker i en väska. Klänningar, strumpor, leksaker allt som behövdes för några dagar. Medan hon lade in kläderna tittade Viktor in.
“Elin, vad är det här för barnsligheter? Att åka iväg för något så löjligt.”
“Barnsligheter?” Elin rätade på ryggen och såg på mannen. “Din mamma sa att jag inte är släkt! Hon tog ifrån mig maten! Är det löjligt?”
“Hon säger ju allt möjligt! Du vet hur hetsig hon är. I morgon har hon glömt det.”
“Men jag glömmer inte, Viktor! Det här är inte första gången.”
“Sluta nu! Mamma är bara trött. Problem på jobbet, så hon gick på dig.”
Elin skrattade, men det lät bittert.
“Trött, ja. Har hon varit trött i fem år?! Och alltid tar hon ut det på mig.”
“Strunta bara i henne!”
“Strunta i att jag kallas främling i mitt eget hem? Viktor, hör du vad du säger?”
Viktor gick runt i rummet och gned sig i nacken. En bekant gest så gjorde han alltid när han inte visste vad han skulle säga.
“Elin, vart ska du ta vägen? Vi är en familj. Vi har ett barn.”
“Det är därför jag åker. Jag vill inte att Liz ska höra hur hennes mamma blir förnedrad!”
“Vem förnedrar dig? Mamma uttryckte bara sin åsikt.”
“Sin åsikt?” Elin slutade packa och stirrade på mannen. “Viktor, hon tog ifrån mig maten! Sa att jag var en främling! Är det en åsikt?”
“Ja… hon uttryckte sig kanske hårt. Men du förstår, mamma har burit hela familjen ensam. Pappa gick bort tidigt, hon fick uppfostra mig och min bror. Hon är van vid att ha kontroll.”
“Ska jag behö
