— Du är ingen handelsvara, min dotter — pappa försökte sälja sin dotters framtid, men kärleken satte allt på sin plats.
— Lina, gif dig med Henrik Lindgren — då får du ett liv i lyx. Han har en gård, en bil, ett hus. Varför ska du ha den där fattiga Patrik? — fräste Viktor Strömberg åt sin dotter. Han stod i köket, värmde händerna över spisen, medan ilskan bubblade inuti honom — inte mot dottern, utan mot hennes envishet.
Viktor hade jobbat som maskinist på ett jordbruk nära Uppsala hela sitt liv. Han var en hårt arbetande man: ett tomt med fyra trädgårdar, gäss, ankor, grisar, redskap och ett nytt staket av plåt. Hustrun, Maria — tyst lydig och arbetsam. Deras äldste son, Erik, hade redan gift sig, men yngsta dottern Lina hade precis tagit examen från sjuksköterske collêge. Vacker, med rosiga kinder och klara ögon, och farbröderna hade börjat glo — han ville inte att hon skulle hamna i fel händer.
Viktor hade en vän sedan barnsben — Nils Lindgren. Tillsammans hade de druckit, sått och fiskat. Nils drev en gård, sålde kött och ägg på marknaden och hade en enda son, Henrik. Rik, men med ett humör. Ändå tyckte Viktor att han var det bästa partiet.
— Förstå mig, Lina — började han igen — Henrik är din chans. Vill du leva utan att oroa dig för pengar? Här är ditt val. Men din Patrik… Vad har han? En föräldralös pojke som växte upp hos sin moster i Eskilstuna. Inget land, inget tak, ingenting.
Lina lyssnade under tystnad, bet ihop och svarade sedan med stadig röst:
— Jag gifter mig inte med Henrik. Jag älskar Patrik. Punkt.
Orden träffade som en piska. Viktor vitnade av ilska men svalde den. Dagen efter träffade han Nils, de drack och skrattade. Och kom överens om en förlovning nästa helg. När Viktor kom hem, ropade han redan i hallen:
— Vi slaktar grisen i morgon! Jag har “förlovat” Lina — hon blir Henrik Lindgrens brud nu!
Maria blev kritvit.
— Har du tappat förståndet?! Är hon en vara på loppis? Hon är en människa, inte boskap!
Lina hörde allt. Samma natt packade hon en liten väska, skrev ett brev till sin mamma — förlåt, jag älskar dig, men jag kan inte — och smet ut genom fönstret till Patrik. Inom en vecka stod de vigda, utan bröllop, utan klänning, och hyrde ett rum i en gammal lägenhet i förorten.
Ett helt år vägrade Viktor att tala med dottern. Maria smög tyst på besök — tog med mat, kramade barnbarnet som Lina fick åtta månader senare. Sen dog Patriks moster och de ärvde ett gammalt hus. Patrik började bygga nytt — tegel för tegel, allt med egna händer.
En dag kom Viktor själv. Han stod vid grinden, tittade på bygget och frågade:
— Nå, svärson, behöver du en hand med grunden?
Från den dagen var de försonade.
Sex år senare hade Lina och Patrik ett tvåvåningshus, en liten gård, maskiner och två söner. Alla i byn var avundsjuka. Men Henrik Lindgren hade skilt sig två gånger och bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar — utan jobb, utan mål, med en flaska i handen.
— Det är vår son — sa Maria nu till grannarna. — Både Patrik och Erik.
Och Viktor tittade på sina barnbarn och tänkte hur bra det var att dotters hjärta inte svek sig den där dagen.
