Du vet hur det är när det vankas bröllop i familjen det blir liksom väldigt känslosamt och alla är fulla av förväntan och glädje.
Men visst är det lite märkligt att folk nästan alltid ser saker från bara ett håll? Allt har ju faktiskt två sidor, precis som ett mynt.
Missförstå mig inte, jag tror inte att äktenskap är något hemskt. Det är bara det att många kvinnor fortfarande har för sig att det är just där, i äktenskapet och familjelivet, som lyckan går att hitta. Särskilt unga tjejer vet nog inte riktigt vad det faktiskt innebär de tänker mest att om de bara gifter sig, så löser sig resten av sig själv.
Jag ska berätta hur det var för mig. Jag brukade tro att om jag bara gifte mig med mannen jag älskar och fick barn med honom, ja då skulle jag vara världens lyckligaste människa.
Men tyvärr blev det inte så enkelt. Äktenskapet drog igång en massa nya problem. Vi hade knappt börjat spara till ett eget hus när jag plötsligt fick veta att jag var gravid. Och du vet ju, att ha barn nuförtiden kostar skjortan.
Vi var förstås jätteglada för graviditeten! Min man Olle hade eget företag medan jag var hemma på föräldraledighet, och osäkerheten runt ekonomin gnagde verkligen ordentligt. Att ens tänka på att spara till ett hus var löjligt. Mammarollen var mycket tuffare än jag anat också vår son Emil sov dåligt, var sjuk ofta och jag var konstant trött och helt slut i nerverna. Ibland ville jag bara fly. Grejen är att det är inte alla kvinnor som klarar att bära hela lasset för familjelivet.
Jag önskar att jag hade vetat det tidigare. När Emil var två så gick Olles företag i konkurs. Han hamnade i en riktig svacka och när hopplösheten kröp på så kom snapsen fram. Det fanns bara ett sätt för oss att hålla oss flytande jag satte Emil på förskola och tog två heltidsjobb. Jag slet som ett djur för att klara ekonomin, medan Olle mest låg till sängs och sov ruset av sig. Det kändes så tungt ibland att jag bara ville skrika rakt ut. Hade jag varit ensamstående hade jag fixat det både pengar, tröttheten och huvudet.
En dag bad jag min svärmor, Birgitta, att prata med Olle för att få honom att ta sig samman. Jag la verkligen korten på bordet och sa hur jobbigt jag hade det, att jag höll på att gå av.
Jag hoppades på lite medkänsla och några snälla ord. Men Birgitta svarar bara: Du vet, du är inte ensam om att ha det tufft. Men du är kvinna. Kvinnan ska orka, för så är det bara. En kvinna håller ihop familjen bita ihop när du vill skrika, och torka tårarna i smyg. Det är så det är. Gilla läget och fortsätt framåt. Och sluta gnäll!
Jag kände verkligen att hennes ord stack till rakt i hjärtat.
Hon är ju också kvinna, och jag vet att hon inte haft det lätt. Hennes egen man är lat, men istället för att hjälpa mig sa hon bara åt mig att bita ihop. Men hur länge ska man orka? Vi har ett liv och det borde ju vara värt att få leva det med glädje och värdighet. Visst stöter vi på problem, men det måste ändå vara okej att få vara glad och älskad.
