När det är bröllop i en familj, vilar en stark känsla av förväntan i luften. Giftermål fyller alla med glädje och sprittande känslor.
Men folk ser ofta bara på saken från ett håll, trots att allt, som en mynt, har två sidor.
Jag vill inte påstå att äktenskap är något fruktansvärt. Däremot tror många kvinnor här fortfarande att lyckan enbart finns i giftermål och familjeliv. Ofta förstår unga flickor inte alls innebörden av äktenskap och vilka utmaningar det för med sig.
Deras främsta mål är att gifta sig, och sedan ska allt falla på plats.
Jag måste berätta om min egen erfarenhet. Jag trodde verkligen att om jag gifte mig med mannen jag älskade och vi fick barn, skulle jag vara den lyckligaste människan i hela Sverige.
Men tyvärr förde äktenskapet med sig en mängd oväntade problem. Vi hade inte ens börjat spara ihop till en bostad när jag plötsligt upptäckte att jag var gravid. Numera är det dyrt, riktigt dyrt, att skaffa barn.
Vi blev såklart glada över graviditeten. Min man drev ett litet företag, medan jag gick på föräldraledighet och kämpade med en ständigt gnagande oro över ekonomin. Vi kunde inte ens prata om att lägga undan pengar till ett hus. Föräldraskapet var också en stor påfrestning. Vår son var orolig, ofta sjuk, jag sov nästan aldrig, och mina nerver var så slitna att jag stundtals var rädd för att tappa kontrollen helt. Vid något tillfälle funderade jag på att bara fly. För det är inte alla kvinnor som är skapta att bära familjelivets hela tyngd.
Jag önskar att jag förstått det tidigare. När vår son fyllde två år gick min man i konkurs. Han sjönk ner i ett djupt mörker. Och där det finns förtvivlan, finns det snart också ett glas eller två med brännvin. Jag hade inget val annat än att ta kommandot. Jag fixade en plats på förskolan åt sonen och hittade två heltidsjobb. Jag slet dag och natt för att vi skulle klara oss, medan min man sov av sig ruset därhemma. Det kändes så tungt att jag ibland ville skrika rakt ut. Om jag hade varit ensam hade allting varit enklare inga problem med pengar, ingen olidlig trötthet eller bristande ork.
En dag bad jag min svärmor, Birgitta, att prata med sin son och få honom på rätt köl igen. Det är inte typiskt att en svensk man bara ger upp och släpper taget om alla ansvar. Samtidigt öppnade jag mitt hjärta för henne, grät och sa att jag inte orkade mer, att jag gick på knäna.
Jag hoppades på stöd, på vänliga ord. Men då svarade Birgitta så här: Du ska veta att du inte är den enda som har det kämpigt. Men du är kvinna, och du måste härda ut, för en kvinna får inte visa sig svag.
“Vanligtvis är kvinnan det som håller familjen samman. Så bita ihop när du vill skrika och blunda när tårarna bränner bakom ögonlocken. Vad som än händer, acceptera det och gå vidare. Klagar gör vi inte.
Hennes ord träffade mig som en isande kniv i bröstet.
Och hon är själv kvinna, och jag vet att även hon haft det svårt. Hennes man var lat, men istället för att vi skulle stötta varandra bad hon mig att blunda för sanningen och bara stå ut. Men hur länge ska man orka? Livet är bara ett, och vi vill alla få leva det så lätt och lyckligt det går. Visst möter vi hinder, men det får inte vara så här. En kvinnas öde borde vara att få vara glad och älskad.
