Du älskar inte honom, och vi hade det bra ihop ska vi försöka börja om på nytt, vad säger du?
Det är nu tre år sedan vi skilde oss, allt gick lugnt och utan bråk, just som vi skrev i vår gemensamma förklaring: Vi passade inte ihop, våra personligheter gick helt enkelt inte ihop. Vår dotter trodde först att det bara var ett gräl, att pappa bara var borta för ett tag.
På helgerna trivdes de bra tillsammans, de umgicks, och när de kom hem mot kvällen åt vi alltid middag tillsammans. Sen gick Robert hem, och min dotter, Selma, sa alltid ett långt hej då. Hon brukade stå vid fönstret och titta efter sin pappa
Förra veckan fyllde Selma sex år. Det senaste året har kontakten mellan henne och Robert mattats av. Två skäl till det: Robert träffade en ny kvinna, och hade inte längre tid varje helg, och jag själv träffade en man. Jag och Arvid lärde känna varandra på en guidad vandring i Tyresta nationalpark. Selma och jag halkade efter gruppen, och Arvid råkade också hamna längre bak i kön. Tillsammans kom vi ikapp guiden igen, började prata, utbytte telefonnummer och fortsatte vår vandring.
Till skillnad från Robert är Arvid inte så mycket för ord, men han inger förtroende. Han lovar aldrig mer än han kan hålla, och han har aldrig glömt något eller kommit för sent. Jag visste alltid var jag hade Arvid. Med Robert var det tvärtom mycket snack men lite verkstad, och det blev ofta missförstånd och besvikelser. Det var nog därför vi gick skilda vägar till slut.
Både Robert och Arvid var bjudna till Selmas födelsedagskalas, och jag var nervös för hur de skulle fungera ihop. Selma längtade såklart mest efter sin pappa även om hon också kommit bra överens med Arvid.
Alla gäster kom punktligt, utom min före detta, som dök upp sist. Selma ville vänta med tårta tills pappa kom, så jag fick improvisera några lekar och småprat mellan vuxna tills dess.
Till slut kom då pappa! Med en stor, färgglad present till Selma och en gigantisk blombukett till mig. Jag blev lite paff, minst sagt. Arvid presenterade sig, men Robert tog snabbt över rollen som värd i hemmet som om han aldrig lämnat oss. Han satte gästerna på plats, hällde upp kaffe och styrde samtalet precis som förr.
Selma släppte inte pappa ur sikte. Arvid såg allt och verkade obekväm, även om jag försökte se till att han kände sig inkluderad.
Efter ett tag bad Arvid att få gå, och sa att han hade något brådskande jobb hemma. Jag förstod hans känslor utan att han behövde förklara.
När Arvid gått, blev Robert plötsligt ännu mer avslappnad. Vi gick till köket för att hämta tårta, och där bad jag honom vara lite lugn. Då sade han rakt ut:
Du älskar inte den där killen, och vi hade det faktiskt bra förut. Ska vi ge det en chans igen?
Jag blev först ställd, men sedan
Nej, Robert, det vill jag inte. Vi fungerar inte ihop. Vi har bara Selma gemensamt, låt oss stanna där. Jag är tacksam för att du finns för henne och att hon längtar efter dig, men jag längtar inte efter dig, inte alls, särskilt efter att du träffade någon annan.
Det är annorlunda, för kroppens skull, inte för själen. Jag kommer inte leva mitt liv med henne
Då kanske du borde hitta någon du vill dela livet med inte någon tillfällig
Gästerna började gå hem. Robert var sist kvar, han hjälpte mig med disken i köket, stoppade Selma i säng och hoppades nog att jag skulle fråga om han ville stanna över natten. När han insåg att frågan inte skulle komma så förstörde han inte kvällen, tackade för samtalet, kysste mig lätt på kinden och sa hej då
Senare ringde jag Arvid och frågade om vi kunde åka på utflykt imorgon. Arvid blev glad som ett barn och sa att han lägger allt åt sidan för oss, och skulle komma och hämta mig och Selma klockan nio.
Prick klockan nio ringde det på dörren och Selma ropade Jippi! Födelsedagsfirandet fortsätter!. Vi tre hade en fantastisk dag ute i gröngräset. När vi kom hem frågade jag min dotter:
Selma, vad tycker du om att Arvid flyttar in hos oss?
Hon tittade på mig allvarligt och sa:
Du väntar ju alltid på honom, så om han bor här kommer du få träffa honom varje dag
Så insåg jag att barn läser oss bättre än vi tror. Det viktigaste är att vi lyssnar både på dem, och på oss själva.
