— Du älskade ju mig aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk… — Aldrig! – sade Marina och kramade Igor. – Du är den bästa mannen! Jag skulle aldrig lämna dig… Han kunde knappt tro att det var sant. Humöret var lågt… Marina hade varit gift i tjugofem år – och under alla dessa år var hon fortfarande omtyckt av män. Hon var inte den vackraste, men alltid den mest eftersökta tjejen. Redan i skolan sprang nästan alla pojkar efter Marina. Ändå var hon ingen klassisk skönhet. Hon skilde sig aldrig från sin man, trots att han var ganska komplicerad. Nej, Marina levde med Vadim till slutet. De växte upp sin dotter och gifte bort henne. Hennes dotter Daria flyttade till Italien med sin man, skickade vackra bilder och bjöd in dem på besök. Men resan blev aldrig av… nu fanns Vadim inte längre. Marinas man omkom i en bilolycka — helt meningslöst. Fast senare fick Marina höra att han antagligen blev sjuk bakom ratten – hjärtproblem. — Han kanske svimmade? – gissade hon. — Nu får vi aldrig veta, suckade väninnan, läkaren. – Orsak: skador oförenliga med livet. Marina var i chock. Väninnan Helena hjälpte till med allt. Och fick höra alla detaljer via sina kontakter. Efter begravningen blev Marina ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans genom åren. Inte för stort för två, men för en – för en kvinna – var det alldeles för mycket. Huset var ändå huset. Det behövs en mans hand i det… Daria kom hem till begravningen. Tog upp frågan om att sälja huset, köpa en lägenhet och att Marina skulle flytta till dem. — Nej för tusan! – utbrast Marina. – Jag byggde inte det här huset för att sälja det. Och Italien… nej tack, jag har sett nog av ert Italien. — Mamma… — Du förstår inget, Darja! skrattade Marina genom tårarna. – Jag bara skojar. — Om du skojar så är det kanske inte så illa ändå. Allt var komplicerat. Precis som den avlidne var. Å ena sidan var Vadim omtänksam och kärleksfull, å andra sidan ett riktigt humörmonster. Kunde driva Marina till vansinne, men bad alltid om ursäkt efteråt. Marina, som var ganska enkel av sig, hängde sig aldrig kvar vid sådant. Så levde de i 25 år! Helt galet… Daria hälsade på men åkte hem snabbt igen. Hennes man jobbade mycket, Daria skötte om sitt eget hem. Marina blev ensam. Fast, hon visste att det skulle nog inte vara länge… Det blev det inte heller. Sörjde ett halvår, torkade tårarna – och såg plötsligt en grupp beundrare omkring sig. Till och med Marinas mamma var alltid förvånad över dotterns popularitet. — Vad ser de i dig? De bara radar upp sig! Du är ju inte ens särskilt vacker, eller har jag missat något? — Du är snäll, mamma, log Marina och målade läpparna. – Skönhet betyder inget. Charm och karisma, det är grejen. — Gå nu, annars hinner friaren tröttna och dra, skrattade mamma. — Då kommer det en annan… ryckte Marina på axlarna. Nu hade det gått nästan trettio år sedan det samtalet, men inget hade ändrats. Kvinnor klagade på att det var omöjligt att hitta en vettig man efter 40. Marina förstod sig inte på det där. Hon hade två friarer vid 46, och båda var fina. Hennes hjärta drogs till Dmitrij. Väldigt trevlig, både att se på och prata med. Välutbildad, social – bra att ta med ut bland folk. Men han var främst duktig på att prata. Med ålderns erfarenhet förstod Marina – han var ingen man att dela vardagen med. Inte i hennes stora hus. Den andra, Igor, var en stadig karl. Kunde både jobba och festa rejält, men var händig och ordentlig, tystlåten men med ett starkt inre driv. Med sin fru var han mild som en hundvalp, men om det behövdes kunde han flytta berg. Marina gillade Igor mindre – av den där fåniga kvinnliga logiken. Han sa inga vackra ord. Igor var tystlåten nykter, men efter ett glas kunde han både skoja och dra historier. Festade ibland, men var alltid uppe tidigt dagen efter, full av energi. Fåordig, men gjorde det han skulle. Marina valde honom. Dmitrij blev sårad över att hans vackra ord inte hjälpte och drog sig undan. Marina gifte sig med Igor, och han var lycklig. På bröllopet sjöng och dansade han hela kvällen. — Du är otrolig, log Helena. – Knappt ett år efter Vadims död och du går och gifter dig. Ingenting har ändrats! Kvinnor kan leta dag och natt, men så fort du sätter foten utanför dörren, dyker de upp… — Säg bara inte ”Vad är det de ser hos dig? Du är ju inte ens vacker!” — Nej, men att du alltid var misstänkt eftersökt, det är sant. — Jag vet inte heller, Helena, ta det med min mamma. Marina blinkade mot väninnan och dansade vidare med sin man som just bjudit upp. Hon dansade undan de sista tvivlen och tänkte – vad gör det om Igor är enkel? Han är stark, händig och ser bra ut. Och hellre tyst än pratig – man kokar ingen gröt på vackra ord. Efter några månader gjorde Igor om Marinas tomt till en sagoträdgård. Rensade, jämnade ut, fixade blomrabatter och byggde lusthus. Det märktes en stadig manshand. Och han tjänade pengar, överraskade Marina med gåvor. Hon jämförde åren med Igor med sitt förra äktenskap och ångrade ärligt att hon inte träffat Igor tidigare. En guldman! På sommarkvällarna grillade de i lusthuset. Marina kisade som en nöjd katt efter maten, Igor log mot henne. — Vad är det, Igor? — Inget, jag är lycklig. Hans första fru var ganska tråkig. Igor trodde aldrig att han skulle hitta en så fin kvinna. De var lyckliga i fyra år, sedan började Igor må konstigt. Trött, gick ner i vikt. Särskilt dåligt efter festandet. — Du måste till läkaren! – sa Marina. – Det är något fel. — Äsch, det går över, Marina! — Kom igen nu, är du rädd för läkare som de flesta män? — Nej… Egentligen var Igor rädd att Marina skulle lämna honom om han blev sjuk. Han visste ju att hon inte gift sig av STOR kärlek – han hade älskat henne mot alla odds. Han blev kär i den där förvirrade kvinnan i butiken – det rörde honom på djupet. Han ville bara ta hand om henne. Mamma hade sagt: — Ska du verkligen leva hela livet med henne? Hon är ju ingen skönhet, inte ung heller. Du kan få vem som helst! Ingen annan betydde något för Igor, bara Marina. Men – om han nu blev sjuk, ville Marina ha honom då? Han vägrade gå till läkaren. På en middag med gäster svimmade Igor och hamnade på sjukhus. Operation genast. — Levertumör. — Cancer?! – blev Marina förskräckt. — Analysen får vi vänta på. Den var godartad, men ändå stor. Läkarna förbjöd Igor det mesta och sa att återhämtningen skulle ta tid. Frågan var om han alls skulle bli återställd. Han blev dyster. Hans mamma besökte honom på sjukhuset. — Vad gnäller du för? Du lever! Marina kommer väl? — Ja… än så länge. — Tror du hon lämnar dig? Hon vore galen! — Jag är uträknad. Kan inte jobba. Femtio år och invalid. Vem vill ha det? — Vad är det här för trams? Nu får du faktiskt rycka upp dig. Ät nu, säger jag! Marina tog över: — Vad är det för svammel, Igor? Du har alla fyra lemmar i behåll. Levern återhämtar sig – visste du det? Om man har över 51 % kvar, så läker den. Du har 60 %. Ge den tid! — Men har jag tid? — Vad menar du? — Har jag någon tid kvar. — Igor, är det något jag inte får veta? — Nej, nej… Han skrevs ut. Värsta tiden började. Minsta lilla och han blev uttröttad. Födelsedagen närmade sig och han ville inte längre fira. Kan inte äta eller dricka som förr. Marina låtsades som inget, åt hans dietmat med glädje. En dag vågade han: — Marina, ska du lämna mig nu när jag blivit så här? — Varför skulle jag? Jag har det bra med dig. — Nu, när jag inte kan göra nåt – vad är det att ha? Jag lider till och med av mig själv. — Äsch. Ryck upp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det här, jag orkar ingenting längre. Marina kramade honom bakifrån, la kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Jag lämnar dig aldrig. Du får ta den tid du behöver. — Du älskar? På riktigt? — På riktigt. Marina lämnar aldrig Igor. Han återhämtar sig långsamt. Hon ordnade hans födelsedag utan sprit, så han inte skulle känna sig utanför. Vännerna spelade spel i lusthuset. — Du har tur, Igor, med din fru, sade de när de gick. — Ni drar väl hem och super nu i stället? muttrade han skämtsamt. På kvällen satt han med Marina på verandan och tittade på stjärnorna. Han vågade tro att han blir bättre, att Marina faktiskt älskar honom och aldrig lämnar. Han kramade henne hårdare. — Vad är det, Igor? — Allt är bra! sade han. — Äntligen. fnissade Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva fler historier!

Du älskade mig aldrig egentligen. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig när jag blivit sjuk

Aldrig! svarade Linnéa och höll om Henrik. Du är min bästa man! Jag lämnar dig inte, vad som än händer

Han kunde knappt tro henne. Humöret på Henrik var i botten

Linnéa hade varit gift i tjugofem år, och hela den tiden hade män fortsatt att uppmärksamma henne. Hon var eftertraktad redan när hon var ung.

Ja, även i skolan var det nästan bara Linnéa som killarna sprang efter. Trots det var hon ingen typisk skönhet.

Hon skilde sig aldrig från sin man, även om han var en ganska komplex person.

Nej, Linnéa var gift med Peter tills han gick bort. Tillsammans uppfostrade de sin dotter, fick henne gift. Dottern, Sara, flyttade med sin make till Italien, skickade vackra bilder och bjöd in henne på besök. Men de lyckades aldrig resa dit tillsammans, Linnéa och Peter. Kanske reser Linnéa dit en dag. Fast Peter finns inte längre.

Peter dog i en bilolycka. Så onödigt efteråt fick Linnéa veta att han troligen drabbats av hjärtsvikt bakom ratten, tappade kontrollen över bilen.

Kanske svimmade han? funderade hon.

Nu får vi aldrig veta, suckade väninnan, läkaren Karin. Dödsorsaken: omfattande skador, oförenliga med livet.

Linnéa var helt chockad. Väninnan Karin ordnade allt det praktiska.

Det var också hon som lyckades luska fram vad som hänt. Peter begravdes, och kvar blev Linnéa ensam i det stora huset de byggt upp under åren.

För två personer var huset lagom stort, särskilt när gäster kom. Men att bo själv där det blev plötsligt enormt, en börda för en kvinna ensam.

Ett hem kräver en mans hand ibland

Sara kom hem till begravningen. Hon började prata med sin mamma om att sälja huset, köpa en lägenhet, kanske till och med flytta till dem i Italien.

Nej du! utbrast Linnéa. Jag har inte lagt hela mitt liv på att bygga hus för att sälja det sen. Dessutom vill jag inte ens bo i ert Italien. Jag har varit där

Mamma!

Du är allt för missmodig, Sara! log Linnéa genom tårarna. Jag bara skojar.

Nåja, om du skojar, då känns det kanske ändå inte så illa.

Allt var så dubbelt. Lika dubbel som Peter varit. Ibland väldigt omtänksam och kärleksfull make.

Men ibland var han en riktigt lynnig typ. I dåligt humör kunde han suga musten ur Linnéa totalt. Sen ångrade han sig och bad om ursäkt, medan hon själv var ganska förlåtande och gick snabbt vidare. Så levde de i tjugofem år! Man blir tokig ibland

Sara stannade ett tag men reste tillbaka hennes man hade mycket att göra, och hemma behövdes hon. Linnéa blev ensam.

Men hon kände sig själv: ensamheten skulle säkert inte vara långvarig.

Så blev det också. Hon sörjde i ett halvt år, och när tårarna torkat stod det redan en liten skara beundrare utanför dörren.

Till och med Linnéas mamma hade alltid undrat över dotterns popularitet bland män.

Vad är det de ser i dig? De trillar ju över dig, fast du inte ens är vacker Eller så förstår jag inget.

Lilla mamma, skrattade Linnéa och la på lite läppstift. Skönhet är bara ett tomt ord. En kvinna ska vara charmerande. Ha det där lilla extra.

Gå nu, lilla du, skrattade mamma. Annars tröttnar din dejt på att vänta!

Kommer en annan då, ryckte Linnéa axlarna åt det.

Nästan trettio år har gått sedan det samtalet med mamma, men ändå har inget förändrats. Kvinnor klagar fortfarande över att det inte finns några lediga män att gifta sig med över fyrtio.

Linnéa förstod inte problemet. Hon var fyrtiosex men hade just två seriösa friare, och båda var bra på sina sätt.

Hjärtat drog sig till Magnus. Han var både snygg och intressant att prata med. Smart, elegant, lätt att ha med på tillställningar.

Fast Magnus var bäst på att just prata. Linnéa tyckte nästan om honom mer genom öronen än hjärtat. Men erfarenheten lärde henne han var ingen man att leva vardagen med. Ingen att ha i sitt stora hus.

Den andre friare, Henrik, var en stadig karl. En sådan som kan dricka sex öl men fixa allt hemma med lätthet. En riktig hantverkare med mjukt hjärta, men stadig och lugn.

Med sin kvinna är sådana män snälla som lamm, men går i eld och vatten om det behövs. Henrik föll Linnéa ändå lite mindre i smaken ibland är kvinnors logik konstig.

Han skrev inga vackra tal. Nyckter var Henrik ganska tystlåten. Men hade han fått i sig några snapsar, då kunde han dra både en rolig historia och ett gott skämt, och samtalet flöt på.

Dricka kunde Henrik, men dagen efter vara på fötter igen, spola sig med kallt vatten och hugga i. Fåordig men pålitlig. Honom valde Linnéa.

Magnus blev sårad att hans fina ord inte räckte, och gick sin väg.

Linnéa gifte sig med Henrik, och han var lycklig som ett barn. På bröllopet drack han för mycket och dansade tills han stupade.

Du är otrolig, skrattade Karin. Bara ett år efter Peters död gifter du dig. Några kvinnor hittar aldrig någon, och du behöver bara sticka ut näsan så har du kö!

Säg bara inte: Vad är det de ser i dig? Du är ju inte ens vacker!

Nej det säger jag inte. Men att du alltid haft nån mystisk dragningskraft det är ett faktum.

Jag vet inte själv, Karin. Prata med min mamma om det där istället.

Linnéa blinkade mot väninnan och drog med sig Henrik i dansen han dök just upp och bjöd upp henne. Hon dansade och kände hur tvivlen försvann.

Vad gjorde det att Henrik var enkel? Han var stark, kunde ta i. Faktiskt rätt stilig fortfarande. Och tystnaden kanske bara är skön ibland.

Tänk om hon valt Magnus, vad hade blivit av det? Av vackra ord kokar man ingen gröt.

Några månader senare hade Henrik förvandlat Linnéas trädgård till ett litet paradis. Gallrat träd, jämnat marken, anlagt blomrabatter och byggt en fin altan. Även inne i huset märktes hans starka hand.

Linnéa hade valt rätt. Helt rätt.

Dessutom drog Henrik in pengar. Han försökte alltid glädja Linnéa med presenter.

Hon jämförde den lyckliga tiden med sitt första, långa äktenskap och ångrade ärligt att hon inte mött Henrik tidigare. En guldklimp till karl!

På sommaren grillade de ofta i altanen, på ett vackert trädgårdsbord Henrik snickrat själv.

Linnéa kisade mätt som en katt efter grillmaten, och Henrik log mot henne.

Vad är det, Henrik?

Ingenting. Jag är glad.

Hans första fru hade varit en tråkmåns. Han hade aldrig trott att han skulle möta en så fin kvinna igen.

Fyra år var de lyckliga, men så började Henrik må konstigt

Han blev trött snabbt, tappade vikt. Efter några öl som han fortfarande gärna tog mådde han riktigt dåligt.

Henrik, du måste gå till läkare! sa Linnéa oroligt. Du kan inte vänta, det är ju något som inte stämmer.

Äsch, du överdriver, Linnéa. Det går över!

Vad är det med dig? Är du rädd för läkare som andra män?

Nej.

Henrik ville inte säga vad han egentligen oroade sig för. Han var rädd för en enda sak: att om han blev svårt sjuk, skulle Linnéa lämna honom. Vem vill leva med en sjuk man?

Han var inte dum. Han visste att Linnéa gift sig med honom av praktiska skäl, inte för stormande kärlek. Men han älskade henne ändå! Genom allt.

Han såg henne första gången på Coop, stå där och leta förvirrat i väskan efter plånboken och blev på stört förälskad. Den vilsna blicken rörde honom djupt.

Han ville bara gå fram, lyfta upp henne och skydda henne för alltid. Fast hans mamma, Solveig, sa hemlighetsfullt när hon träffade Linnéa:

Du, min pojk, du kunde få vem som helst. Vad ser du i henne? Hon är varken ung eller särskilt vacker. Du kunde få vilken tjej du ville!

Men Henrik ville bara ha Linnéa. Och nu, om han blev sjuk, skulle han betyda något för henne då?

Linnéa lyckades aldrig tjata iväg honom till läkaren. En lördagskväll hade de vänner på besök: Karin och hennes man Björn. Henrik och Björn satt i trädgården med varsin öl och grillade. Karin stod med Linnéa i köket:

Henrik verkar sjuk, eller?

Jag vet inte längre! utbrast Linnéa. Jag har tjatat om att han måste gå till vårdcentralen. Han vägrar! Du är läkare, vad tror du? Något är ju fel?

Han ser sämre ut. Har blivit magrare, och jag tycker han fått lite gulaktig hud.

Åh nej! Karin, snälla, tvinga honom ändå att söka vård. Måste du!

Karin såg vännen i ögonen.

Linnéa älskar du honom? Jag minns att du tvekade i början

Linnéa bet sig i läppen och svarade inte.

Karin hann dock aldrig övertala Henrik. Mitt under middagen svimmade han. De ringde ambulansen. Linnéa följde med Henrik vaknade inte. Hon höll hans hand och bad.

Han blev opererad nästan omedelbart.

Levertumör.

Cancer?! blev Linnéa förskräckt.

Vi väntar på svar från proverna.

Tumören var godartad, men när Henrik låg på operationsbordet hade den vuxit sig stor.

Läkarna förbjöd honom nästan allt och sa att det kunde ta lång tid att återhämta sig, om det alls gick helt. Med Henrik kom också oron var han slut som människa?

Hans mamma Solveig kom på besök med lite hemgjord mat som han fick äta.

Jag känner inte igen dig, min son! sa Solveig. Du överlevde, det är ingen cancer, du borde vara glad. Ät lite, nu, så blir det bättre.

Jag vill inte äta.

Men du måste! Vad är det? Kommer Linnéa och hälsar på då?

Hon kommer än så länge, mumlade Henrik.

Vad? Tror du hon skulle lämna dig nu? Då vore hon dum!

Jag är färdig Kan ingenting längre! Får ju inte ens arbeta. Jag är femtio men nu känns det som livet är över. Vem vill ha en invalid?

Vad är det som händer? undrade Linnéa som just kom in. Skriker ni över hela avdelningen? Hej, Solveig!

Jag går nog nu. Hej, Linnéa. Och hej då.

Vad har hänt?

Henriks mamma viftade bara med handen och gick. Linnéa tvättade händerna, satte sig vid Henriks sjukhussäng.

Nå, vad gnäller du om, invalid? Du har både armar och ben. Resten läker! Vet du vad jag läste om levern?

Vadå?

Levern är fantastisk. Har man femtioen procent kvar så repar den sig. Du har sextio procent kvar ge den lite tid!

Tror du det finns tid nog för mig?

Vad menar du? Har läkaren sagt nåt jag inte fått höra? Gömmer du nåt?

Nej, inte så

Henrik skrivs ut från sjukhuset. Och nu börjar den tuffaste tiden i hans liv. Minsta lilla han försöker göra sliter ut honom fullständigt. Det gjorde honom ledsen mest av allt.

En stor födelsedag väntade men tanken på firande oroade honom. Han fick inte längre äta eller dricka vad han ville.

Linnéa verkade inte märka hans trötthet hon åt gärna dietmat med honom, utan att klaga.

Linnéa till slut vågade han Vad händer nu med oss?

Vad menar du? frågade hon förvånat.

Jag är så långsam att återhämta mig. Du tänker väl lämna mig nu Säg det bara!

Varför skulle jag göra det? Jag trivs så bra med dig.

Det var när jag fixade och ordnade allt, du trivdes Nu då? Nu kan jag inte ens trivas själv.

Äsch, skärp dig. Kom igen nu!

Jag försöker ju! Men vad är det här? Efter två slag med hammaren är jag utmattad.

Linnéa gick fram och höll om honom bakifrån, lutade kinden mot hans nacke.

Jag älskar dig. Jag lämnar dig aldrig. Ta det lugnt med återhämtningen vi tar en dag i taget.

Älskar du mig? På riktigt?

Verkligen.

Linnéa lämnar aldrig Henrik. Han återhämtar sig sakta men säkert.

Födelsedagen ordnade Linnéa till utan starka drycker, så han inte kände sig ensam.

Några vänner kom, de satt i altanen, spelade brädspel.

Du har haft tur med din fru, Henrik! sa vännerna när de gick.

Ska ni nu gå hem och dricka på mitt konto? skämtade Henrik.

De skrattade och skildes åt. På kvällen satt han med Linnéa på trappan och tittade på stjärnhimlen. Lyckliga. Den kvällen, för första gången på många månader, kände Henrik sig bättre.

Han trodde igen på återhämtning. Och att Linnéa verkligen inte skulle lämna honom. Han kramade henne hårdare.

Vad är det, Henrik?

Allt är bra! sa han.

Äntligen, log Linnéa och pussade honom på kinden.

De var lyckliga

Visst lärde sig Henrik någonting att ibland visar sig kärlek i handlingar, och verklig lycka handlar om att hålla ihop, även när livet svajar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
— Du älskade ju mig aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk… — Aldrig! – sade Marina och kramade Igor. – Du är den bästa mannen! Jag skulle aldrig lämna dig… Han kunde knappt tro att det var sant. Humöret var lågt… Marina hade varit gift i tjugofem år – och under alla dessa år var hon fortfarande omtyckt av män. Hon var inte den vackraste, men alltid den mest eftersökta tjejen. Redan i skolan sprang nästan alla pojkar efter Marina. Ändå var hon ingen klassisk skönhet. Hon skilde sig aldrig från sin man, trots att han var ganska komplicerad. Nej, Marina levde med Vadim till slutet. De växte upp sin dotter och gifte bort henne. Hennes dotter Daria flyttade till Italien med sin man, skickade vackra bilder och bjöd in dem på besök. Men resan blev aldrig av… nu fanns Vadim inte längre. Marinas man omkom i en bilolycka — helt meningslöst. Fast senare fick Marina höra att han antagligen blev sjuk bakom ratten – hjärtproblem. — Han kanske svimmade? – gissade hon. — Nu får vi aldrig veta, suckade väninnan, läkaren. – Orsak: skador oförenliga med livet. Marina var i chock. Väninnan Helena hjälpte till med allt. Och fick höra alla detaljer via sina kontakter. Efter begravningen blev Marina ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans genom åren. Inte för stort för två, men för en – för en kvinna – var det alldeles för mycket. Huset var ändå huset. Det behövs en mans hand i det… Daria kom hem till begravningen. Tog upp frågan om att sälja huset, köpa en lägenhet och att Marina skulle flytta till dem. — Nej för tusan! – utbrast Marina. – Jag byggde inte det här huset för att sälja det. Och Italien… nej tack, jag har sett nog av ert Italien. — Mamma… — Du förstår inget, Darja! skrattade Marina genom tårarna. – Jag bara skojar. — Om du skojar så är det kanske inte så illa ändå. Allt var komplicerat. Precis som den avlidne var. Å ena sidan var Vadim omtänksam och kärleksfull, å andra sidan ett riktigt humörmonster. Kunde driva Marina till vansinne, men bad alltid om ursäkt efteråt. Marina, som var ganska enkel av sig, hängde sig aldrig kvar vid sådant. Så levde de i 25 år! Helt galet… Daria hälsade på men åkte hem snabbt igen. Hennes man jobbade mycket, Daria skötte om sitt eget hem. Marina blev ensam. Fast, hon visste att det skulle nog inte vara länge… Det blev det inte heller. Sörjde ett halvår, torkade tårarna – och såg plötsligt en grupp beundrare omkring sig. Till och med Marinas mamma var alltid förvånad över dotterns popularitet. — Vad ser de i dig? De bara radar upp sig! Du är ju inte ens särskilt vacker, eller har jag missat något? — Du är snäll, mamma, log Marina och målade läpparna. – Skönhet betyder inget. Charm och karisma, det är grejen. — Gå nu, annars hinner friaren tröttna och dra, skrattade mamma. — Då kommer det en annan… ryckte Marina på axlarna. Nu hade det gått nästan trettio år sedan det samtalet, men inget hade ändrats. Kvinnor klagade på att det var omöjligt att hitta en vettig man efter 40. Marina förstod sig inte på det där. Hon hade två friarer vid 46, och båda var fina. Hennes hjärta drogs till Dmitrij. Väldigt trevlig, både att se på och prata med. Välutbildad, social – bra att ta med ut bland folk. Men han var främst duktig på att prata. Med ålderns erfarenhet förstod Marina – han var ingen man att dela vardagen med. Inte i hennes stora hus. Den andra, Igor, var en stadig karl. Kunde både jobba och festa rejält, men var händig och ordentlig, tystlåten men med ett starkt inre driv. Med sin fru var han mild som en hundvalp, men om det behövdes kunde han flytta berg. Marina gillade Igor mindre – av den där fåniga kvinnliga logiken. Han sa inga vackra ord. Igor var tystlåten nykter, men efter ett glas kunde han både skoja och dra historier. Festade ibland, men var alltid uppe tidigt dagen efter, full av energi. Fåordig, men gjorde det han skulle. Marina valde honom. Dmitrij blev sårad över att hans vackra ord inte hjälpte och drog sig undan. Marina gifte sig med Igor, och han var lycklig. På bröllopet sjöng och dansade han hela kvällen. — Du är otrolig, log Helena. – Knappt ett år efter Vadims död och du går och gifter dig. Ingenting har ändrats! Kvinnor kan leta dag och natt, men så fort du sätter foten utanför dörren, dyker de upp… — Säg bara inte ”Vad är det de ser hos dig? Du är ju inte ens vacker!” — Nej, men att du alltid var misstänkt eftersökt, det är sant. — Jag vet inte heller, Helena, ta det med min mamma. Marina blinkade mot väninnan och dansade vidare med sin man som just bjudit upp. Hon dansade undan de sista tvivlen och tänkte – vad gör det om Igor är enkel? Han är stark, händig och ser bra ut. Och hellre tyst än pratig – man kokar ingen gröt på vackra ord. Efter några månader gjorde Igor om Marinas tomt till en sagoträdgård. Rensade, jämnade ut, fixade blomrabatter och byggde lusthus. Det märktes en stadig manshand. Och han tjänade pengar, överraskade Marina med gåvor. Hon jämförde åren med Igor med sitt förra äktenskap och ångrade ärligt att hon inte träffat Igor tidigare. En guldman! På sommarkvällarna grillade de i lusthuset. Marina kisade som en nöjd katt efter maten, Igor log mot henne. — Vad är det, Igor? — Inget, jag är lycklig. Hans första fru var ganska tråkig. Igor trodde aldrig att han skulle hitta en så fin kvinna. De var lyckliga i fyra år, sedan började Igor må konstigt. Trött, gick ner i vikt. Särskilt dåligt efter festandet. — Du måste till läkaren! – sa Marina. – Det är något fel. — Äsch, det går över, Marina! — Kom igen nu, är du rädd för läkare som de flesta män? — Nej… Egentligen var Igor rädd att Marina skulle lämna honom om han blev sjuk. Han visste ju att hon inte gift sig av STOR kärlek – han hade älskat henne mot alla odds. Han blev kär i den där förvirrade kvinnan i butiken – det rörde honom på djupet. Han ville bara ta hand om henne. Mamma hade sagt: — Ska du verkligen leva hela livet med henne? Hon är ju ingen skönhet, inte ung heller. Du kan få vem som helst! Ingen annan betydde något för Igor, bara Marina. Men – om han nu blev sjuk, ville Marina ha honom då? Han vägrade gå till läkaren. På en middag med gäster svimmade Igor och hamnade på sjukhus. Operation genast. — Levertumör. — Cancer?! – blev Marina förskräckt. — Analysen får vi vänta på. Den var godartad, men ändå stor. Läkarna förbjöd Igor det mesta och sa att återhämtningen skulle ta tid. Frågan var om han alls skulle bli återställd. Han blev dyster. Hans mamma besökte honom på sjukhuset. — Vad gnäller du för? Du lever! Marina kommer väl? — Ja… än så länge. — Tror du hon lämnar dig? Hon vore galen! — Jag är uträknad. Kan inte jobba. Femtio år och invalid. Vem vill ha det? — Vad är det här för trams? Nu får du faktiskt rycka upp dig. Ät nu, säger jag! Marina tog över: — Vad är det för svammel, Igor? Du har alla fyra lemmar i behåll. Levern återhämtar sig – visste du det? Om man har över 51 % kvar, så läker den. Du har 60 %. Ge den tid! — Men har jag tid? — Vad menar du? — Har jag någon tid kvar. — Igor, är det något jag inte får veta? — Nej, nej… Han skrevs ut. Värsta tiden började. Minsta lilla och han blev uttröttad. Födelsedagen närmade sig och han ville inte längre fira. Kan inte äta eller dricka som förr. Marina låtsades som inget, åt hans dietmat med glädje. En dag vågade han: — Marina, ska du lämna mig nu när jag blivit så här? — Varför skulle jag? Jag har det bra med dig. — Nu, när jag inte kan göra nåt – vad är det att ha? Jag lider till och med av mig själv. — Äsch. Ryck upp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det här, jag orkar ingenting längre. Marina kramade honom bakifrån, la kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Jag lämnar dig aldrig. Du får ta den tid du behöver. — Du älskar? På riktigt? — På riktigt. Marina lämnar aldrig Igor. Han återhämtar sig långsamt. Hon ordnade hans födelsedag utan sprit, så han inte skulle känna sig utanför. Vännerna spelade spel i lusthuset. — Du har tur, Igor, med din fru, sade de när de gick. — Ni drar väl hem och super nu i stället? muttrade han skämtsamt. På kvällen satt han med Marina på verandan och tittade på stjärnorna. Han vågade tro att han blir bättre, att Marina faktiskt älskar honom och aldrig lämnar. Han kramade henne hårdare. — Vad är det, Igor? — Allt är bra! sade han. — Äntligen. fnissade Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva fler historier!