Drottningen
Mamma, snälla, ta det lugnt nu, men efter årsskiftet kan det bli lite knepigt för oss, ja, ekonomiskt då. Fast, vi lär ju inte svälta ihjäl.
Dotter, du vet jag avskyr långa krusiduller. Säg som det är.
Jag vet, mamma. Okej. Kort och gott: jag har sagt upp mig från jobbet. Så är det.
Hur? Fick du sparken eller gick du själv?
Jag gick själv. Jag vill bestämma själv.
Du är så lik din pappa. Jag kan tänka mig vad han hade sagt om han varit vid liv nu.
Kolla, mamma, vilka vackra domherrar som sitter på grenen där ute, mittemot vårt fönster… Och pappa hade sagt att “det är inte platsen som gör människan”.
Jag var stolt över dig, min flicka. Jobbet, lönen, statusen. Hela stadens kulturchef. På teve stup i kvarten. Folk såg på dig som en drottning, de lyssnade, de respekterade. Du är vacker, slank, stilren.
Mamma… sluta nu. Tårarna syns ju. Skönheten försvinner inte, den stannar hos mig.
Men berätta nu, vad hände? Varför den här plötsliga vändningen? Kom bort från fönstret, sätt dig här bredvid.
Mammi, jag klarar inte av tänket längre. De bryr sig bara om att rapportera rätt tid, tänker på folk bara när de talar i kommunfullmäktige. Jag vill inte ha det så. Som de säger i tingsrätten: oförenliga personligheter.
De där pappershögarna och rapporterna är samma på varje jobb. Ska du inte ens gå på dina vinterarrangemang nu över helgerna?
Jo då, mamma. Hela teamet har ju jobbat på det. Jag går som vanlig besökare. Blir kul.
Ja, kul chef över stadens kultur mitt bland folkets julgran. Ta med mig då, för stöttning?
Du är inte less på julgranar i förskolan, mamma? För varje avdelning, anställdas barn, personalen, och filialen…
Och glöm inte skyddshemmet! Ja, Stina, vi har också våra resultatmål, bland annat antalet barn som deltar i kulturevenemang. Men jag skulle faktiskt vilja gå på din familjejulgran i Stadsparken. Familjejul men själv har du ingen egen. Och nu utan jobb dessutom. Stina! Du fyller snart fyrtio! Är det fortfarande din Pelle du går och väntar på? Han där, din enda? Han drog aldrig till Wien, trots allt prat, skulle ju spela på Wiener Staatsoper! Saxofonist, minsann!
S-A-xofonist, mamma. Adolphe Sax, belgisk mästare, uppfann det blåsinstrumentet för tvåhundra år sen.
Och det är DU som måste påminna mig, som är musikledare? Men du, Stina, den där saxofonisten kan jag aldrig förlåta. Du tänker inte på någon annan, släpper ingen nära. Du åldras, min drottning. Mamma torkar sina ögon. Drottning utan tron! Gammal ogift drottning! Undrar vad pappa skulle sagt?
Han hade sagt, mamma, att en kvinna är som vin blir bara bättre med åren. Gråt inte, snälla. Det ordnar sig.
Ja, din pappa älskade kvinnor.
Han älskade dig mest i världen. Lämnade aldrig din hand, smekte dina fingrar till sista stund. Jag såg det, på sjukhuset…
Jag vet, Stina. Jag grämer mig för att jag sa så sällan att jag älskade honom. Som att det borde vara självklart.
Han kände alltid din kärlek, mamma. Och när du sjöng för honom, kunde han inte få nog av att titta på dig.
Mamma nynnar, torkar tårarna:
Och snön den faller, och snön den faller.
Och allting väntar på något här.
I denna snö, den tunga snö,
Vill jag säga för alla här.
Min allra viktigaste människa,
Se med mig på detta snö.
Den är ren, lik som det jag teg,
Det jag ville säga dig.
Mamma, du träffar mig rakt i hjärtat med den där sången. Jag önskar varje födelsedag i slutet av april att snön ska falla, och någon ska sjunga så för mig…
Men ditt jobb då, Stina? Du har så mycket potential!!! Vad ska du ta dig till?
Jag blir spårvagnskonduktör, mamma.
Men sluta skämta! Prata med Nina i trettiosexan då, hon känner folk på kommunen, Skatteverket, fastighetskontoret…
Jag är allvarlig. Jag har bestämt mig konduktör på spårvagnen. Brukar du åka?
Inte ofta, men visst händer det.
Och vad tycker du om konduktörerna?!
Ja, vad ska man tycka? Som de är inget vidare! Lagg på sig allt möjligt, ulltofflor i sandaler, och skriker över vagnen: “Betala för resa! Flytta bakåt i vagnen!” och igen: “Betala för resa!” Kul jobb, verkligen.
Du får det att låta så roligt! Din imitation är exakt. Mamma, kommer du ihåg när pappa kom hem full en gång och drog sitt rese-skämt? Han drack aldrig annars, men den gången firade de inflytt i nya området. Vi bar hem honom, du skrattade, sa aldrig sett honom så rolig förut. Han drog ett skämt om spårvagnen! Minns du?
Nej, Stina, vad var det för skämt?
En kraftigt berusad man kliver på spårvagnen, svajar längst bak, håller i stången. Konduktören närmar sig strängt: “Mannen, biljett!”. Och han pekar som att höja ett glas och säger: “Skål för resan!”
Åh, Stina, om jag bara kunde få en kväll till med honom, låta honom dra vilket skämt som helst, bara han var här…
Han är med oss, mamma. Jag hör hans röst i huvudet ständigt: “Allt sitter i huvudet, flickor. Byt skiva där uppe så sjunger livet serenad, rockballad, visor, vad ni vill!”
Men varför bytte du aldrig skiva för Pelle då? Han kunde väl inte stå ut med att du var drottning och han bara en musiker? Som Göstas komplex i “Stockholm gråter inte”. Fast i filmen blev det lyckligt ändå. Men nu, Stina, allvar nu! Vad ska du jobba med?
Spårvagnskonduktör, mamma. Börjar direkt efter helgerna.
Nej, Stina, inte du också. Du har alltid varit så kreativ, annorlunda. Men att bli konduktör! Varje hund känner ju igen dig från TV, och nu… Vad skulle pappa sagt?!
Jag följer bara pappas råd. Minns du vad han skrev på mitt artonårskort? Jag kan orden utantill: “Ingen annan ska bestämma över ditt liv. Ta tag i det själv, annars missar du när livet knackar på din dörr och du inte är hemma.”
Och nu är du i spårvagnen? Vilken samhällsutmaning är det?
Utmaning mot mig själv, mamma! Min gamla chef sa att det var dags att “ta av drottningkronan”. Att jag flög för högt, glömt jorden, åkt för lite kollektivt, va? Men han visste inte att min chaufför bröt benet före nyår jag åkte spårvagn och buss i veckor! Jag har fått nog av folk!
Herregud, du har haft chefsjobb inom kulturen! Nu ska du “kultivera” kollektivtrafiken…
Mamma lägger sig på soffan och masserar sina tinningar.
Du har sänkt mig, Stina, med det här beskedet. Verkligen “kulturell knockout”.
Nån klok har sagt att om Gud inte slog oss till marken ibland, skulle vi aldrig hinna titta upp mot himlen. Kolla ut, mamma, solen bryter fram, snön faller, barnen matar fåglarna i holken. Och snön fortsätter falla
Stina börjar sjunga: “Och snön den faller…”
Vår galna Stina! Vet du att en konduktör har fem gånger sämre lön än du haft? Vad ska jag ta mig till med dig? Ska jag tacka ja till hjälp från översten, Per-Olof på våning två?
Mamma, han är faktiskt trevlig. Pensionerad officer, änkeman, hederlig och givmild. Jag vet ingen kan mäta sig med pappa. Men han har varit borta nästan tio år nu
Men Stina, du kommer bli uttråkad som konduktör! Inget kreativt alls! Fast pappa sa alltid, att om du blev städare, skulle du ändå hitta på något… Men kan du inte åka till Kanarieöarna för komp-pengarna? Tänka på livet där?
Mamma, vad sägs om Göteborg istället, på min kompensation?
Stinas mobil ringer. Mamman lyssnar spänt.
Stina svarar: “Bra, jag börjar den fjärde januari. Dokumenten är redan hos personalen. Tack.”
Mamma, förlåt ingen Kanarieö, ingen Göteborg!
*******
Spårvagn nummer 7 slutförde dagens första resa genom hela Uppsala ut till Gränby. Alltid mycket folk. Slutstationen.
Börje, får jag låna din mikrofon? Lite som en guide?
Du hittar då alltid på saker, Stina. Du har pyntat hela vagnen i glitter och kulor. Citat åt folket sitter på väggen. Vad står där idag?
“Lycka är att få gå vägen man själv har valt!”
Jo, Stina, det är speciellt att ha dig som konduktör. Min kollega Håkan är faktiskt lite rädd för dig. Han blev ställd när du gav honom en pärm med svenska flaggan. Nu går han runt i tröjor med kronan på bröstet och säger vi kör svenskar, inte vilket folk som helst, minsann! Du bär nästan uniform. Håkan tycker dig likna en artist. Och allra mest, när du satt upp våra egna ordspråk på väggen! Vi skrattade oss halvt fördärvade.
Stina, vid konduktörsstolen, läser högt:
“Prata i telefon tyst eller intressant!” spårvagnsförare Börje Andersson.
“Om du inte lämnar plats åt tanten, gör jag det.” spårvagnsförare Håkan Dahl.
Rena filosofin, konstaterar Stina.
Vi citerar dig också, får vi säga du? Som du brukar: “Byt skivan i huvudet, så blir det schlager vilken du vill!”
Fast det var faktiskt pappa som brukade säga så.
Jaså, är han borta?
Han dog i en olycka. Han byggde hus, broar och skolor dog i mammas famn på sjukhuset.
Förlåt, Stina. Och mamma vid liv?
Ja, hon leder barnkören på förskolan. Men vet du vad, Börje? Jag vill spela musik på vagnen. Något lätt, till resenärernas glädje.
Stina, folk är olika. Någon stör sig…
Reglerna förbjuder inte musik om ingen tar illa upp. Det handlar om stämning. Aristoteles sa redan att musik påverkar människan att både slappna av och bli glad! Jag lovar välja rätt musik folk kommer gilla det. Kan jag få mikrofonen?
Vagnen rullar, passagerarna betalar, resan fortsätter… Stina sitter bredvid Börje, tar mikrofonen och berättar med säkrad röst:
Kära medresenärer! Här åker ni den längsta rutten genom hela Uppsala, från Granvägen. Därute andas vi in friskaste luften i staden populärt för barnfamiljer. Om femton hållplatser når vi centrum, “Ljusa gatan”, verkligen ljus nu om vintern av snö och ljusdekorationer! Och hela staden bjuder på vintermarknad, dockteater för barnen vid torget, och vårt unika träbyggnadsmuseum. På nyår finns också familjejul i Stadsparken. Glöm inte gå av! Ha en trevlig färd!
En ung röst från vagnen: “Säg vad som visas på ‘Saga’-bion då!” Stina svarar blixtsnabbt: “Tyvärr, vår vagn passerar inte Saga. Byt till ettan i centrum, åk tio hållplatser. Där visas komedin ‘Granslänten 15’. Men jag skulle rekommendera ‘Stjärnbion’ efter vår linje. Tre salonger, tre filmer: ‘Granslänten 15’, en vuxensaga om Ille från Skara, och melodramen ‘Julpaketet’.”
Börje säger tyst: “Jag och frugan kommer till Stadsparkens jul. Sant att det blir lotteri och svensk glögg?” “Sant”, ler Stina. “Du hittar på mer snart, Stina. Sätter jag en slant på!”
Min dröm, Börje, är levande musik i vagnen, åtminstone på helgerna… På julen kan trion “Ljusa Nåd” sjunga. Till Vysotskijs födelsedag byts det till gitarr, till våren dragspel.” Stina ringer mamma: “Mamma, förlåt, i år blir det ingen familjejul dubbelpass! Gå dit med Per-Olof han blir glad! Kram!”
Dagen ut ropade Stina annonser inför kulturarv, bjöd in till konserter och teater, alltid vänlig och diskret. Efter en månad var hennes stil redan känd i hela Uppsala; ryktet om “den annorlunda konduktören” spreds snabbt.
***
Tre månader in i jobbet hade nyheten om spårvagn 7 och dess originella konduktör nått ledningen.
Stina Andersson, kan du komma in! sade chefen, Jonas Berglund, strängt. Jag förstår inte vad du gör här. Din uppgift är biljettförsäljning men du sitter och underhåller passagerarna? Snart har vi klagomål!
Herr Berglund, tack för möjligheten att prata om kvalitén på vår trafik! Era förare är av toppklass. Jag försöker bara pigga upp och kultivera våra resenärer, se “guidad tur och konsert” som ett innovativt projekt.
Berglund svettas, torkar pannan, ställer sig och sjunker ned i stolen igen.
Intäkterna ökar på linjen, visserligen. Men folk är olika; vissa ogillar sång, vissa musik, det är inte förutsatt!
Men det är heller inte förbjudet! Och i reglementet står det: konduktören ska bidra till säkerhet och trivsel.
Men andra konduktörer klagar på dig.
De känner mig inte jag jobbar dubbla pass.
Du går inte ens runt med biljetten! Du sitter där, bredvid föraren, som en drottning!
Stina nynnar lågt på en gammal refräng, blickar lugnt på chefen men svarar tydligt:
Regler säger konduktören får inte kräva betalning. Bara sälja biljett om någon ber om det. Det är passagerarens sak att betala. Kallar de mig drottning? Jag sitter vid dörren, alla betalar när de kliver på korten går säkert genom vagnen, och kontrolleras av kameror!
Men vi har inga kameror! Du ljuger!
Nej då, jag drömmer om, och det vore bra med kameror som säkerhet.
Chefen suckar:
Så du reser dig aldrig ur stolen?
Jo, ibland för att hjälpa någon med rullator eller barnvagn, eller torka en tår på ett barn. Annars går folk fram själva; vissa är nyfikna på drottningen där framme, och då betalar till mig ändå. Herr Berglund, älskar du vår stad?
Jag är inflyttad igen efter en skilsmässa. Mycket nytt för mig.
Just därför borde folk få veta vad som händer här. Jag är bara en navigatör pekar på kultur och natur. Och du borde verkligen se “Skilsmässa på herrars vis” på stadsteatern. Riktig komedi.
Tack Stina, nu har jag styrelsemöte. Men om du bjuder med mig nån gång, tackar jag nog inte nej…
********
Projekt “Konduktördrottningen” levde vidare med början i februari och mars. Stina fick till och med en blomma till den 8 mars från Jonas Berglund, och till hans födelsedag fick han av henne två biljetter till teatern. Men följare fick hon inga. Kollegorna fnös åt sjuan, kallade henne spritt språngande: “Så låg lön och ändå hålla på och hitta på!” Och skvallret sa att “drottningen” hade tjogtals sponsorer, fast ingen visste att familjens enda vän var pensionerade översten Per-Olof.
********
28 april. Lördag. Stinas födelsedag. Mamma trugade henne att ta ledigt men Stina ville jobba. Hon promenerade till trafikledningen, trots kalla vindar, tänkte på hur “melodierna och rytmen” inom henne blivit starkare sedan hon sagt upp sitt högstatusjobb. Och plötsligt föll snöflingor ner från himlen på hennes födelsedag i april! Hennes barndomsdröm gick i uppfyllelse snö i april.
I salongen hade förarna pyntat för henne med papperssnöflingor. Håkan, dagens förare, gav henne en chokladask och en blank ny mikrofon: “Vår drottning ska ha det finaste!” Hon gav dem bärs och boken “Mitt Sverige” som tack.
Passagerarna var få, men i centrum välfylldes vagnen. Plötsligt klev han på: Pelle, mannen i hela hennes liv. Han höll instrumentfodralet ovanför huvudet och kunde inte betala själv. Hjärtat slog så hårt att hon nästan snubblade. För första gången bröt Stina mot sin vana: “Betala biljett! Kamera i vagnen! Flytta längre bak!” ropade hon, och smet bakåt för att gömma sina känslor. Och då hörde hon levande musik. Romantiska toner strömmade från Pelles saxofon och “Och snön den faller, och snön den faller…” fyllde både vagnen och drottningens inre.
