Drottningen
1 januari.
Mamma, ta det lugnt nu, men från och med årsskiftet kan vi hamna i lite knipa, ja, ekonomiskt alltså. Men svälta lär vi nog inte göra.
Dotter, sluta krångla, du vet att jag hatar långa utlägg.
Vet, mamma. Kort sagt: jag har sagt upp mig. Så.
Hur så? Självmant eller blev du kickad?
Självmant. Jag vill ta egna beslut.
Precis som din far. Jag kan bara föreställa mig vad han skulle ha sagt om han varit kvar.
Mamma, titta där ser du dom fina domherrarna som sitter i trädet framför fönstret… Om pappa varit här hade han sagt det är inte platsen som gör personen.
Jag var så stolt över dig, min dotter, hade sån glädje av ditt jobb, din lön, din status. Kulturchef i hela staden. Såg dig på TV titt som tätt. Folk såg nästan på dig som på en drottning, lyssnade, respekterade dig. Du var alltid så vacker, smal och stilig.
Men mamma, sluta nu. Skönheten försvinner ingenstans, jag behåller den.
Vad hände då? Berätta nu. Hoppa upp från fönstret, bli inte kall, sätt dig här.
Mamma, jag har bara för olika syn på livet jämfört med ledningen. För dom räknas bara rapporter och statistik, de bryr sig om människor mest i sina tal. Inte min grej. Som när man skiljer sig i domstolen olika personligheter, bara så.
Men gumman, sånt gäller väl alla chefer. Tänker du inte ens gå på dina evenemang nu under jul och vinter?
Jo då, självklart. Vi jobbade ju med hela teamet. Men nu blir jag åskådare. Lite kul på sitt sätt.
KUL?! Kulturchef står bredvid granen som vilken annan som helst. Ta med mig åtminstone, så jag får stötta dig.
Trodde du var trött på alla förskolans nyårsgranar: en för varje grupp, personalens ungar, och så på filialen…
Och du glömde barnhemmet! Vi har våra egna måttstockar, du vet. Men din familjejulgran i Stadsparken skulle jag gärna vilja gå på. Du ordnar sådana där julgranar, men har ingen egen familj, och nu ingen tjänst. Frida! Du fyller fyrtio snart! Längtar du fortfarande efter Pär? Pär den förste och siste! Han kom aldrig iväg till Wien, skulle ju spela på Wiener Staatsoper! Saxofonist, ja…
S A X o f o n i s t, mamma. Adolphe Sax uppfann den för två sekel sen, minns du?
Tror du jag glömmer det, din mor, musikledare? Din saxofonist förstörde dig du släppte ingen nära dig sen dess. Du åldras, Frida, min drottning. Mamma gråter. Drottning utan tron åldrande ogift drottning! Vad skulle pappa säga nu?
Han skulle säga, en kvinna som vin! Ju äldre, desto ädlare. Gråt inte, mamma. Allt löser sig.
Ja, han älskade kvinnor, pappa.
Men det var dig han älskade mest. Han släppte aldrig din hand ens på sjukhuset, mamma…
Jag vet, Frida, jag ångrar att jag sa för lite av det till honom. Man tog kärleken för givet.
Pappa kände alltid din kärlek, särskilt när du sjöng för honom. Då kunde han inte ta ögonen ifrån dig.
Mamma börjar sjunga, torkar tårarna:
Och snön den faller, och snön den faller,
och allting väntar nog på nåt mer.
Under snön, under mjuka snön
vill jag säga högt:
Min käraste av alla i livet.
Se med mig på vinterns snö.
Den är lika ren som det där hemliga
som jag vill våga säga…
Mamma, den där sången går alltid rätt in i hjärtat. Jag har alltid drömt om snö på min födelsedag, tänk om någon sjöng så för mig…
Men jobbet, Frida? Din potential är enorm! Vart ska du ta vägen?
Jag tänkte bli busschaffis, mamma.
Sluta ironisera! Prata med Ylva i trettiosexan, hon har kontakter på myndigheten, Skatteverket, Fastighetskontoret…
Nej mamma, jag menar det. Jag tar ett jobb som konduktör. Åker du buss ibland?
Inte ofta, men jo.
Ja, vad tycker du om konduktörerna då?
De är ju… obemärkta! Ser ut som de sover, massa lager kläder, foppatofflor över raggsockor, och så höjer dom rösten: Betala biljett! Flytta bakåt i bussen! Kreativt, verkligen.
Du är rolig: “Betala biljett!” Du låter precis som dem. Minns du när pappa kom hem onykter en gång och drog vitsen om bussen?
Minns inte, vilken vits?
Full karl kliver på bussen, nästan ramlar omkull. Konduktören säger bryskt: “Betala, tack!” Han visar med fingrarna ett snapsglas och svarar storstilat: Okej skål för biljetten!
Åh Frida… Om jag ändå fick bjuda pappa på en snaps nu…
Han är alltid med oss, mamma. Hans ord finns kvar: Det sitter i huvudet. Byt melodi där inne, och livet blir allt ifrån serenad till schlager.
Ja, varför bytte du inte melodi med Pär din? Han gillade inte att du var drottningen, han ville inte vara din hovmusiker. Ungefär som den där filmen Stockholm gråter sällan…
Det är ändå inte det vi ska prata om, mamma. På riktigt jag kör igång som konduktör direkt efter helgerna.
Nej Frida, inte du. Du har alltid varit lite galen, men inte såhär! Alla i stan känner dig, du har varit på TV, och nu konduktör? Om din far bara hade vetat…
Det är pappas ord jag följer. Minns du hans dikt till min artonårsdag? Minns: ingen kan besluta åt dig. Du måste ta hand om ditt eget liv annars står livet och knackar fast du inte är hemma.
Du menar bussen är ditt nya hem?
Det är min utmaning till mig själv, mamma! Kulturchefen sa till mig att jag borde ta av kronan, att jag blivit för högtravande och glömt det vardagliga. Han visste inte att jag åkt kollektivt hela december när tjänstebilschauffören brutit foten…
Herregud, från höga kulturposter till biljettkollare!
Jag ska förädla medarbetarna OCH passagerarna!
Mamma suckar och lägger sig på soffan.
Ja, nog slog du ut mig med ditt nyårsbesked. En riktig käftsmäll.
Någon klok har sagt: ibland lägger Gud oss på rygg för att vi ska kunna titta på himlen. Mamma, se solen skimrar i snön, ungar har hängt upp fågelbord där domherrar äter. Och snön faller…
Frida nynnar: Och snön den faller….
Våra tokiga Frida! Lön för konduktör är en bråkdel av vad du hade! Snart måste jag väl acceptera hjälp av pensionerade major Sjöberg på andra våningen…
Han är faktiskt schysst, mamma. Envis, pålitlig, generös. Pappa var unik, men han finns kvar i hjärtat. Det är snart tio år sen nu…
Frida! Men du kommer ju krypa ur skinnet av tristess på bussen! Men pappa brukade säga att du skulle hitta glädje även som parkvaktare. Eller varför inte ta ut kompensation för outtagen semester och dra till Kanarieöarna? Tänka klart där.
Bättre du och jag tar semester tillsammans på Gotland? På min bekostnad!
Frida får ett samtal. Mamma lyssnar spänt.
Jaha, då börjar jag fjärde januari. Mina papper finns redan på bussbolagets HR-kontor.
Mamma, förlåt, inga resor jobbet väntar!
*******
Buss nr 7 har kört första turen genom Uppsala. Populär linje, alltid mycket folk. Slutstation.
Sven-Erik! Får jag använda din mikrofon? Typ som en guide.
Vad har du nu hittat på, flicka lilla? Du har redan hängt glitter och kulor i bussen, satt upp dagens citat på bästa platsen. Vad står det där nu?
Citat, Sven-Erik!
Visst: Det är fint att vara på väg mot sin egen framtid!
Du är rolig, Frida. Har turen att jobba med en sån konduktör på gamla dagar! Fast Karlsson, min kollega, han vågar knappt titta på dig. Han blev helt paff när du gav honom en ny pärm med Sveriges vapen på, och bytte ut hans gamla papper.
***
Frida ler, vilar bredvid föraren och läser högt:
Prata i mobilen antingen tyst eller intressant! busschaufför Sven-Erik Andersson.
Om du inte reser dig för damen, gör jag det. busschaufför Karl Karlsson.
Det är filosofi för alla tider! säger Frida.
Vi citerar dig också: Allt sitter i knoppen. Byt melodi så kommer glädjen.
Det är pappas mening, Sven-Erik.
Varför då i dåtid?
Han gick bort i olycka. Byggde hus, broar, skolor… dog i mammas armar på sjukhuset.
Ursäkta, tjejen. Livet alltså. Men mamma lever?
Ja. Hon är musikledare på förskolan. Och Sven-Erik jag vill spela musik i bussen! Några ord i mikrofonen, och sen en låt.
Nja… folk är olika. Några gillar inte högt ljud, andra hatar vissa låtar…
Jag har kollat reglerna inget förbud mot musik. Det ska bara höja stämningen och inte störa. Aristoteles sa att musik påverkar känslor! Jag väljer passande låtar, du får se. Och så kan vi göra trevliga tillkännagivanden, såklart inte i rusningstrafik!
Bussen rullar mot centrum. Passagerare kliver på, betalar, sätter sig… Frida sätter sig bredvid Sven-Erik, tar mikrofonen och presenterar sig med klar röst:
Kära resenärer! Ni åker nu stadens längsta busslinje, startade på Skogsgatan där har vi fräschaste luften, och många åker hit för att promenera i skogen. Om femton stopp är vi i centrum vid Ljusgatan som verkligen lyser under vintern. Missa inte vår julmarknad där, eller barnteater på Folkets Hus. Och på Gamla Vägen hittar ni stadens unika friluftsmuseum i trä, strax innan Sundby stoppet. Och viktigt vi bjuder in alla till familjegranen på Stadsparken vid Trädgårdsgatan till gamla nyåret. Välkomna, och njut av färden och helgerna!
En yngling i bussen utmanar:
Kan ni också säga vad som går på bion?
Nej, vår buss går inte till Bio Saga, du måste byta i centrum och ta linje 1, tio stopp till. Idag visas “Julgransgalan 15”, men jag rekommenderar hellre Bio Stjärnan precis på vår linje. Där är tre salonger, tre filmer: både julkomedin, en saga och en romantisk drama.
Sven-Erik böjer sig fram.
Jag och frugan går på familjeträdet i parken, det är säkert. Visst blir det lotteri och svensk glögg?
Absolut, säger Frida och ler.
Hon fortsätter drömma högt.
Tänk om vi kunde ha levande musik ibland, särskilt under helger. Kanske några som sjunger folkmusik på Trettondagsafton? Eller gitarrist på Vysotskijs födelsedag? Jag känner en grym dragspelare till fastlagen!
Frida ringer sin mamma.
Mamma, förlåt, familjegranen blir utan mig i år. Jag jobbar dubbelskift. Det är personalbrist! Men du kan ta med dig major Sjöberg jag tror ni båda skulle bli glada!
Under nästa busstur använder Frida mikrofonen till att tipsa om stadens kulturupplevelser, alltid vänlig, aldrig påträngande. Snart vet alla om konduktören på sjuan och ryktet går över hela Uppsala.
***
Efter tre månader ringer chefen på bussbolaget till samtal.
Frida Andersson, det är ett par saker… Du kanske hamnat fel? Du säljer biljetter och sen har du mini-event här! Folk pratar om dig överallt. Snart får vi klagomål…
Men Anders, får jag påminna om att bra turer handlar lika mycket om förarnas service. Jag är stolt över att jobba med klassförare som Sven-Erik och Karl. Sätt mina små tillställningar på kontot innovation.
Anders torkar svetten.
Sanningen är att biljettintäkterna på linje 7 har stigit. Men… vissa gillar inte musik och sång på bussen. Du är för mycket ibland!
Men inget säger att det är förbjudet, chef! Dessutom har vi i uppdrag att skapa trygghet och trivsel det står hos er själva!
Kollegor är skeptiska du sitter bara bredvid föraren, säljer knappt biljetter. Dom pratar om dig som drottning med egen hov…
Men vi har en egen ordning: alla går in fram och ut bak. Betalning sker antingen direkt eller via kort, jag förklarar processen lugnt för passagerarna…
Och kameror i bussen? Du hittar bara på!
Fantasi är viktigt! Men kameror borde faktiskt finnas för säkerhetens skull!
Eftertänksam chef.
Du går runt i bussen också?
Självklart hjälper äldre, barnvagnsmammor, tröstar om någon gråter. Ibland kommer passagerare fram själva, kollar in drottningen. Under allsång och påhitt glömmer de att bli sura.
Älskar du Uppsala?
Med hjärtat! Mycket har blivit bättre här. Det vill jag lyfta för folk. Du borde se vår nya dramaföreställning i teatern, Anders!
Frida, kanske vi kan ta en kväll där någon gång…
********
Projekt “konduktören-drottningen” fortsatte hela våren. Frida fick till och med en liten bonus av Anders till Internationella kvinnodagen! Kollegor tyckte hon var galen: engagerad för en låg lön. Folk skvallrade att drottningen hade sponsorer, men ingen visste att hennes enda välgörare var pensionerade major Sjöberg som beundrade Frida uppriktigt och älskade hennes mamma.
********
28 april. Lördag. Fridas födelsedag. Mamma ville ta henne ledig, men Frida ville hellre vara på sin älskade busslinje, bland sina resenärer. På morgonen promenerade hon till depån, i ovanligt kyligt vårväder. Hon gick och kände hur melodin i livet aldrig varit så tydlig sen hon sa upp sig. Och plötsligt, mitt i allt, började små snöflingor dala från Aprilhimlen hennes barndomsdröm! Snön smälte direkt, men gav ändå en känsla av magi.
Bussen var dekorerad av hennes förare med prassliga vita papperssnöflingor. Karl gav henne en ask choklad och en fin mikrofon: “Vår drottning förtjänar det bästa!” Hon tackade med hälsosam bärlikör och boken “Mitt Sverige”.
Det var glest med folk till en början, men i centrum blev det trångt. Och så, mitt i rusningen, klev plötsligt HAN på hennes Pär, den enda. Med saxofonfodral under armen. Hon tappade rutinen och nästan ropade: Biljett hitåt! Kameran är på! Gå längre in! Hon kämpade sig bakåt genom bussen, skakig av känslor. Och så, plötsligt, klingade levande musik ut. Pärs känslosamma saxofon fyllde bussen och Fridas hjärta med melodin: Och snön den faller…
Slutligen har jag förstått att ibland måste man våga släppa titlar och status, för det är i mötet med verkliga människor, på verkliga platser, som livet plötsligt blommar igen. Man är drottning i sitt eget liv om man vågar välja vägen själv.
