**Dagboksinlägg:**
*En prins som försvann*
Hon hade aldrig träffat någon som honom. Elin mötte Johan när han precis kommit tillbaka från lumpen. Han såg ut som om han klivit rakt ur en modetidning lång, atletisk, med hypnotiskt gröna ögon och svart, lockigt hår. Jämfört med honom kändes Elin vanlig, trots att hon var söt: blont hår, slank figur, ett varmt leende. Hon kunde knappt fatta sin tur av alla tjejer valde han just henne.
*”Vad ser han i dig?”* viskade vänninnorna. *”Sån där snygging stannar inte länge. Han lämnar dig.”*
Men Elin log bara hon trodde på deras kärlek. De gick på bio, dansade, umgicks med vänner. Johan berömde aldrig hennes utseende, men han var alltid där, och hans beröring fick henne att svindla. När hon förde hem honom första gången, rynkade mamman Karin pannan. Senare, i enrum, viskade hon:
*”En vacker man är en annans man, kära du. Sällan trogna. Vänta med bröllopet, pröva honom. Han verkar… för perfekt.”*
Elin blev arg. Hon litade på Johans känslor, ville inte höra tvivel. Men mamman hade sått en frö av oro i hennes hjärta.
Långsamt förändrades Johan. Först träningen, sedan simhallen, sedan nya bekantskaper. Elin gick med på träningarna för att vara nära honom, men kände sig stel bland de attraktiva, muskulösa tjejerna. Johan kastade blickar åt deras håll, och hon gick hem tidigare, försökte dölja tårarna.
*”Du är svag som en docka,”* skrattade han när hon blev förkyld efter simningen. *”Stanna hellre hemma med dina böcker.”*
Orden gjorde ont, och hon mindes mammans varning. Hon kände hur Johan blev kallare. Fler och fler kvällar ute ensam, utan att ringa, bjuda med henne eller ens låtsas om det. Sedan, helt enkelt, försvann han. Han svarade inte längre.
*”Ringer han inte?”* frågade Karin.
*”Nej”* viskade Elin, vänd mot väggen.
*”Res dig! Vi går till frisören!”* befallde Karin. *”En ny frisyr är första steget mot ett nytt liv. Sedan syr vi en klänning du är duktig på det.”*
De köpte tyg, Elin ritade mönster, försökte glömma. Rykten om Johans nya kärlekar nådde henne, men hon höll stånd. När hon efter några veckor dök upp på dansen i ny klänning, lätt, strålande vände alla huvud. Hon blev sedd.
En kille, Markus, blyg och enkel, började ta hand om henne. Ingen skönhet, men med ögon som bara såg Elin varma och ärliga. Efter en månad friade han.
*”Det där är en man!”* sa Karin. *”När han älskar, gifter han sig. Vad säger du?”*
*”Ja,”* svarade Elin lugnt.
*”Älskar du honom?”*
*”Hur skulle jag inte? Han är snäll, hårt arbetande, trogen. Jag är allt han behöver och bara jag.”*
Bröllopet var varmt, fyllt av kärlek. Elin och Markus började från början: första stolen, första tallriken. Ett år senare föddes dottern, och tre år därefter sonen. Familj, kärlek, lycka.
Hon tänkte inte på Johan längre. Bara hörde då och då hur han lämnat sin fru, sprungit till en älskarinna, nu levde här och var. Elin log:
*”Vad var vi? Bara en del av ungdomen. Må han vara lycklig, om han kan.”*
Hemma väntade barnen och maken. Och mamman klok, god, den käraste. Hon som räddat Elin från verklig smärta. Tack vare henne hittade Elin sin stilla, sanna lycka.
*Mamma var alltid nära. Utan dig är livet inte lika ljust.*
