Drömfångaren
Igen?! Silje! Silje, vakna! Innan hon väcker de små! Håll henne! Liv gled ner från sängen och ruskade syrran i axeln. Undrar när hon ska börja sova en hel natt
Saga vrider sig i drömmarna, hennes låga, plågade stön fyller rummet med en så tryckande stämning att Liv ser sig om, rädd att någon står bakom henne.
Som i en dålig skräckfilm! mumlar Silje, drar täcket om sig och går yrvaken fram till Sagas säng.
Hon lägger sitt täcke över Saga, kryper ner bredvid och håller om sin syster, och börjar sjunga tyst:
Sov du lilla videung, än så är det vinter kvar Men oj! Liv! Det där hjälper inte! Hon är glödhet! Hämta mamma!
Liv tvekade ett ögonblick men gick till slut ut i föräldrarnas sovrum. Vad ska hon göra? Saga är deras barn lika mycket som de andra. Mamma skulle bli vansinnig om hon fick veta att de dolde något.
I föräldrarnas sovrum är det tyst. Liv sträcker ut handen över spjälsängen där lille Samuel sover tätt ihop med sina föräldrar och rör försiktigt ryggen på Karin.
Mamma
Karins bruna ögon slås genast upp, som om hon redan varit vaken, och hennes varma hand sluter sig om Livs fingrar.
Vad är det, älskling?
Saga mår dåligt! Hon har kanske feber. Hela hon brinner!
Samuel gnyr till i sömnen och Karin sjunger direkt, precis som Silje nyss:
Sov, sov du lilla, sov
Hon tar Livs hand och lägger försiktigt den på Samuels rygg.
Gunga honom lite så han inte vaknar. Jag kommer
Nena av smärtan i ryggen efter gårdagens misslyckade hopp ner från stegen har Karin glömt, när hon nu snabbt tassar iväg bort till barnens sovrum, lyssnande efter ljuden i huset.
Huset är Karins stolthet. Hur många gånger har hon fått höra att bygget aldrig skulle gå? Att allt slit var onödigt och att lägenhet vore mycket enklare?
Släktingarna ryckte på axlarna, tveklöst slängande ur sig sårande ord:
Varför behöver ni ett sånt här stort hus? Ni har ju ändå inga barn!
Och varje gång snörptes Karins hjärta åt, huvudet sänktes, som om någon bestämt att hon inte var värd att bära det stolt. Kan du inte bli mamma? Då får du väl se till att inte göra för mycket väsen av dig!
Efter dessa kvällar tog Anders henne i famnen. Han kunde förundras över hur hennes kind passade precis i fördjupningen vid hans hals. De smälte samman, kände inte bara värmen utan också alla tankar, även de mest gömda.
Lyssna inte på dem, Karin. Du vet att de inte fattar.
Men de har ju rätt, Anders. Tänk om det aldrig blir barn
Det återstår att se! sa Anders sammanbitet varje gång.
Visst, det kändes möjligt när man hade pengar nog och bodde nära Stockholm. Men klinik efter klinik alltid samma besked. Läkare skakade på huvudet.
Vi är inga trollkarlar!
Karin gömde blicken, också för Anders. Hon vågade länge inte nämna det självklara för honom. Men när han en dag pratade om att bygga hus, orkade hon inte tiga längre.
Inte med mig, Anders Du borde få ha en familj, och om jag inte kan ge dig barn, då då vill jag skiljas.
Aldrig i livet! sade Anders, och dunkade tekoppen i bordet så han brände sig på örat. Ta och sluta nu, Karin! Ingen kommer någonsin att få dig att lämna mig, fattar du väl? Ja, jag kanske inte kan prata snyggt, men ändå! Jag släpper dig aldrig.
Jag?! Karin glömde nästan att hon skulle gråta.
Vem annars? Ska du slänga bort oss bara för det här? Jag behöver dig! Barn blir det så blir det, annars får det va. Det är inte alla som måste bli föräldrar.
Men Karin litade inte på orden. Nu var Anders ung och stark, men en dag skulle saknaden ändå hinna ifatt.
Anders höll fast vid henne. Han hade väntat hela livet på den som skulle bli hans glädje.
Det här var Karins andra äktenskap.
Första gången gifte hon sig som nittonåring mest för att bli fri från mamma Ingerd, allt kontroll och kritik. Ingerd älskade och höjde Karin till skyarna ena dagen och slet ner henne nästa.
Hur hamnade jag med ett sånt hopplöst barn? Ena stunden ett geni, nästa… vad har du i huvudet egentligen, Karin?!
Karin visste aldrig hur hon skulle svara. Hon slöt sig, under mammas blick, tyst och undrande hur man älskar någon som ständigt skriker åt en.
Om någon frågade hade hon svarat ja, så klart hon älskade sin mamma. Men ju äldre hon blev, desto mer insåg hon att utbildning, jobb och vänner inte gör en människa varm. Ingerd var smart, läsande, alltid social, men med sin egen dotter gick det aldrig.
Varför älskar du mig inte, mamma? kom spontant, en vecka före Karins bröllop, när Ingerd fnös åt brudklänningen.
Mamma! Svara! Jag är ditt enda barn. Du och pappa bråkade aldrig. Varför är du så hård mot mig?
Sluta larva dig! Vänta du bara tills du har egna barn, Karin, då förstår du. Det är svårt att älska ett barn ibland. Tycker du att jag gjort för lite?!
Det handlar inte om det
Jo, om just det! Din pappa brydde sig bara om sitt, jag fick ta allting, skulle det varit en son hade det varit annorlunda
Då förstod Karin plötsligt att hennes föräldrar önskat sig en pojke, och hennes födelse möttes med likgiltighet.
Herregud, medeltida pojkar så, flickor så! Om jag får egna barn lovar jag att aldrig göra skillnad.
Bröllopet blev påkostat och stökigt. Karin stod stumt i den snäva klänningen och mamma lovordade henne inför släkt och vänner.
Men äktenskapet höll bara knappt två år. När Karins graviditet slutade i missfall, lämnade maken hemmet utan att vänta på hennes utskrivning.
Lägenheten Karin fått av sina föräldrar stod tom. Ingerd babblade om att nu var det dags att rycka upp sig, plugga klart och hitta en RIKTIG man.
Karin protesterade inte. Men samma kväll gick hon till pappa Klas och bad om hjälp att få bo själv.
Pappa, snälla låt mig flytta. Jag klarar inte att vara kvar hos er.
Varför?
Det gör för ont
Den gången förstod Klas. Han bestämde omgående att stödja dottern ekonomiskt. Det var första gången Ingerd höll tyst.
När Karin några månader senare fick jobb och tackade nej till ekonomisk hjälp, bad Ingerd ändå maken att fortsätta lägga undan pengar åt dottern, om hon skulle behöva.
Karin tog sin examen, gjorde karriär, men hade svårt att hitta någon att älska. Hon var inte mindre attraktiv än andra, men saknade den gnista som kan tända lågor. Hon var en glöd som aldrig riktigt tände.
Allt hade sin orsak. Komplikationer efter förtidig förlossning gjorde det troligt att hon aldrig skulle kunna bli gravid igen. Det beskedet krossade henne.
Alla i familjen märkte hur livslusten försvann. Moster Solveig tog tag i Ingerd:
Har du sett på flickan, Ingerd? Hon är som en staty, ögonen är ju döda! Du måste göra något.
Karin själv märkte inte att släkten började arrangera fler sammankomster, ofta med unga män i närheten.
En sådan kväll mötte hon Anders.
Han var ingen inbjuden gäst han var taxichauffören som skjutsade dit en moster och när snön gjorde det besvärligt, slet Karin upp bakdörren till bilen och sade med bestämd röst:
In till stan tack!
Kanske kom tålamodet till vägs ände just den kvällen. Och den traditionen att behöva läsa dikter för hela släkten på deras kalas ville hon bara fly ifrån.
Anders frågade inget, körde henne till adressen, log när hon rafsade igenom fickorna.
Ojdå
Vadå, inga pengar?
Nej, glömt väskan på landet Nycklarna är här, men plånboken är ju kvar
Strunt samma, ge mig ett leende så är vi kvitt!
Karin skakade allvarligt på huvudet:
Vänta, jag hämtar!
Men Anders väntade aldrig. När Karin rusat ner med pengar, var han redan borta. Hon undrade vad ödet ville med den där märkliga träffen.
Mamma blev ursinnig över Karins flykt, men pappa Klas nöjde sig med att påminna om att man måste säga till innan man sticker, så ingen tror att något har hänt.
Nästa morgon stod Anders där, i samma vita bil.
Hoppa in!
Han var trygg, rolig, bredvid Karin som i sina stövlar var längre än han.
Deras vänskap blev snabbt djup. Karin var osäker, visste att familjen aldrig skulle godkänna dem.
Och Ingerd gjorde faktiskt skandal. Hotade att förskjuta dottern.
Men den här gången vek sig Karin inte. För första gången visste hon vad hon ville.
Hon berättade om sin barnlöshet långt innan bröllopet.
Vad säger du nu? hon vred på den nalle Anders gett henne. Vi kanske aldrig får barn
Folk gifter sig väl inte bara för barnens skull? Jag älskar dig, inte för någon annans skull.
Det säger du nu
Och jag menar det! Pappa sa alltid att man håller sitt ord.
De gifte sig i Stockholm och firade i Anders hemby. Karins föräldrar kom inte. Pappa dök bara upp en sväng, lämnade ett knappt grattis, rädd för mammas vrede.
Med Anders föräldrar gick det bättre. Marianne, Anders mamma, sade bestämt:
Men du, flicka lilla, mat måste du ha! Är du hungrig får du inte tveka! Kom med in i köket! Jag visar.
Mamma! skrattade Anders, när Karin förlägen följde med.
Inte “mamma”, nu bakar vi!
Och där, bland värme och bullbak, insåg Karin att hon hörde hemma. Anders föräldrar var enkla, öppna, utan att spela teater, och där behövde hon inte tvivla på om hon var välkommen.
När Karin berättade sanningen om ofrivillig barnlöshet, torkade Marianne av sig händerna och kramade Karin.
Vet du vad? Jag är adopterad. Och mina föräldrar var riktiga föräldrar, så var inte rädd för att ta emot någon annans barn. Gud har sina vägar.
Karin lyssnade nu på Marianne, inte på mamma.
Huset växte fram snabbt. Anders och hans far byggde så mycket de kunde själva. Svärfar hjälpte genom kontakter och Karin jobbade på advokatbyrå.
Efter att ha gått i skola för blivande adoptivföräldrar väntade de bara på ett telefonsamtal.
Så ringde Marianne, ivrig och upprörd:
De har omhändertagit grannfamiljens tre barn, Karin! Jag känner dem, som mina egna. Flickorna är som guld. Jag vet ni ville bara ta ett barn, men kan ni tänka er att ta hand om tre? Det är barn ingen bra mamma ville ha men de är underbara. Skulle ni kunna?
Anders vände sig snabbt mot Karin som i hallen redan drog på sig skorna och de körde till socialen.
Så blev Karin mamma till tre.
Sjuåriga Silje och sexåriga Liv blev snabbt hemmastadda.
Inte vara rädd, Karin! Vi ser att du är bra.
Tvååriga Sven kallade henne mamma redan efter ett par veckor och följde henne överallt.
Släkten fattade inget.
Vad gör du, Karin?! Tre barn, och vilken bakgrund?! Hur kunde de låta er ta dem!?
Jag är jurist, mamma
Ser du vad din utbildning leder till? Karin!
Då brast Karins tålamod.
Jag har levt efter dina regler nog länge. Nu bestämmer jag själv.
Det var kanske i det ögonblicket hon faktiskt blev vuxen.
Åren gick. Barnen växte, glädjen fyllde huset och Karin arbetade numera bara på distans. Hon hade minskat ner så långt det gick.
Så upptäckte hon att hon själv var gravid. Hon hade länge skyllt på stress, men när Anders en morgon fann henne illamående kommenderade han:
Nu går vi till läkaren. Fixat.
Marianne, på besök, log:
Lyssna på honom. Jag vet ändå vad som hänt!
Vad?
Det får läkaren säga!
När läkaren visade ultraljudet brast Karin i gråt.
Nej, det kan inte vara sant!
Läkaren log och pekade på skärmen.
Det här är din osannolika dröm. Vill du att mannen ska se?
Ja Gärna.
Hon grät, såg det suddiga lilla livet.
Samuel föddes en snörik vinter, bar in både glädje och kaos. Silje och Liv tog lillebror med ro en till, vad gör det. Men Sven blev först avvisande, krävde sin mammas kärlek, tills Karin lyckades förklara att han fortsatt var älskad, fast de blivit fler.
Och så kom även Saga till familjen.
Det var detta som got Karin och hennes mamma till att försonas, men de omständigheter som ledde dit var så svåra att både hon och Anders tog emot flickan utan en sekunds tvekan.
Saga var dotter till Karins kusin Johanna, boende i Norrbotten. Efter det ofattbara som hände mamma förlorad, pappa borta blev Saga ensam.
När samtalet från Karin kom mitt i natten, blev allt ställt på ända.
Mamma, vänta och skrika inte så jag förstår inget! Vad har hänt?
Johanna! Hon är borta. Hur kunde han?! Ingen lyssnade! Nu är barnet föräldralöst, märkt för livet! Vem ska vilja ha henne, dottern till en mördare?
Mamma, lugna dig! Var är Saga nu?
Hur ska jag veta?! Åh, Karin…
Karin kontaktade sin moster som snabbt ordnade alla detaljer så Karin samma dag satt i bilen mot Arlanda. Men det tog tid innan Saga kom hem till dem; flickan var så skrämd att hon knappt ens rörde sig.
Ofta nattetid väcktes Karin av de andra barnen som oroat väckte henne.
Saga, du är hemma hos oss nu! Jag är här. Alla är här. Ingen gör dig illa.
Men inget hjälpte. Saga kunde inte släppa rädslan.
Kommer mamma snart? viskade hon ofta och grät.
Karin försökte följa psykologens råd men till slut, när Saga själv frågade rakt ut:
Kommer hon aldrig mer?
Svarade Karin rakt och ärligt:
Nej, lilla vän. Hon kommer inte tillbaka.
Till Karins förvåning var Saga på sitt sätt lugnare nu, grät bara en liten stund och allra första gången lät hon de andra flickorna krama henne.
Veckorna gick, men mardrömmarna återvände varje natt.
Silje och Liv försökte allt. Dockor, diadem, och även Livs favoritblus tackade Saga nej till.
Björnen hon fått av Silje satte hon på skrivbordet och verkade glömma bort.
Det var Sven som till slut hjälpte. Utrustad med en bok om Nordamerikas ursprungsfolk, läste han om drömfångare och rusade hem till syskonen:
Vi måste göra en drömfångare till Saga! Den fångar hennes dåliga drömmar i sitt nät!
Silje klappade händer och tog genast ledningen.
Karin beställde tråd och pärlor, och gicks många sagda ord om att man ärver styrka genom kärlek.
Saga låg i feber den natten, vaknade panikslagen och sträckte händerna efter Karin:
Lämna mig inte!
Karin föll ner på knä bredvid hennes säng.
Min älskling! Inte lämnar jag dig! Du är vår!
Något brast inom henne; hon tvivlade inte längre på att Saga nu var deras.
Ambulansen kom men behövdes knappt. Stannar och ser på Karin och hennes långa nattlinn, fnissande av lättnad.
Det är ingen fara, ring vårdcetrale imorgon bara.
När Karin vaknar har hon barn omkring sig och tittar överraskad på väggen:
Vad är det där? viskar hon till Liv.
Drömfångaren, mamma! Vi gjorde klart den i natt. Sven läste att den skyddar mot mardrömmar. Fast jag tror egentligen att hon har en riktig redan.
Vad menar du?
Dig! Och oss! Allihop!
Karin omfamnar Saga och känner för första gången att allt nu är rätt, allt är på plats.
Snart fylls huset av ljud Sven ropar att lunchen är klar, Marianne och Ingerd kommer in med fika och Liv drar in en liten dunig kyckling hon fått av farmor, och föreslår att det kanske borde bli en katt också.
Kanske fattas ändå någon. Kanske inte. Det får tiden utvisa.
