Drömfångaren
Igen?! Sima, Sim! Vakna! Annars väcker hon de små! Håll fast henne! Lena gled ner från sängen och skakade systern över axeln. Ska hon aldrig lugna sig
Sonja vred sig i sömnen och hennes långa, sorgsna jämmer fyllde rummet, drog ur själen och fick en att stirra misstänksamt över axeln.
Som i en dålig skräckfilm! Sima drog av sig täcket, släpade sig sömnigt fram till Sonjas säng och la sig bredvid, höll om henne och började sjunga lågt:
Sov, lilla barn, sov, ligg inte vid kanten Men åh! Lena! Hur ska man kunna sjunga när hon kokar! Väck mamma!
Lena trampade oroligt på stället, suckade, och gick in till föräldrarnas sovrum. Vad annars? Sonja är ju också ett barn, precis som de andra. Och mamma skulle bli tokig om de dolde något.
I föräldrarnas sovrum var det tyst. Lena sträckte sig över lillebror Saras spjälsäng, som stod intill föräldrarnas säng, och klappade mamma Anna på axeln.
Mamma
Annas bruna ögon slog genast upp, som om hon inte sovit alls, och hennes varma hand täckte flickans fingrar.
Vad är det, älskling?
Sonja mår riktigt dåligt! Hon är het som ett strykjärn, mamma!
Sara gnällde till och Anna började genast sjunga, mjukt som Sima.
Sov lilla barn, sov
Hennes fingrar tog Lenahand och la dem varsamt på Saras lilla rygg.
Vagga honom lite så han inte vaknar. Jag går
Som om ryggvärken från gårdagens sneda fall från stegen under städningen var borta, reste sig Anna lätt och tassade mot flickornas rum, lyssnande till den varma, sömniga tystnaden i huset.
Huset var Annas stolthet. Hur många gånger hade hon hört att det var för dyrt att bygga, att de borde nöja sig med en lägenhet i centrala Uppsala Släkten skakade på huvudet och sa rakt ut:
Varför vill ni ha ett sådant palats? Ni har ju ändå inga barn!
Annas hjärta krympte av förtret, och huvudet sjönk ner som om någon likgiltig till andras smärta tryckte ned henne mot marken. Kan du inte bli mamma? Då är det bara att foga sig och gå med böjt huvud, annars får du skylla dig själv.
Så många gånger hade Niklas, efter ännu ett samtal med Annas mamma eller mostrar, dragit in henne i sin famn och sagt:
Bry dig inte om dem! De vet ingenting!
Men kanske har de rätt? Vi kommer väl aldrig få barn
Det vet vi inte än! Han knöt nävarna och svor på att göra allt för att hennes dröm skulle bli sann.
Det verkade som att allt var möjligt om man bara hade pengar och bodde nära Stockholm. Men så en klinik, sedan en till, och en tredje Överallt samma svar: Ledsen, vi är inga trollkarlar. Anna gömde ögonen, nu även för sin man, utan att våga berätta det hon sedan länge tagit för givet. Först när han talade om att bygga hus sa hon till slut:
Inte med mig, Niklas Jag älskar dig, men du förtjänar en familj. Om jag inte kan ge dig barn då Jag vill skiljas.
Dröm vidare! Han smällde muggen i bordet och hoppade jämfota genom köket, höll sig om det brända örat. Sluta med det där, Anna! Jag är enkel jag säger vad jag tycker! Din mamma gillar mig ändå inte, för jag är så oslipad! Men släpp det där vem har sagt att jag släpper dig? Förlåt Gud dumma kvinna! Jag skulle kunna säga värre, men jag vill inte såra dig.
Jag?! Anna stirrade överraskat på honom och glömde för en stund att hon tänkt gråta.
Vem annars? Du är allt jag behöver! Och barn har vi tur får vi, har vi inte, då är det vårt öde. Alla är inte menade att bli föräldrar
Samtalet lugnade henne förstås inte. Män säger så nu när de är unga, men senare kommer de ändå undra över det de gått miste om. Men Niklas höll fast vid sitt. Han hade väntat för länge på den som blev hans livs glädje.
Niklas var Annas andra äktenskap.
Första gången gifte hon sig som nittonåring, mest för att slippa moderns ständiga kontroll och förebråelser. Med sin mor, Barbro Svensson, hade Anna en komplicerad relation. Barbro kunde ena stunden prata kärleksfullt om sin fantastiska dotter och nästa stund nästan håna henne:
Hur blev jag mamma till ett sådant måndagsexemplar, Anna? Ibland är du ett snille, ibland vad rör sig där inne?
Anna kunde bara sänka blicken och låta mammas blick bränna, och undra hur man kan älska någon som skriker så på en Frågar man Anna om hon älskade sin mamma hade hon ändå svarat ja. Men som vuxen förstod Anna att varken utbildning, bra jobb eller många vänner gör någon varm och hjärtlig. Barbro var smart, social, charmig mot alla men aldrig mot sin egen dotter.
En vecka före bröllopet, när hon visade brudklänningen, snörpte mamman på munnen:
Varifrån har du fått den där trasan?
Anna som letat och provat i en månad och till slut fastnat för det stilrent enkla, blev först mållös och sen rann frågan ur henne hon burit länge:
Mamma! Varför älskar du mig inte? Jag förstår inte. Jag är ditt enda barn. Du och pappa var ju glada ihop, så vitt jag vet Vad är det för fel på mig? Varför är du så hård mot mig?
Säg inte sådant strunt!
Men Anna fick aldrig något svar. Senare, när hon frågade mostrarna, förstod hon att föräldrarna helst önskat sig en pojke hennes födelse var ingen stor glädje.
Det är medeltida skit! Anna gick genom den gula höstparken i Uppsala och försökte fatta vad hon fått reda på. En pojke är ett riktigt barn och en flicka inte! Aldrig att jag skulle göra så mot mina barn. Aldrig
Bröllopet blev precis så hopplöst och stelt som hon befarat. Anna kvävdes i det hårt snörda livet och blev ständigt förmanad av sin mor.
Äktenskapet höll bara ett och ett halvt år. När Annas graviditet slutade med missfall, packade maken tyst sina saker och försvann innan hon ens blev utskriven från Akademiska.
Lägenheten som föräldrarna köpt stod tom. När Barbro hämtade Anna från sjukhuset kvittrade hon bakom ratten:
Vi hyr ut din lägenhet, du flyttar hem! Nu får det vara nog! Nu tar vi tag i saken och hittar en bra man åt dig. Fel att låta en ung flicka välja själv.
Anna teg, men senare tog hon sin far åt sidan.
Om du älskar mig måste jag få bo själv, pappa. Annars orkar jag inte.
Denna gång förstod han. Mot moderns vilja betalade han underhåll och förbjöd Barbro att lägga sig i. Modern muttrade men fadern stod på sig.
Anna tog examen, fick befordran, men privat gick det bara sämre. Hon var vacker, men saknade det där lilla extra som tänder en eld. Hon kände sig som en pyrande glöd, varken varm eller ljus
En kraftig anledning fanns. Efter komplikationerna till följd av förtidiga förlossningen fick Anna höra av läkare i både Uppsala, Stockholm och Örebro att hon troligen aldrig skulle bli gravid igen. Detta knäckte henne, blev en hemlighet hon bar ensam.
Annas moster, Maj Svensson, påpekade för sin syster en dag:
Vad är det med flickan? Se på henne, det lyser ingen glädje om ögonen. Finns inget liv där, Barb.
Det blev täta familjemiddagar, men Anna märkte först inget. Vid ett midsommarfirande på landet mötte hon Niklas. Han var varken släktens utvalde eller någon självskriven kandidat bara taxichauffören som kört dit en av mostrarna. När Anna oväntat satte sig i baksätet och sa:
In till stan!
Vad som gjort att hon brast just den dagen visste hon inte. Hon orkade inte fler släktkalas där traditionen sa att barnen ställdes på en stol och fick recitera verser för den älskade mamman.
Niklas frågade inget. Han körde henne till lägenheten.
Oj pengarna Jag glömde plånboken hos moster.
Ingen fara. Le för mig, så är vi kvitt!
Stanna här, jag springer upp!
Men när Anna kom ner igen var Niklas redan borta. Hon undrade över denna möte.
Han dök upp utanför hennes port nästa morgon igen.
Sätt dig! Det är enklare att prata bredvid.
Hon bytte snabbt till lågskor och satte sig fram, intill honom. Så började deras historia.
Anna var försiktig med känslorna. Hon, dotter till en känd filolog och en företagare, och så en enkel chaufför? Familjen skulle aldrig gilla det. Men Niklas hade något varmt, ljust, dämpat men tydligt. Hon bestämde att hon struntade i vad någon tyckte.
Barbro rasade.
Jag förskjuter dig! Hör du mig, flicka? Du får lämna allt om du gör sånt här! Anna, tänk dig för! Är han rätt för dig?
Anna slog dövörat till. För första gången visste hon vad hon ville. Om sin oro för barn berättade hon för Niklas innan bröllopet.
Vad säger du om vi aldrig får barn?
Man gifter sig inte bara för att få barn. Jag älskar dig, Anna. Vi lever för oss.
Det säger du nu
Och för alltid. Så sa min far: En man står fast vid sitt ord.
De gifte sig borgligt i Uppsala stadshus och firade hemma i Niklas barndomshem utanför Enköping. Annas föräldrar vägrade fira med dem. Hon visste vilka ord hennes far riskerade höra därhemma. Barbro var hård soffan i arbetsrummet visste det väl.
Men Annas relation med Niklas föräldrar gick bättre. Hans mamma, Gunilla Karlsson, synade henne:
Mager är du Niklas, du måste mata flickan! Kan hon inte laga mat får du fixa. Vad sur du är, Anna! Hakan upp! Livet är för kort för att sörja. Kom med och hjälp till i köket, jag ska koka sylt, och karlarna bara smakar på bären.
Men mamma Niklas skrattade så han tjöt.
Hos Gunilla lärde sig Anna att familjeliv kunde vara enkelt och varmt. Gunilla sa om Annas barnlöshet:
Allt är i Guds händer, men kärlek är det viktigaste. Visst måste du vara öppen för livet! Och behöver ni ett barn ta ett barn! Jag själv är adopterad och har inte saknat riktiga föräldrar.
Anna blev först förvånad, men Gunilla log:
Kärleken avgör, inte arvet. Mina föräldrar berättade aldrig något förrän mamma var döende, och jag har inte sörjt att jag var fosterbarn en enda dag.
Så småningom bestämde Anna och Niklas att adoptera. De gick föräldrautbildning och väntade på sitt barn. En dag ringde Gunilla:
Anna, det har hänt något hemskt här hemma i byn. Det finns syskon här som förlorat båda föräldrarna. Tre barn, och ingen vill ta dem. Era planer var för ett barn, men de här flickorna och pojken Lena, Sima och Alexander de har vuxit upp här och kallar mig nästan mormor. Tänk om ni ändå kunde ta dem
Niklas och Anna packade och åkte genast. Så blev Anna mamma till tre på en gång.
Sjuåriga Sima och sexåriga Lena öppnade sig snart och sa vuxet:
Du behöver inte vara rädd, vi ser att du är snäll.
Tvåårige Alexander ropade mamma redan efter några veckor. Men Anna fick höra av sin egen mamma:
Anna! Är du klok? Tre barn och sån bakgrund? Hur kunde de ge dig dem?
Mamma, jag är jurist
Lagom roligt att vi kostat på din utbildning! Anna!
Ja, nu bestämmer jag själv, mamma! Det är dags för mig.
Sedan tryckte hon ner samtalet och blev med ens vuxen.
Åren gick. Barnen växte, Anna jobbade hemifrån och hade fullt upp. Att hon till slut blev gravid tänkte hon knappt på, tills Niklas beordrade henne till läkare.
Gunilla, på besök och vänd mot spisen, konstaterade:
Gå och undersök dig! Jag har ändå mina aningar Och ät nu ordentligt!
När läkaren berättade nyheten började Anna gråta:
Det kan inte vara sant
Titta här, det är ingen lögn! Vill du att jag hämtar din man?
Ja, hämta honom.
Anna storgrät framför ultraljudsbilden hon aldrig kunnat hoppas på.
Sara föddes på vintern och förde både kaos och glädje. Sima och Lena tog det hela med ro ännu ett syskon, vad var skillnaden? Men Alexander blev avundsjuk och klistrade sig fast vid Anna. Först efter mycket tålamod blev han lugn.
Men så kom Sonja. Tack vare henne försonades Anna till slut med sina föräldrar. Händelserna bakom var hemska men Anna och Niklas tvekade aldrig: klart Sonja skulle få komma.
Sonja var dotter till Annas kusin, bodde i Skåne, och blev ensam efter tragedin. Anna hämtade henne ur det akuta hemmet flickan var så tyst och sluten att hon nästan försvann in i sig själv. Ofta nattvandrade Anna eller barnen in till Sonjas rum när hon skrek i sömnen.
Sonja, du är hemma nu, vi är här, viskade Anna, strök henne över håret.
Men Sonja frågade gång på gång om hennes mamma skulle komma.
Sonja din mamma kommer inte. Du ska stanna här. Jag lovar att ingen ska göra dig illa.
Så småningom förstod Sonja också att mamman var borta.
Är hon borta för alltid?
Anna tog henne i famnen, såg henne i ögonen och svarade ärligt:
Ja, lilla vän.
Sonja grät lågt, men för första gången lät hon de andra krama henne. Alla, och särskilt Sima och Lena, gjorde sitt bästa att få henne trygg.
Mormor, varför försvinner Sonjas rädsla aldrig? Vi var inte så rädda.
Ni har gått igenom mycket och blivit starka, men Sonja har alltid varit skyddad. Nu måste vi visa henne att här finns kärlek.
Flickorna funderade. Fina kläder, dockor, till och med en älskad blus räckte inte. Sonja tackade artigt men ville inte ta emot. Det blev Sashas idé som blev avgörande. Gunilla hade gett honom en bok om indianer, och han rusade hem.
Titta! Drömfångare! Vi gör en sådan åt Sonja så hennes mardrömmar fastnar i nätet! Då skriker hon inte mer på natten!
Sima och Lena satte sig genast i arbete. Anna köpte garner och pärlor, Gunillas ankor fick avstå fjädrar. Sasha valde varsamt pärlor:
Den blå som Sonja gillar, den röda från mig, den gula från Sima och den vita från Lena
De höll det hemligt för Sonja, för säkerhets skull.
Och Sonja fortsatte gråta på nätterna.
Den natten, när Anna kom in i sovrummet, sträckte Sonja armarna mot henne för första gången:
Ge bort mig inte!
Aldrig, hjärtat, Anna tryckte henne mot bröstet, Jag ger dig aldrig bort, lilla du.
Då förstod Anna att Sonja sett och visste allt om det som hänt.
De kallade på akuten och febern gick ner, Anna satt natten igenom med Sonja på magen, medan Niklas skötte de andra. När läkarna kom bad de Anna ta hand om barnet och återkom till vardagen.
På morgonen vaknade Anna i barnrummet, Sonja sov djupt, bredvid henne hängde något på väggen.
Vad är det? Anna rörde försiktigt vid Sima.
Det är drömfångaren, mamma! Vi gjorde den färdig i natt, Sasha kom på idén. Den ska fånga alla Sonjas hemska drömmar. Men jag tror att du är en bättre drömfångare ändå.
Varför?
För att Sonja hela natten höll din hand och skrek inte mer. Du förjagade allt det onda.
Precis och vet du? Sonja har många drömfångare nu.
Hur många?
Du, Sima, Sasha, pappa, jag, mormor Gunilla när hon sover här, morfar Många!
Lena brast ut i ett leende.
Sasha stack in huvudet i dörren, viskade att lunchen var klar, innan han rusade vidare. Gunilla dök upp, med lillebror på armen, barnen ilade in i köket, och Anna blev ensam med Sonja. Gjorde en liten bön att mörkret skulle ge sig iväg för gott.
Schas härifrån, skuggor! Hon är min, vår!
Barnens röster ekade från köket, Gunillas skratt blandade sig med Barbros och Niklas tuta hördes från gårdsplanen Anna log och smekte Sonjas kind.
Nu kändes allt rätt. Allt på plats. Alla hemma, alla hörde till.
Kanske saknas någon ännu. Men tiden får utvisa det.
