Drömmfångaren
Igen?! Sima, Sim! Vakna! Annars väcker hon de små! Håll i henne! Lena gled ner från sängen och skakade sin syster över axeln. Kommer hon någonsin lugna sig
Sonja vred sig i sömnen och hennes långa, klagande stön fyllde hela rummet så där som i billig skräckfilm och man började ofrivilligt snegla över axeln.
Typiskt skräckfilm det här! Sima slet av sig täcket och tassade i strumplästen bort till Sonjas säng, ögonen fortfarande halvslutna.
Hon la sitt eget täcke över Sonja, kröp intill henne, höll om sin syster och började stilla sjunga:
Bä bä vita lamm Nämen, Lena! Det räcker inte just nu! Hon brinner ju! Gå och väck mamma!
Lena stod kvar, tog ett djupt andetag, men gick sen in till föräldrarna. Vad skulle hon göra? Sonja var ju lika mycket barn som alla de andra. Mamma skulle dessutom bli rasande om hon förstod att de smusslat med något.
I föräldrarnas sovrum var det tyst. Lena strök handen över lillebror Serks axel där han låg i spjälsängen intill mamma Karin och petade försiktigt på sin mammas axel.
Mamma
Bruna ögon, lika Lenas egna, slogs upp genast som om Karin inte ens sov. En varm hand slöt sig kring flickans fingrar.
Vad är det, älskling?
Sonja mår inte bra! Hon har nog feber. Hon är alldeles het!
Serk gnydde till, och Karin nynnade omedelbart, nästan som Sima nyss.
Bä bä vita lamm
Hon tog Lenas hand, la den på lillebrors mage.
Vagga honom en stund så han inte vaknar. Jag går till Sonja
Trots att hon hade ont i ryggen efter att ha ramlat på stegen igår tog sig Karin på tå till flickornas rum, lyssnande till husets varma mörker.
Huset var hennes stolthet, drömmen hon och Magnus hade byggt tillsammans. Många hade sagt att de skulle aldrig orka att ett eget hus utanför Stockholm var att sikta för högt. Släktingarna hade ryckt på axlarna och sagt rakt ut:
Varför ska ni ha ett sånt där stort hus? Ni har ju inga barn ändå!
Varje gång gjorde det ont. Det kändes som huvudet slokade, som någon kallt tryckte ner henne mot marken. Kunde du inte bli mamma, då fick du nöja dig. Inte sträcka på dig, inte tro du var nån
Magnus omfamnade henne alltid när han såg det där dystra i hennes ögon.
Släpp det där. Vad vet dom? sa han.
Men de har ju rätt inga barn
Vi får se, Magnus bet ihop över alla spydiga kommentarer och lovade sig själv att förverkliga Karins dröm.
Pengar, närhet till Stockholm inget hjälpte. Klinik efter klinik, alla ryckte på axlarna.
Vi är inga trollkarlar.
Karin gömde ögonen för Magnus, hur skulle hon säga att allt nog redan var avgjort? Men när Magnus började prata om huset vågade hon till slut:
Inte med mig, Magnus. Jag älskar dig, men om jag inte kan skaffa barn åt dig Jag vill ansöka om skilsmässa.
Glöm det! Magnus dundrade, ställde ifrån sig tekoppen så det stänkte. Karin! Lägg av! Vem har sagt att jag släpper en sån stollig förlåt, men du får faktiskt ge dig!
Jag?! Karin glömde bort gråten.
Vem annars? Jag älskar dig! Barn i all ära men nej, blir det inga så är det vårt öde.
Karins oro släppte förstås inte så lätt. Han var ung och stark men sen? Men Magnus stod fast. Han hade väntat för länge.
Det var Karins andra äktenskap. Första gången var när hon var nitton, och egentligen mer för att bli fri från sin kontrollerande mamma Elisabeth.
Mamman var nyckfull: ibland avgudad henne, ibland tärde hon med sina syrligheter.
Hur blev jag mamma till nåt sånt konstigt? Karin! Ena stunden är du ett snille, andra vet man knappt vad har du i huvudet flicka?
Kunde Karin svara, hade hon gjort det. Men hon bara slöt sig, tyst, undrade hur man älskar någon som alltid klagar.
Älskade hon sin mamma? Självklart! Men hon förstod med åren, det räcker inte med utbildning, bra jobb eller vänner värme måste komma inifrån. Hennes mamma förstod folk men inte sin egen dotter.
Mamma, varför älskar du mig inte? frustade Karin veckan före bröllopet, när mamman rynkat på näsan åt brudklänningen.
Hon hade letat klänning i en månad, var bombsäker på att stilrent var säkrast. Men mamman såg bara “den där trasan”.
Du borde gjort bättre val, Karin! Vill du att jag ska godkänna allt du gör? Nej, det är inte min roll. Ibland måste en mamma också vara tuff.
Ibland
Du kommer förstå när du har egna barn. Hur svårt det är att visa man bryr sig.
Så småningom insåg Karin att hon aldrig skulle bli sonen som hennes föräldrar egentligen önskat.
Herregud, så förlegat, tänkte Karin när hon senare flanerade bland skandinaviska höstlöv. En pojke ja, en flicka nej? Skrattretande.
Bröllopet blev ståhej och förvirring. Hon andades knappt i korsetten. Mamman kilade mellan komplimanger och förmaningar. Var Karin lycklig? Hon bara nickade, försökte överleva dagen.
Äktenskapet varade knappt halvannat år. Efter missfall tog exmaken sitt pick och pack innan hon ens lämnat sjukhuset.
Lägenheten, som föräldrarna köpt henne, stod tom. Mamma sa: “Dags att flytta hem och sona dina misstag.” Men Karin, med stöd av pappan, fick en nystart och eget boende.
Karriären gick uppåt, men livet var grått inget av det yttre gjorde henne varm inombords. Efter komplikationer och tuffa sjukhusbesked insåg Karin att hon kanske aldrig skulle bli mamma.
Alla i släkten la huvudet på sned:
Hur är det med flickan?
Och plötsligt blev hon bjuden till fler släktkalas, där tants förde fram unga män en och annan visckade: “Bra parti.”
På ett av dessa släktkalas dök Magnus upp egentligen var han bara taxichauffören som skjutsat en moster till landet.
Karin, elegant i vit päls, gled in i hans snötäckta bil med ett:
In till stan!
Hon hade fått nog av att ständigt presenteras som “mammas stora glädje” och få recitera dikter i barndomen. Men Magnus ställde inga frågor. Bara ett leende när hon grävde efter plånboken.
Har du inga pengar?
Lämnat väskan hos moster men nycklar har jag i fickan.
Det är lugnt. Ge mig ett leende så är vi kvitt!
Karin morrade något om att hämta pengar, men när hon kom ut hade han redan åkt.
Nästa morgon stod Magnus utanför igen:
Kom! log han. Han var lugn, självklar, och kortare än henne, särskilt när hon hade klackar.
Vänta, byter skor! sade Karin, och Magnus skrattade.
Så började deras historia.
Karin vågade knappt tro på sina känslor; hennes släkt skulle aldrig godkänna en kille som Magnus. Men han hade nåt genuint, vänligt. Och den här gången brydde hon sig inte om vad mamma sa.
Mamman exploderade: “Följer du inte vårt val, blir du arvlös!”
Men Karin höll kursen, starkare än nånsin.
Långt innan något bröllop berättade Karin om sin barnlöshet.
Vad säger du? försökte hon.
Men snälla, är det enda anledningen folk gifter sig? Jag älskar ju dig.
Det säger du nu
Jag har lovat.
De gifte sig borgerligt i stan, festade sedan i Magnus föräldrahem i småland. Karins föräldrar kom inte. Pappan dök dock mot slutet upp, tyst, innan han gick.
Magnus mamma, Agneta, var direkt: “Mager som en sticka! Magnus, du måste lära henne äta! Kan hon inte laga mat kan du Kom nu, flicka! Vi ska syltkoka.”
Och i all sin enkelhet gillade Karin det där köket och det jordnära, oförställda i den nya släkten.
När släkten fått höra om Karins problem med att få barn, kramade Agneta om henne, hjärtligt:
Vet du, jag är adopterad själv. Mina föräldrar var mina riktiga föräldrar, även om vi inte var släkt biologiskt.
Det snurrade i huvudet på Karin hon hade aldrig tänkt så.
Det viktigaste är kärlek, flicka! Gud har sina vägar.
Så när allt hopp sinade föreslog Agneta:
Ta hand om någon liten, om ni inte har egna. Jag fick samma chans.
Sagt och gjort: Karin och Magnus gick utbildning, anmälde intresse för adoption.
Just när de fått sitt första samtal från socialen ringde Agneta och skvallrade upprört om att en grannfamilj gått under:
Småttingarna behöver hem! Flickorna är riktiga guldkorn, fast de har haft det svårt. Jag vet, det är mycket ansvar att ta tre barn Men dom är nästan som mina kycklingar.
Magnus och Karin kastade sig i bilen.
Så blev Karin plötsligt svensk mamma till tre Sima, då sju, Lena, sex, och lille Serk på två.
Flickorna var lite vaksamma i början, men sa snabbt, nästan vuxet:
Oroa dig inte, vi ser att du är snäll.
Lille Serk kallade henne “mamma” efter bara två veckor, följde henne som en svans, nyfiken på allt.
Släkten undrade:
Men herregud!? Tre barn Hur vågade ni?
Jag är jurist, mamma.
Jaha, ni utbildade er till trubbel!
Men Karin bara höjde rösten:
Nu bestämmer jag livet är mitt val!
Efter det där släppte hon luren lugnt. För första gången kände hon sig vuxen.
Åren gick. Barnen växte. Karin arbetade hemma, tog färre klienter och koncentrerade sig på familjen.
Sen började konstiga saker hända. Hon mådde illa, blev yr, men trodde det var stress. Så en morgon pekade Magnus rakt på henne:
Nu åker vi in. Det här är inte normalt.
Agneta, som hjälpte till hemma, såg på henne med ett leende.
Tjejen, du är grön som en omogen tomat. Åk till läkare! Och kom tillbaka, så fixar jag frukost.
När läkaren berättade blev Karin stum:
Det är inte sant Ni skämtar?
Nej, titta här, log läkaren och visade ultraljud: Det är på riktigt. Vill du att maken ser?
Och Magnus såg henne gråta direkt på mottagningen.
Serk föddes under vintern. Massor av kärlek, vaken-nätter, tvättberg. Sima och Lena tog det med ro det var mest att hjälpa mamma de fokuserade på.
Men Serk, lille tvååringen, blev svartsjuk. Karin höll ofta båda på samma gång:
Lilla hjärtat, du är fortfarande lika älskad!
Det krävdes tid innan han förstod. Precis när han blivit trygg hände det igen: ännu en liten flicka kom in i deras liv Sonja.
Det blev avgörande för hur Karin och hennes föräldrar till slut försonades, men vägen dit var svår.
Sonja kom från en kusin i Norrland, en flicka Karin knappt känt, då de bott från varandra i evigheter. Men en natt ringde Karins mamma.
Karina! Din kusin har det är ofattbart och nu är barnet föräldralöst. Vem vill ta hand om en flicka med den storyn vars pappa kunde göra så mot hennes mamma?
Var är Sonja nu?
Jag vet inte
Mostern, mer sansad, lovade att reda ut allt.
Det blev dagar av väntan, sedan fler kallprat med socialen. Slutligen, många dokument senare, fick Karin och Magnus hem Sonja.
Sonja var rädd för sin egen skugga. Nätterna blev långa.
Om och om igen hördes hennes nattskrik, och Karin eller flickorna tröstade henne:
Sonja, du är hemma. Vi skyddar dig.
Men vad de än gjorde gick rädslan inte riktigt över.
Mormor, varför släpper Sonjas rädsla aldrig? Vi är ju alla här!
Älsklingar, hennes kraft är slut. Hon har fått förlita sig helt på sin mamma, ni har lärt er klara livet på ett annat sätt. Men det finns bara en väg: kärlek. Mycket kärlek. Då försvinner mardrömmarna.
Flickorna försökte allt presenter, hårspännen, fina kläder.
Till slut var det Serk som fick idéen, inspirerad av en bok om samer som mormor gett honom.
Vi ska göra en drömfångare åt Sonja! Den fångar alla hemska drömmar!
Karin köpte tråd och pärlor, mormor offrade två av sina finaste hönsfjädrar, och barnen satte igång.
Varje pärla valdes med omsorg: en blå för Sonjas favoritfärg, röd för Serk, gul för Sima, vit för Lena.
De höll projektet hemligt så länge vad om det inte skulle funka innan det var klart?
Men den där natten kom ändå Sonja vaknade skrikande.
Den här gången sträckte hon armarna mot Karin:
Lämna mig inte!
Jag lämnar dig aldrig. Ingen tar dig ifrån oss.
Inte han heller?
Vem?
Pappa
Karin frös till: Sonja hade sett vad som hänt den där natten, mer än de fattat.
Och nu, medan Magnus värmde vatten och omväxlande väntade på akutens svar, förstod Karin till sist. Hon älskade redan den här flickan som sitt eget barn nu var de fem.
Jourläkarna klandrade inte kvinnan i blöt pyjamas:
Ingen fara. Låt distriktsköterskan kolla imorgon.
Morgonen därpå, trött men lycklig, såg Karin något nytt i barnkammaren.
Vad är det där? viskade hon till Lena.
En drömfångare! Vi gjorde klart den inatt med Sima. Serk kom på det, vi läste det i hans bok. Men jag tror ändå det är du som är bäst på att få bort hennes hemska drömmar, mamma.
Varför det då?
Hon höll dig i handen hela natten, och då skrek hon inte mer. Du är vår riktiga drömfångare.
Fast, egentligen har hon ju flera: dig, mig, Sima, Serk, pappa, och båda mormor och morfar
Det sprakar i köket. Agneta tittar in med lillebror på armen och skrattar:
Hur mår ni?
Hon är inte varm längre, säger Karin och trycker Sonja närmare sig.
Så bra! Och se på den där! Agneta pekar på drömfångaren. Med kärlek, värme och tid klarar ni allt.
Sen hörs barnaröster, mormor och farmor skrattar tillsammans, man hör Magnus komma hem från byggjobbet. Karin smyger kvar vid Sonja, kysser henne på pannan, och viskar:
Din sorg ska jag jaga bort. Du är min. Du är vår…
Och medan barnaskratten ekar från köket, och hela huset doftar kladdkaka, tänker Karin: Nu är allt på rätt plats. Alla är hemma. Och vem vet, kanske finns det ändå plats för ännu fler i framtiden. Tiden får utvisa.
