Idag satt jag i köket och stirrade ut genom fönstret där första decembersnön började falla. Det var inte kylan som fick hjärtat att värka, utan oron för min dotter, mitt kommande barnbarn och vad morgondagen skulle bära med sig. Min enda dotter, Elsa Mårtensson, var i trettioåttonde veckan av sin graviditet – vilken stund som helst kunde det vara dags. Och ändå var hennes tankar inte fyllda av blöjor och vaggvisor, utan av nagelsalonger, massage, fotograferingar och fikastunder med vännerna. Till och med en nyårsresa pratade hon om.
Jag förstod det inte. Var var modersinstinkten? Det där ömtåliga, naturliga som till och med vilda katter känner när de ska föda? Var var oron, omtanken, eller åtminstone en liten skräck? Nej, Elsa hade bara en lista på skönhetssalonger och ett schema där hon bokade in… mig. Alltså, farmor. Det var jag som skulle passa barnet medan hon “fixade sig”.
“Mamma, du har ju tid ändå. Kan du inte hålla koll på bebisen så jag hinner till frisören och naglarna? Jag måste ju se presentabel ut, jag tänker inte fotas i morgonrock!”
Jag svalde hårt. Tänkte hon verkligen föda ett barn eller bara en kul dekoration för Instagram?
Elsa har varit gift i sexårs nu, sedan universitetsåren. Mannen är hygglig, lugn och omtänksam. De har båda jobb, köpte en lägenhet med hjälp av föräldrarna. Barn fick vänta, karriären kom först. Och nu – äntligen graviditet. Mormödrarna jubilade, men snart insåg vi att den blivande mamman hade en helt annan inställning till det kommande föräldraskapet.
Först trodde jag att det kanske var nervositet, att hon dolde sina rädslor bakom skämt. Men sanningen visade sig när jag en dag såg henne söka efter barnsköterskor… för en nyfödd! Barnet var inte ens här än, och hon letade redan efter någon att lämna det till.
“Elsa, har du tappat förståndet? Vilken barnsköterska? Du måste vara där själv! Skapa rutiner, amning, anknytning! Det här är ingen kattunge du bara matar och sedan låter vara!”
“Mamma, du är så gammaldags. I Europa har alla barnsköterskor från början. En mamma behöver inte offra allt. Jag är också en människa, jag vill ha ett eget liv. En babybjörn och så åker man bara. Alla har barn med sig överallt nu, livet slutar inte!”
Dessa ord fick mig att må illa. På min tid födde kvinnor tidigt – vid nitton, tjugo. Ingen tyckte att det hindrade dem från att leva. Tvärtom, det var livet. Nätterna var korta, man skyndade hem från jobbet, köpte barnmat och tvål för sista slantarna. Ingen Instagram, inga poserade bilder från BB. Bara kärlek, rädsla, ansvar. Och lycka – äkta, inte iscensatt. Men nu…
Alla barnsaker köptes bara för att jag och svärmor tvingade med Elsa till affären. Vi valde vagn, spjälsäng, babyskläder. Elsa gick med på det, men likgiltigt – bara vi lät henne vara. Allt tvättades, stryktes, lades undan – av mormödrarna. Men min dotter… hon drömde om nyårsfirande.
“Jag och tjejerna funderar på att gå ut och äta på nyårsdagen, om allt går bra. Jag är ju inte i fängelse!”
Då bröt jag ihop. Jag sa allt rakt ut – att så här beter man sig inte. Att moderskap är ingen shoppingtur, utan ett stort ansvar. Att en bebis inte är en accessoar. Att man inte planerar fotograferingar före man ens förlöst eller upplevt de sömnlösa nätterna, koliken och de första dropparna mjölk. Att en mor först och främst är ett barns själ, inte bara en näringsapparat.
Men det gick in genom ena örat och ut genom det andra på Elsa.
“Du överdriver, mamma. Tiderna har förändrats. Viktigast är att vara lycklig, och lyckliga mammor är vackra mammor.”
Nu sitter jag varje kväll och undrar: Var det jag som missade något? Skämde jag bort henne? Lärde jag henne inte det viktiga? Eller är det bara den här tiden – när kvinnor först blir mödrar, och kanske, bara kanske, växer upp efteråt?
Ändå hoppas jag. När Elsa ser den lilla i BB, när hon känner den pyttelilla handen sluta sig om hennes finger, när hon vaknar av dess gråt – då kommer något att vända sig inom henne. Det kommer en knäpp. Och det kommer inte vara salongerna som gäller, utan den lilla människan som ser henne som hela sin värld.
Tills dess… ber jag. För min dotter. För mitt barn. För att mitt vuxna barns hjärta ska vakna till ett riktigt moderskap – inte av bilder, utan av kärlek.
