**Dagboksanteckning**
Jag ville inte att du skulle tro något illa! Jag är inte hemlös. Jag heter Mikael Svenberg. Jag kom hit för att träffa min dotter. Det här är svårt att berätta…
Det var bara några timmar kvar till nyår. Alla på kontoret hade redan gått hem, men ingen väntade på Ebba…
För att slippa jobba den andra januari hade hon bestämt sig för att göra klart allt i förväg.
Hon skulle hinna hem. En sallad, frukt och lite bubbel stod redan klara i kylen, förberedda i förskott.
Det fanns ingen anledning att klä upp sig. Hon längtade efter att byta höga klackar mot mjuk pyjamas.
Så här hade det blivit. Hon och Anders hade skilt sig för några månader sedan, och separationen varit så svår att Ebba inte hade bråttom att börja om med någon ny.
Nu var det bekvämt att vara ensam…
Anders hade försökt vinna henne tillbaka, ringt flera gånger, men Ebba ville inte börja om från början. Inget gott skulle komma av detde passade inte ihop, det blev för komplicerat.
Hon ville inte ens tänka på honom. Det var det förflutna, varför förstöra helgen?
Ebba klev av bussen. Några steg till, så var hon hemma.
Vid trappuppgången såg hon plötsligt en gammal man sitta på bänken. Bredvid honom stod en liten gran.
“Han väntar väl på någon,” tänkte hon.
Ebba hälsade, och mannen nickade utan att möta hennes blick.
Hon tyckte sig se tårar i hans ögoneller kanske var det bara reflexer från gatlyktorna. Men hon tänkte inte mer på det och skyndade in.
Kvällen var kylig, och Ebba ryste.
Efter en varm dusch satte hon på sig sin mjuka pyjamas, hällde upp en kopp kaffe och ställde sig vid fönstret.
Konstigt nog satt mannen kvar på bänken.
“Mer än en timme har gått sedan jag kom hem,” tänkte hon. “Bara två timmar kvar till tolvslaget. Om han skulle hälsa på någon, varför sitter han ute i kylan? Och de där ögonen…”
Hon dukade bordet, tände ljusen i sin egen gran, men tankarna återvände hela tiden till den ensamma gamle mannen.
En halvtimme senare tittade hon ut igenhan satt fortfarande orörlig.
“Kanske mår han inte bra? Man kan bli förfrusen…”
Ebba tog på sig sin jacka och gick ut.
Hon satte sig bredvid honom på bänken.
Mannen tittade på henne och vände bort blicken.
“Ursäkta, är allt bra? Jag märkte att du har suttit här länge. Det är kallt ute. Kan jag hjälpa dig med något?”
Den gamle suckade:
“Det är inget, mitt barn. Allt är bra. Jag ska bara sitta här en stund och sedan gå.”
“Vart då?”
“Till stationen. Jag åker hem.”
“Det går inte. Jag vill inte hitta dig här i morgon. Res dig upp! Snälla, kom med in till mig. Du kan värma dig innan du går.”
“Men…”
“Inga men! Kom!”
Om hennes vän Lovisa hade sett henne nu, skulle hon ha stirrat stort… Men hon var inte här, och Ebba kunde inte lämna honom ensam.
Gubben reste sig och tog granen.
“Får jag ta med den?”
“Självklart, varför inte?”
Inne i lägenheten ställde han blygt granen i hallen, tog av sig ytterkläderna. Varje steg tycktes ta på krafternahan hade verkligen blivit kall.
Han satte sig i köket. Ebba hällde upp te, och han värmde länge händerna om koppen. Efter några klunkar såg han upp.
“Du ska inte tro något illa, mitt barn. Jag är inte hemlös. Jag heter Mikael Svenberg. Jag kom för att träffa min dotter. Det är svårt att berätta…”
Med hennes mamma gick vi skilda vägar för länge sedan. Det var mitt fel, jag träffade en annan kvinna.
Förälskad som en pojke, såg ingenting annat…
Först höll jag det hemligt, men när min fru fick reda på mig och Maja började bråken hemma. En dag smällde jag dörren och gick till den jag älskade…
Min dotter var fem år då.
Jag försökte komma på besök, hjälpa till, men Lovisa, min före detta hustru, var stolt. Hon tog ingenting av mig, ville inte ens ha underhållhon skulle klara sig själv.
Jag försökte hjälpa genom mina föräldrar, genom henne, men hon vägrade! Punkt slut.
Hon vände dottern mot mig.
En gång, när jag kom till dagis för att ge henne leksaker, sprang hon ifrån mig. Hon ville inte prata, sa att jag inte var hennes pappa.
Då gav jag upp. Jag försvann ur hennes liv. Maja och jag flyttade från stan. Först skickade jag pengar till Lovisa, men de kom alltid tillbaka.
Så jag slutade skicka. Jag förstodhon ville inget av mig.
För tio år sedan flyttade Maja och jag tillbaka hit. Mina föräldrar var borta, så vi bodde i deras lägenhet.
Sedan sålde vi den, köpte ett litet hus i en by utanför stan. Där levde vi.
Barn fick vi inte…
För två år sedan dog Maja, och nu är jag ensam.
Jag vet inte varför jag gick till min dotter idag. Jag förväntade mig inte förlåtelse.
Jag har inte sett henne på åratal. Hon bor kvar i samma lägenhet.
Jag köpte en gran, kom till hennemen hon lät mig inte komma in…
Jag förstår.
Varför kom jag? Vad hoppades jag på? Jag är en främling för henne.
Jag behöver ingentingjag har ett hem, en bra pension. Jag kunde hjälpa henne, hon är ju mitt enda barn!
Allt hade varit annorlunda om Lovisa låtit mig vara en del av hennes liv.
Jag gick därifrån, letade ingenstans. Så hamnade jag här. Satte mig på bänken och stelnade till. Kanske hade jag suttit kvar…
Men ödet ville annorlunda. Kanske har jag något kvar att göra här… Tack, mitt barn, jag har blivit varm. Jag går nu, tar bussen hem.
“Vart ska du ta vägen mitt i natten? Bussen går inte förrän, och om en halvtimme är det nyår. Stanna här, du kan sova på soffan och åka i morgon.”
Mikael såg på Ebba.
“Det känns besvärligt, mitt barn… Få skulle släppa in en främling så här. Om jag ska vara ärlig, vill jag inte vara ensam. Om du tillåter, stannar jag.”
“Det var bra.”
På morgonen gjorde Mikael sig redo att gå.
“Tack, Ebba, för allt. Du är som en ängel. Du räddade mig från en dum handlingjag hade nog stannat kvar på bänken.”
Kom och hälsa på mig! Det är inte långt. Jag har gott om plats, några bikupor bakom huset. På sommaren är det vackert.
Maja älskade trädgården… Äpplen, päron,
