“Dottern är inte min!”
“Vad pratar du om, Annika?!” – Anders slår näven i bordet så att ett papper fladdrar till. – “Vilket DNA-test? Har du tappat förståndet?”
“Skrik inte åt mig!” Annika reser sig från soffan med flammande ögon. “Jag har rätt att veta sanningen! Emma liknar dig mindre för var dag, och du ser det väl!”
“Hon är min dotter!” rasar Anders. “Vår dotter! Och om du nämner det jäkla testet igen så…”
“Vad då?” Annika ställer sig med armarna i sidorna. “Vad tänker du göra? Kasta ut mig? Kom igen då! Men först ska vi vems dotter som växer upp här!”
Anders sjunker ner på stolen och gnuggar ansiktet. Aldrig förr har de haft ett sådant bråk. Inte ens under de värsta tiderna skrek de så här.
“Annika, vad är det med dig?” frågar han trött. “Varifrån kommer de här galna tankarna? Emma föddes på sjukhuset, jag hämtade henne själv från BB. Minns du inte det?”
“Jo,” väser hustrun mellan tänderna. “Men frågorna blir inte färre.”
Annika tar fram fotoalbum ur vitrinskåpet. Lägger dem framför maken på bordet.
“Titta,” pekar hon på bilderna. “Här är Emma vid ett år. Ljusa lockar, blå ögon. Här vid tre år. Inget förändring. Men nu vid femton: mörkt rakt hår, bruna ögon. Förklara hur det går ihop!”
“Barn förändras,” försöker Anders. “Hon är i puberteten, hormonerna…”
“Hormoner ändrar inte ögonfärg!” avbryter Annika. “Och förvandlar inte lockar till rakt hår! Längden? Hon är femtosex centimeter längre än mig! Varifrån kommer det om vi båda är medellånga?”
Anders tiger och studerar bilderna. Förändringarna är slående. Den ljuslockiga flickan har blivit en lång, mörkhårig tonåring med sydländska drag.
“Kanske är hon som farmor,” säger han osäkert. “Eller mormor. Genetik är komplicerat.”
“Vilken farmor?” Annika fnyser. “Mina föräldrar är ljusa, dina också. Gammelföräldrar likaså. Varifrån kom de här orientaliska dragen?”
Emma kommer in. En lång, smärt flicka med mörkt hår och stora bruna ögon. Vacker men helt olik sina föräldrar.
“Varför skriker ni?” frågar hon och ser från far till mor. “Grannarna klagar.”
“Inget, älskling,” svarar Anders hastigt. “Mamma är lite nervös.”
“Varför då?” Emma sätter sig i soffan och drar upp benen. “Är jobbet stressigt igen?”
Annika granskar dottern. Lugn och sansad, inte
Alva förblir deras älskade dotter trots allt.
