Elin var på väg att gå till sängs när det plötsligt hördes en oväntad knackning på dörren. Hon slängde motvilligt på sig morgonrocken, gick fram och öppnade en aning. Där stod han — hennes före detta make, Anders.
“Du?” flämtade hon förvånat och kisade. “Vad vill du?”
“Jag behöver prata med dig. Får jag komma in?” sa han med en falsk leende. “Jag är ju ingen främling här.”
Elin ryckte på axlarna och backade undan. Anders klev in, gick in i vardagsrummet, satte sig i soffan och såg sig omkring.
“Ser exakt likadant ut som förut,” muttrade han. “Ingen renovering, ingen ombyggnad. Som om tiden stått stilla.”
“Jag trivs som det är. Har du kommit för att inspektera? Eller kanske sponsra nya tapeter och murbruk?”
Hon var inte längre rädd för att vara rak med honom. Förr hade hon hållit tillbaka, bitit ihop, tagit hans elaka kommentarer utan att svara. Men nu — varför skulle hon? De var redan främlingar, om inte fiender. Och deras dotter, Lovisa, var vuxen nu — levde sitt eget liv och pratade knappt med föräldrarna.
“Det luktar gott,” bytte Anders plötsligt ämne. “Lagat middag? Bjuder du inte på lite?”
Elin log hånfullt. Hon visste att han för några månader sedan hade separerat från sin nya fru — samma Karin som han lämnat henne för halvannat år tidigare.
…Den kvällen stod fortfarande klar för hennes inre syn. Anders kom hem från jobbet och började utan ett ord packa sina saker.
“Det är över, jag går,” sa han kort. “Jag har varit otrogen länge. Du visste det, men låtsades som ingenting. Jag är trött.”
Elin stod som förstenad, trodde inte sina öron. Men hon *hade* vetat. Karin, tjugoårig praktikant från kontoret där Anders jobbade, hade snabbt bländat honom. Hennes bästa vän, som också arbetade på samma ställe, hade berättat allt. Men Elin, med stoltheten hårt knuten i handen, valde att inte spräcka familjen för en flyktig affär. Hon trodde han skulle vakna. Det gjorde han inte.
Anders flyttade ut, hyrde en lägenhet och skickade in skilsmässopapperen. Som en “ärlig” man avstod han sin del av den gemensamma lägenheten.
“Bo här med Lovisa. Jag vill inget ha,” sa han då.
Elin grät nätterna igenom. Försökte övertala honom att komma tillbaka. Men han var kall och självbelåten.
“Jag är äntligen kär,” svarade han. “Det här är på riktigt. Mellan oss finns bara tomhet.”
Under den svåra tiden var det bara hennes svärmor, Birgitta, som stöttade henne. Hon var redan sjuk, och Elin hjälpte till så gott hon kunde: till läkaren, med hushållet, till apoteket. Anders dök bara upp ibland — han hade ju sin “nya familj” nu.
Birgitta stod helt på Elins sida. Hon var besviken på sin son, ville knappt se honom. Och sedan dog hon. Elin var där till sista andetaget, ordnade begravningen. Anders kom bara till avskedet.
Ett par veckor efter jordfästningen fick han veta om testamentet. Modern hade lämnat lägenheten… inte till honom, utan till Elin.
“Du lurade dig in i hennes förtroende! Smickrade, spelade den snälla lilla flickan! Skådespelerska!” skrek Anders då.
Elin sa inget. Det var Birgittas beslut. Hon hade inte bett eller krävt. Hon hade bara varit där. Och nu — här var resultatet.
“Varför har du kommit?” frågade hon och återvände till nuet, såg hur Anders rotade i minnena där han satt i hennes vardagsrum.
“För att prata,” svarade han muntert. “Om fastigheter.”
Allt klarnade, tänkte Elin. Inga förlåtelser, inga ånger, inga samtal om Lovisa. Bara kvadratmeter och egen bekvämlighet. Han hade alltid brytt sig om en enda sak — sig själv.
“Jag sa ju att du får bo i Birgittas lägenhet så länge du vill. Jag tänker inte sälja den.”
“Passar inte!” fnös han. “Jag vill inte bo på nåd och någor. Jag vill ha min egen lägenhet.”
“Köp en då. Inget hindrar dig,” sa Elin lugnt.
“Det ska jag,” flinade han. “Men först säljer vi den här lägenheten! Och delar på pengarna.”
Elin lyfte långsamt blicken:
“Det går inte, Anders. Den här lägenheten är min. En gåva. Sedan två år tillbaka.”
Anders hoppade upp.
“Va?! Gåva?! Du har lagt näsan i blöt överallt! Du… du—”
“Jag är bara en kvinna som tröttnat på att vara reservalternativet,” avbröt hon. “Du gick din väg — gå den nu också. Och kom inte tillbaka. Försök inte hota eller manipulera. Jag är fri. Och jag ska bli lycklig. Utan dig.”
Anders stannade i hallen, vände sig om och log snett:
“Du älskade mig en gång… sjöng visor för mig…”
Elin stängde tyst dörren efter honom och viskade:
“Då visste jag inte vad riktiga känslor var. Men nu ska jag lära mig. Allt ligger framför mig.”
Och för första gången på länge kände hon sig lätt på riktigt.
