Linnéa låste upp dörren, släpade in den tunga väskan över tröskeln och hämtade andan. I samma stund hördes en röst från vardagsrummet:
“Linne, äntligen! Vad har du med dig att äta? Och var har du hållit hus så länge? Jag svälter ju ihjäl här!”
Hennes humör, som redan var dåligt, krympte ihop till en obehaglig, stickig knut. Så klart – Gustav hade suttit som en sultan i soffan hela dagen, antingen framför tv:n eller vid datorn och spolat bort timmarna med spel. Golvet var lika smutsigt som när hon lämnade det, och tvätten hade han säkert inte ens satt igång. Men hon, förstås, var sen – stackars vuxna barn var ju ofött! Och pengar – de växte ju naturligtvis upp ur nattduksbordet!
Med tunga steg som en slitens rörmokare gick Linnéa in i köket, packade upp väskan och satte igång att skyndsamt laga middag – hon var ju också hungrig! Oskyldiga kastruller och stekpannor blev offren för hennes frustration.
Gustav i soffan lyssnade en stund på hur hon ilsket skramlade med porslinet, men till slut stod han inte ut längre – ljudet överröstade till och med tv:n. Med en suck kravlade han sig upp och gick för att återställa lugnet.
“Linne, måste du vara så värdelöst högljudd? Jag hör ju inte nyheterna!”
Linnéa smällde ner en tallrik på bordet:
“Sätt dig och ät! Jag låter så mycket jag vill! Och du har väl aldrig ens varit i närheten av ett verkstad som jobbar hårt!”
Gustav såg förnärmad ut men satte sig ändå och började äta potatisen och köttfärssåsen. Linnéa fortsatte skramla och åt stående. Frågan från hans fru kom som en blixt från klar himmel – han tänkte på annat.
“Medan du satt här i soffan, kom du åtminstone på att sätta igång tvätten?”
Han slog ut med händerna:
“Linne, vilken tvätt? Skämtar du? Tvätt är kvinnogöra, jag är ju man, jag fattar inget av sånt och behöver inte heller! Om jag sätter igång den så skriker du ändå efteråt för att jag förstört syntetmaterialet eller tvättat en dunväska på skomode!”
“Man är du lika mycket som jag är drottning Kristina! Och säg inte att du inte haft en enda chans att lära dig grunderna i att använda en tvättmaskin!” morrade Linnéa. Gustav blev på riktigt sårad nu.
“Linne, nu går du för långt! Du gör dig skyldig till överdrift! Jag vet att du är missnöjd för att jag är arbetslös. Men det är tillfälligt! Jag kan väl inte ta vad som helst, där man sliter som ett djur och får skitlön! Dessutom måste en man hitta sin väg! Det händer inte på en dag! Och du behandlar mig som en trasa – varför?”
Gustavs självbevarelsedrift var tydligen inte på topp den här kvällen. Annars hade han märkt att något var på gång redan nu. Linnéa hade blivit alldeles för tyst på ett suspekt sätt. Men han märkte inga varningssignaler och fortsatte.
“Du är en kvinna, Linne! Du borde vara omtänksam och öm! Men du skriker och skramlar som någon slags bärgningsarbetare! Kan du inte gå lätt och sätta ner saker försiktigt istället för att slänga dem?”
Linnéa fnös kort mellan tänderna, men Gustavs självbevarelsedrift sov tungt och snarkade till och med lite. Han åt upp potatisen, ställde tallriken i diskhon och började vanka runt köket som en orolig ande.
“Och du borde visa mig lite respekt! Jag är ju din man, det är lagligen min rätt! Titta på Amina – hur hon dansar runt sin Adam, hon dammar av honom! De lever i perfekt harmoni – ingen skrik eller bråk där. Så ska det vara! Varför måste jag lära dig så grundläggande saker?”
Gustav gjorde en vid sväng vid fönstret och märkte då äntligen att något var fel. Linnéa kisade som en katt framför en mus, och i hennes högra hand vilade en stekpanna. En gjutjärnspanna. På närmare fem kilo. Och Linnéa var lång och stark, hon hanterade den utan problem…
“Amina… och Adam,” väste hon mellan tänderna.
Adam och Amina kände alla i huset. Det unga somaliska paret hade fått sin lägenhet som bröllopsgåva – hela släkten hade sparat ihop. Adam och Amina hade bott i Sverige sedan barnsiden, var svenska medborgare och talade språket perfekt. De var muslimer, men av den lättare sorten – Amina bar inte hijab men klädde sig ändå anspråkslöst. Men de följde ändå många traditioner.
“Amina, alltså,” upprepade Linnéa, och Gustav stelnade till. “Du har rätt, älskling. Hon är en bra fru. Men du glömmer något. Eller snarare någon – Adam.”
Gustav höjde förvånat ögonbrynen.
“Ser du, lilla Gustav, Adam springer till bygget varje morgon, jobbar sedan extra i sin brors butik, lastar lådor, och står i kassan på helgerna. Och konstigt nog ‘hittar han inte sig själv’ – om han gör det, så är det på sin fritid! Och Amina får ringar, örhängen och klänningar hela tiden – hon skryter ständigt. Så klart dansar hon runt honom – hon står tryggt bakom honom! Hon behöver inte oroa sig för hur de ska klara sig – det är Adams huvudvärk. Och Amina sitter hemma och pysslar om honom. Det är därför hon anstränger sig.”
Gustav stirrade, förstod inte vart hon ville komma. Och Linnéa fortsatte, lätt knackande med stekpannan mot sin vänstra handflata:
“Låt oss titta på oss. Vem jobbar två jobb och tar extra pass? Jo, det är jag, Gustav! Och hemma sitter du. Så om vi jämför oss med Adam och Amina, då är jag Adam. Och du, lilla Gustav, är Amina!”
Gustavs haka föll bokstavligen ner. En sådan logik hade han inte förväntat sig! Och Linnéa vägrade släppa stekpannan:
“Så det är inte du som ska förebrå mig för Amina – det är jag som ska förebrå dig! Du är man i badhuset, sjukhuset, offentliga toaletter och sovrummet – men i övrigt är du Amina! Och du sköter inte ens dina plikter ordentligt! Om jag är ‘Adam’ i familjen, då borde du vara ‘Amina’! Men golvet är osmurat, tvätten ostörd, middagen olagad, och titta på dig – skjortan skrynklig, byxor med veck och en liten mage på gång! Hur ska du kunna charma och tillfredsställa mig så här?”
Gustav stod mitt i köket och blundade, glömt att stänga munnen. Linnéa dunkade stekpannan i bordet:
“Så nu diskar du, städar köket, duschar och kommer in till mig snygg och fräsch! Annars inför jag matriarkat på direkten! Amina i mitt ansikGustav stirrade på stekpannan en sista gång innan han med darrande händer tog fram diskborsten och insåg att livet som “Amina” kanske inte var så enkelt som han trott.
