– Mamma, öppna dörren! Snälla, mamma! – Sonens knytnävar bankade mot metallen med sådan kraft att det kändes som om gångjärnen skulle ge vika. – Jag vet att du är hemma! Bilen står kvar på gården, så du har inte åkt någonstans!
Astrid Johansson satt i sin fåtölj med ryggen mot ytterdörren och kramade hårt om koppen med avkyldt te. Händerna skakade så att porslinet skramlade mot fatet.
– Mamma, vad är det som händer? – Eriks röst blev alltmer desperat. – Grannarna säger att du inte släppt in någon på en vecka! Inte ens Lova!
Vid nämnandet av sin sonhustru rynkade Astrid pannan. Lova. Hans älskade Lova, för hennes skull var han beredd på allt. Till och med det som hände i förra veckan.
– Mamma, jag ringer efter en låssmed! – hotade Erik. – Vi bryter upp låset!
– Våga inte! – skrek Astrid till slut utan att vända sig om. – Rör mig inte!
– Mamma, varför då? Vad har hänt? Prata med mig!
Astrid slöt ögonen och försökte samla tankarna. Hur skulle hon förklara för sin son vad hon råkat höra i korridoren på vårdcentralen?
– Snälla, mamma, – Eriks röst blev mjukare, nästan bönfallande. – Jag är orolig för dig. Lova är också orolig.
Lova är orolig. Självklart är hon det. Hon är nog rädd att planerna ska gå om intet.
– Gå nu, Erik. Gå och kom inte tillbaka.
– Mamma, är du sjuk? Har du feber? Ska jag ringa efter en läkare?
– Jag behöver ingen läkare. Jag behöver att du lämnar mig ifred.
Astrid reste sig från fåtöljen och gick fram till fönstret. Nere på gården stod Erik och pratade i telefon. Han ringde säkert till sin Lova och berättade att hans mor var omöjlig igen.
Sonen tittade upp och fick syn på henne i fönstret. Han vinkade och visade att han skulle komma upp. Astrid backade från fönstret och satte sig igen.
Efter en minut hördes knackningar på dörren igen.
– Mamma, jag är här med Lova. Öppna, snälla.
Astrid bet ihop. Så han hade tagit med henne. Sin fru, som så omsorgsfullt planerat för framtiden.
– Astrid, – hördes Lova mjuka röst, – det är jag. Kan du öppna? Erik är så bekymrad.
Vilken skådespelerska. Till och med rösten förändras när det behövs.
– Vi har köpt mat till dig, – fortsatte Lova. – Mjölk, bröd, dina favoritkanelbullar.
Kanelbullar. Astrid log bistert. För en månad sedan hade Lova fått reda på att hennes svärmor älskade kanelbullar och nu köpte hon dem ständigt. Så omtänksam.
– Astrid, säg någonting, – Lovas röst lät ängslig nu. – Vi är ju oroliga.
– Oroliga, – upprepade Astrid, men så tyst att de inte hörde utanför dörren.
– Mamma, jag går inte härifrån förrän du öppnar! – förkunnade Erik. – Jag står här hela natten om det behövs!
Astrid visste att han menade allvar. Han hade alltid varit envis, ända sedan barnsben. När han bestämt sig gick han i mål.
– Okej, – sa hon till slut. – Men bara du. Ensam.
– Va? – förstod inte Erik.
– Lova går hem. Jag pratar bara med dig.
Astrid hörde hur de viskade med varandra bakom dörren.
– Mamma, varför då? Lova är lika orolig.
– För att jag säger så. Antigen du ensam, eller ingen alls.
Mer viskningar, sedan Lovas röst:
– Okej, Astrid. Jag går hem. Erik, ring när du vet vad som händer.
Astrid väntade tills Lovas steg försvunnit nerför trappan, gick sedan långsamt fram till dörren och vred om nyckeln.
Erik stormade in som en virvelvind, omfamnade henne genast och granskade henne noga.
– Mamma, du har gått ner i vikt! Och du är så blek! Vad är det? Är du sjuk?
– Jag är inte sjuk, – Astrid gjorde sig fri ur hans famn och gick ut i köket. – Vill du ha te?
– Ja tack, – Erik satte sig vid bordet och iakttog henne uppmärksamt. – Berätta vad som händer. Varför har du stängt in dig i en vecka? Varför öppnar du inte?
Astrid satte på vattenkokaren och vände sig mot sonen.
– Varför skulle jag öppna? Vad har jag att vänta?
– Mamma, vad menar du? Du kan väl inte sitta instängd för evigt? Du måste ju handla, gå till läkaren…
– Grannen Maj går till affären åt mig. Jag skriver en lista och ger henne pengar. Och till läkaren tänker jag inte gå.
– Varför inte?
Astrid hällde upp kokande vatten i kopparna och lade i socker.
– För att jag sist hörde saker jag helst skulle slippa.
Erik rynkade pannan.
– Vad hörde du?
– Jag hörde din fru. Hon pratade i telefon med sin väninna. Trodde inte jag var där.
– Vad sa hon?
Astrid satte sig mittemot sonen och såg honom djupt i ögonen. Så välbekanta ögon, precis som hennes avlidne makes. Goda, ärliga. Kunde denne man verkligen stå bakom sådant?
– Hon pratade om hur de skulle sälja min lägenhet. Sätta mig på ett pensionat. Använda pengarna.
Erik blev kritvit.
– Mamma, du måste ha missförstått. Lova skulle aldrig…
– Jag hörde precis vad hon sa, – avbröt Astrid. – Ord för ord. Hon sa: “Erik har redan gått med på det. Han säger att hans mor inte kan bo ensam, det är för riskabelt i hennes ålder. Vi ordnar ett bra pensionat, säljer lägenheten. Pengarna räcker till kontantinsats.”
– Mamma, jag har aldrig…
– Avbryt mig inte! – höjde Astrid rösten. – Hon sa också: “Tur att svärmor är snäll, hon misstänker inget. Tror vi älskar henne. Men hon är bara i vägen.”
Erik satt med sänkt huvud. Astrid såg hur spända hans axlar var, hur han knöt händerna.
– Mamma, jag svär, jag har aldrig gått med på detta. Lova måste ha hittat på.
– Hittat på? – Astrid skrattade bittert. – Varför var hon då så detaljerad? Pratade om pensionatet på Solgatan, om att det var bra men dyrt? Sa att min lägenhet var värderad till fyra miljoner?
– Hon har fått lägenheten värderad? – gapade Erik.
– Uppenbarligen. Eller tror du hon hittade på siffrorna?
Erik gned sig över ansiktet.
– Mamma, jag visste verkligen inget. Lova har aldrig nämnt det för mig.
– Eller så har hon sagt det, men du lyssnade inte? Kanske lade hon grunden långsamt?
Astrid reste sigAstrid stod kvar vid fönstret, såg hur kvällssolen lade guld över Stockholms tak, och insåg att sanningen alltid blir tydligast när man vågar lysa på den.
