Dörren förblir stängd
Mamma, öppna dörren! Mamma, snälla! Sonens nävar bankade hårt mot den metalliska ytan, som om den skulle lossna från gångjärnen. Jag vet att du är hemma! Bilen står inte på gården, så du har inte åkt någonstans!
Maj-Britt stod med ryggen mot dörren och höll en kopp kallt te i händerna. Hennes fingrar darrade så mycket att porslinet skramlade mot fatet.
Mamma, vad händer? rösten från hennes son Anders lät alltmer desperat. Grannarna säger att du inte har släppt in någon på en vecka! Inte ens Elin har fått komma in!
Vid namnet på sonens fru ryckte Maj-Britt lätt till. Elin. Hans dyrbara Elin, för vilken han var redo att göra vad som helst. Till och med det som hände i förra veckan.
Mamma, jag ringer en låssmed! hotade Anders. Vi kommer att bryta upp låset!
Våga inte! skrek Maj-Britt till slut utan att vända sig om. Våga inte röra min dörr!
Mamma, men varför? Vad har hänt? Prata med mig!
Maj-Britt slöt ögonen och försökte samla tankarna. Hur skulle hon förklara för sonen vad hon hade hört? Hur skulle hon berätta vad hon misstänkte sedan hon stod i korridoren på vårdcentralen?
Mamma, snälla Anders röst blev mjukare, nästan bönfallande. Jag är orolig för dig. Och Elin är också orolig.
Elin är orolig. Säkert. Hon är väl rädd att hennes planer ska gå om intet.
Gå nu, Anders. Gå och kom inte tillbaka.
Mamma, är du sjuk? Har du feber? Ska jag ringa en doktor?
Jag behöver ingen doktor. Jag behöver bara att du lämnar mig ifred.
Maj-Britt reste sig och gick fram till fönstret. På gården stod Anders och pratade i telefon. Förmodligen berättade han för Elin att hans mamma var “svår” igen.
Sonen tittade upp och fick syn på henne. Han vinkade och pekade uppåt. Hon backade och satte sig igen i stolen.
Efter en minut knackade det på dörren igen.
Mamma, det är jag och Elin. Öppna, snälla.
Maj-Britt bet ihop. Så han hade tagit med henne. Sin fru, som så omsorgsfullt planerade deras framtid.
Maj-Britt hördes Elins mjuka röst , det är jag, Elin. Öppna, snälla. Anders är väldigt orolig.
Vilken fantastisk skådespelerska. Hon kunde ändra ton när det passade henne.
Jag har med mig mat fortsatte hon. Mjölk, bröd, kärleksmums, sådant som du gillar.
Kärleksmums. Maj-Britt log bittert. För en månad sedan hade Elin fått reda på att hennes svärmor älskade kärleksmums, och sedan dess hade hon alltid med sig det. Vilken underbar svärdotter.
Maj-Britt, säg någonting Elins röst lät bekymrad. Vi är så oroade.
Ni är oroade upprepade Maj-Britt, men så tyst att de inte hörde det.
Mamma, jag går inte härifrån förrän du öppnar! förklarade Anders. Jag står här hela natten om det behövs!
Hon visste att han menade allvar. Han hade alltid varit envis, redan som barn. När han bestämt sig för något, gav han inte upp.
Okej sa hon till slut. Men bara du. Ensam.
Va? Anders förstod inte.
Elin får gå hem. Jag pratar bara med dig.
Hon hörde deras viskningar utanför dörren.
Mamma, men varför? Elin är också orolig.
För att jag säger så. Antingen kommer du in ensam, eller så kommer ingen av er.
Fler viskningar, sedan Elins röst:
Okej, Maj-Britt. Jag går. Anders, ring mig när du vet vad som händer.
Hon väntade tills fotstegen dog bort i trappan, gick sedan långsamt till dörren och vred om nyckeln.
Anders stormade in som en virvelvind, kramade henne och såg bekymrat på henne.
Mamma, du har gått ner i vikt! Du är blek! Vad har hänt? Är du sjuk?
Jag har inte varit sjuk hon frigjorde sig ur hans famn och gick in i köket. Vill du ha te?
Ja han satte sig vid bordet och stirrade på henne. Berätta vad som har hänt. Varför har du stängt in dig i en vecka?
Maj-Britt satte vattenkokaren på plattan och vände sig mot honom.
Varför skulle jag öppna dörren? Vad finns det att vänta på?
Mamma, vad menar du? Du kan inte bo helt avskild. Du måste handla, gå till doktorn
Grannen Birgitt
