Dörren
Per Persson stod där, förbryllad, och såg på dörren framför sig. Hur hade han hamnat här? Så konstigt hans tankar hade vandrat iväg och stegen tagit honom till tröskeln till den gamla lägenheten där han och hustrun bott tillsammans i närmare tjugofem år. Nu stod han där, förundrad över den alldeles vanliga dörren som dök upp mitt framför näsan på honom. En sådan där ordinär dörr som vartannat hem i trappuppgången hade.
Den var klädd i mörkbrun galon och dekorerad med kopparfärgade nitar i rutmönster. Bara en nit var silvrig; Per mindes hur han själv, för kanske femton år sedan, lagade den slitna klädseln när originalniten försvunnit och galonen buktat ut på ett fult sätt. Nu, bland mängden av varma kopparfarvor, blänkte en ensam silvring nit som en liten stjärna. Per stod och betraktade denna prick och hade ingen brådska därifrån…
* * *
Per Perssons liv hade förändrats förra året, alldeles precis när han innerst inne var redo. Jobbet kändes tungt och händelselöst, hemmet likaså som en stilla, varm myr han höll på att sjunka ner i. Han längtade efter mer färg, efter känslor, efter självaste livet.
Som en drunknande sökte han efter minsta gren att hålla fast vid för att dra sig upp ur vardagens grå dimridåer ut där människor skrattade högt, ut till festen, dit där allt levde. Den grenen blev hans sekreterare, Ylva.
Unga, vackra Ylva stormade in i Pers liv som ett popband på högsta volym; doften av dyr parfym, smaken av champagne på läpparna. Per blev förälskad. När han såg tillbaka på den gamla förälskelsen till den blivande hustrun föreföll den så försiktig och blek i jämförelse med det rus Ylva gav honom som en nästan förlorad dröm.
Hustrun, som på något sätt anade att svåra tider nalkades och att en annan kvinna tagit plats i deras liv, blev tyst och lågmäld. Hon sökte Pers blick gång på gång, som om hon letade efter svaret på den eviga frågan varje kvinna ställer sig.
Förbindelsen med Ylva stormade fram Per kände sig ung, behövd, älskad. Han gav henne all sin tid och sina pengar, allt han hade. Men inte ens då vågade han lämna sin familj; vanans makt drog honom tillbaka till den välkända sängen, fick honom att leta efter hustru Kajsas saftiga köttbullar i kylskåpet efter dyra ostron och restaurangmat.
Hur länge detta skulle fortgå vet ingen. Men Ylva tröttnade på att bara vara älskarinna och kom hem till dem för att tala ut med Kajsa och ta Per med sig. Hemma var frun och sonen, student på Uppsala universitet. De lyssnade, tysta, på Ylvas självsäkra tal, och medan Kajsa krampaktigt höll i ett paket valeriana samlade sonen kvickt ihop farsans saker i en stor resväska och hivade ut de två förälskade genom dörren.
* * *
Där började ett nytt liv. Det virvlade honom fram i en aldrig sinande ström av möten, restaurangbesök, visningar och butiker alltsammans ett färgsprakande brus. Det är svårt att säga när Per började tröttna på tempot. Än svårare att erkänna att han inte orkade med längre.
Till slut bestämde han sig för en paus; satte sig i fåtöljen i deras lägenhet och försökte förstå det nya. Till en början var allt nytt och roligt men snart blev han allt mer retlig. Ylva, som liknade en paradfågel, var hopplös på det där med vardag. Hon kunde varken laga mat eller ta hand om ett hem.
Det värsta var ändå det fanns ingenting att prata om. Hennes värld bestod enbart av prasslande sedlar, färggranna förpackningar och beundrare online. I början försökte Per mata henne med nyttig kunskap och kloka tankar, men insåg snart att minsta reflektion var henne en plåga. Han gav upp.
Nu satt han på kvällarna och drack pinsamt dåligt te i en klumpig kopp medan Ylva småpratade om nätshopping, och började minnas Kajsa. Hon visste hur man kokade riktigt gott te, Per kunde när han slöt ögonen känna doften och smaken av hennes örtblandningar. Vilka köttbullar hon gjorde, vad sägs om hennes kåldolmar? Hans hustru hade verkligen varit en duktig husmor. Han mindes deras gemensamma kvällar, då de omslingrade diskuterade senaste boken eller en Bergmanfilm.
Per hade försökt komma hem vid något tillfälle. Inte för alltid, kanske bara för att. Han kunde inte ens själv förklara varför han en kväll ställde sig utanför sin gamla dörr. Ingen öppnade, och i trappuppgångens kyla hörde han gråten från en kvinna på andra sidan. Han vände och gick, satt länge på gården och såg upp mot de välbekanta fönstren tills de slocknade.
Tiden gick, och avståndet mellan honom och Ylva växte, som det ofta gör mellan två generationer. Per irriterade sig allt mer på hennes barnslighet och Ylva fann honom seg och gammalmodig. De slutade att gå ut tillsammans, och till slut tillbringade de kvällarna var för sig. Och så, en dag, fann Per sig själv stående utanför den gamla lägenheten igen, utan att minnas hur han kommit dit.
* * *
Han betraktade nu den där silvriga, sneda niten han en gång lappade dit, och visste inte vad han nu skulle göra. Skulle han vända om men vart? Till vem? Han anade ju att Ylva inte längre brydde sig om honom. Men skulle han våga stanna? Skulle han bli förlåten, bli insläppt igen?
Den där sneda metallbiten lät honom inte vara. Per sträckte ut handen och lät fingertoppen vila mot dess kalla yta. Dörren gled oväntat lätt upp, och han möttes av den välbekanta, trygga doften av hemma. Han blundade och andades in med djupa andetag, och när han slog upp ögonen såg han Kajsa på tröskeln till köket, med fina leenden gömda bland rynkorna vid ögonen.
Jag är hemma, tänkte Per. Han tog steget in och drog tyst igen dörren bakom sig.
